Man bör stå upp för den svage

mohamed omar

Mohamed Omar

I Expressen den 16 december berättar Martin Linderoth, en färgad kille, om något tråkigt som hände på en affär i Stockholm. Han hade lagt upp sina varor på bandet och vänt sig om för att ställa ner korgen. Men överst i stapeln står en korg fylld med varor. Den tillhör mannen som står bakom Martin i kön.

”Ursäkta, kan du lyfta på din korg?”

Han får ett oväntat svar.

”Jag lyfter inget för såna som din sort”, säger mannen.

Martin känner sig arg och kränkt. Han tror att han blev tilltalad på det sättet av mannen eftersom han är färgad. I sin text förklarar Martin att problemet är större än en enskild incident. Det är ett ”strukturellt problem.”

”Det händer invandraren som blir kallad blatte. Det händer flickan som blir kallad hora. Och det händer killen som blir kallad bög.”

Själv har Martin blivit kallad både neger och blatte. Han konstaterar att ord kan göra ont, men att det som gör ännu ondare är andra människors passivitet. Det var ingen som sa ifrån när Martin kränktes i butiken. Det var ingen som brydde sig.

Ja, det saknas civilkurage. Det vore bra om folk hade kunnat lyfta blicken från sina mobiltelefoner när någon medmänniska blev behandlad illa. Men jag saknar också något i Martins text. Han nämner inte de vita svenska tjejerna som blir kallade ”svennehora”. Han nämner inte de vita svenska killarna som blir kallade ”svennebög”.

Den känsla av förnedring som de upplever är verklig. Den gör ont. Deras erfarenheter bör också tas på allvar. Det finns också en rasism i Sverige riktad mot vita människor, mot människor med traditionellt nordiskt och västeuropeiskt utseende. Och de får ingen förståelse och ingen hjälp.

Jag var vittne till en sådan incident för bara några dagar sedan. Jag och mina söner väntade på bussen. Vi bor i ett så kallat ”mångkulturellt område” med stor andel invånare med utomeuropeisk bakgrund, hög arbetslöshet och hög brottslighet.

En ung kille med typiskt svenskt utseende står och väntar på bussen. Två ynglingar kommer fram till honom. De har utomeuropeisk invandrarbakgrund och talar med viss brytning. De säger till killen som väntar på bussen att låta dem åka med hans kort.

”Kom igen, bjud oss.”

Killen med traditionellt nordiskt utseende säger att man inte kan bjuda med hans typ av kort.

”Är du snål, svenne? Ge oss kortet!”

Nu vill jag inte försöka göra mig själv till en hjälte, för det är jag verkligen inte, men jag blev så förbannad att jag faktiskt sa till dem båda ynglingarna att lägga av. Att jag vågade kan till viss del bero på att jag var i sällskap med mina tonårssöner som tränar boxning. De två fräcka ynglingarna lyssnade åtminstone på mig. Det kan bero på att de blev så häpna. Ingen brukar reagera. Eller så kan det bero på att de uppfattade mig som ”invandrare” och därför mera värd att respektera än en svenne.

De stökiga ungdomarna i ”mångkulturella områden” undviker nämligen, detta har jag både hört och sett själv, att stöta sig med andra ”invandrare”. Det beror på att dessa kan ha släkt och vänner som hämnas åt dem. Svennar däremot brukar inte ha stora familjer, bröder och kusiner, som ställer upp för dem med utomrättsliga hämndaktioner.

Det gladde mig att Svenska Dagbladets ledarskribent Ivar Arpi, samma dag som Martin Lindroths artikel publicerades i Expressen, i sin tidning tog upp rasismen mot vita. Han berättar om en vit kvinna i Strängnäs som utsattes för två överfallsvåldtäkter samma natt. Gärningsmännen var asylsökare från Mellanöstern. En av dem spottade kvinnan i ansiktet och sa: ”I’m gonna fuck you little Swedish girl”. Arpi tar också upp IKEA-morden i Västerås där mördaren, en asylsökare, uppgivit att motivet var rasism mot svenskar. ”De såg svenska ut”, sa han.

Denna typ av rasistiskt våld mot vita svenskar diskuteras väldigt sällan. Det beror på att det finns en tanke om att de vita hör till en privilegierad grupp. Det finns över- och underordnade grupper, resonerar man och bara de som är underordnade kan drabbas av rasistiska övergrepp.

Men var den rädde killen i busskuren privilegierad och överordnad? När jag tittade i hans ögon såg jag en ensam och rädd människa. Var kvinnan som våldtogs i Strängnäs överordnad? Var hon inte en svag människa i nöd? Var mamman och hennes barn som stacks ner på IKEA överordnade? Var de inte två oskyldiga och värnlösa offer?

Vi bör stå upp för de svaga utan att se till om de är vita, bruna eller svarta. Vi bör titta på den verkliga situationen istället för att förirra oss i teorier om gruppers över- och underordning. Självklart är det frågan om rasistiskt våld när vita svenskar våldtas, rånas och mördas för att de är vita svenskar. Och självklart måste deras erfarenheter tas på allvar.