Patrik Engellau

Nästan alla känner till att BNP är summan av alla de varor och tjänster som ett samhälle producerar under ett år. Men tänk, så detta kan missförstås.

Det vanligaste missförståndet ser ut så här: politiker som styr landet vill maximera BNP så att det produceras mer varor och tjänster och då går det åt mer resurser och bränns mer fossiler så därför går jorden under av resursbrist eller av global uppvärmning, sannolikt av båda. Lösningen blir att försöka förhindra att BNP växer så att jorden håller ett tag till. Framför allt gäller det att förhindra att utvecklingsländerna inte börjar utnyttja resurser i samma utsträckning som i-länderna, för då ”räcker det inte med bara ett eller två jordklot”. (Underligt nog är det ofta samma människor som särskilt talar för utvecklingsländernas sak som också tycker att utvecklingsländerna på något sätt inte ska få elda fossiler och därmed lättare få fart på sin utveckling.)

Jag önskar vi kunde sluta stirra oss blinda på det statistiska begreppet BNP – som i och för sig är nog så användbart om det bara inte väcker felaktiga tankar – utan i stället föreställa oss den sociala verklighet som ligger bakom. Ett samhälle består av människor som förhoppningsvis försöker lösa sina problem. Av tradition var svälten det största problemet. Då ägnade sig nästan alla människor att producera mat. De var bönder. På några ställen var bönderna flitigare eller odlade bördigare jordar och då producerade de mer, allt annat lika. Värdet av deras samlade produktion, BNP per capita, var då högre än på de mindre lyckligt lottade ställena.

För tvåhundra år sedan eller däromkring inträffade något mycket märkvärdigt. Människor hittade på och började använda nya metoder för att öka produktionen: man skiftade jorden till mer effektiva enheter, man förbättrade jordbruksredskapen, man skaffade bättre utsäde och så vidare. Människor började lösa sina problem på bättre sätt. Då ökade BNP. Då blev det tillväxt.

Detta är den sanna innebörden av begreppet BNP-tillväxt: folk börjar lösa sina problem på bättre sätt. Den som väl förstått detta kommer aldrig, såframt han inte är en folkfiende, att vilja lägga band på tillväxten. Tillväxten är ett tecken på att folk i frihet lyckas lösa sina problem på alltmer lyckosamma sätt.

Men visst, det kan inte förnekas att den globala tillväxten fått en del obehagliga effekter, det kan var och en intyga som suttit i timslånga trafikinfarkter i Mexico City. Det är plågsamt och bidrar inte på något sätt till förbättrad livskvalitet för de utsatta. Och i Stockholm kan det ibland vara stört omöjligt att hitta en parkeringsplats (vilket, som min pappa brukade påpeka, ”beror på det förbannade välståndet, nu ska ju varenda djävel ha bil”).

Jag vet inte vilka lösningar som samhällena kommer att tillämpa mot utvecklingens fåtaliga men ibland besvärande bieffekter. Men en sak vet jag, nämligen att när dessa lösningar börjar uppträda – det kan vara förnybar energi som till skillnad från dagens vind- och solkraft verkligen är konkurrenskraftig, det kan vara elbilar som kör av sig själva – då kommer världen återigen att behövs ställa om sin produktion för att lösa sina problem och då kommer det att registreras av Statistiska Centralbyråns tjänstemän som nya, lovande ökningar av BNP.

Så banna inte BNP-tillväxten, hylla den.