Under några år var jag ordförande i ett författarsällskap i norra Storstockholm, med säte i Sollentuna. Sällskapet har en stor vänförening. Den senare är basen för en utåtriktad verksamhet, med besök av författare och andra personer inom vad som i vid mening kan kallas kultursektorn. Även politiker, byråkrater, företagsledare med flera inbjuds att framträda. Sällskapet samlar en stor publik, varje onsdag kväll under terminerna. Det handlar inte bara om underhållning, och kanske inte ens i första hand, utan om folkbildning.

Jag har lärt mig att det i detta land finns ett kolossalt stort antal sådana på frivillighet baserade institutioner som ofta har många år på nacken och fortfarande är vid gott mod. Föreläsningsföreningar, klubbar, lokala humanistiska förbund, samfund av det ena eller andra slaget. De utgör vad vi skulle kunna kalla noder i civilsamhället. I februari nästa år ska jag till exempel tala om Joseph Roth, den österrikiske författaren, i Strömstads historieförening. Hur många medlemmar tror ni den har? 280 stycken. Litet senare samma månad ska jag tala i S:ta Elisabets katolska församling och folkhögskola i Göteborg, om Max Weber. Förra gången jag talade där var hörsalen sprickfull.

Det oförfalskade talade ordet. Alltså inte spektakel, utan rätt mycket icke-spektakel. Kloka medborgare träffar varandra, umgås och byter mening. Och själv använder jag aldrig PowerPoint. Mitt herrskap, det urmodiga kommer snart att bli modernt!

Nå, detta var en digression, en utvikning.

Nu hände det sig att när jag frågade mina kolleger – jag är dock vad man för en generation sedan kallade kulturarbetare, på linje med socialarbetare, men aldrig till exempel militärarbetare – om de ville komma och föreläsa en och annan började med att höra sig för om arvodet. Men det utgick inget arvode. Arvode kräver pengar, men det fanns inga pengar, inte tillräckligt. Det fanns en lust att lyssna, samtala, kanske också köpa böcker. De allra flesta förstod situationen och de allra flesta ställde upp förstås. Bra marknadsföring om inte annat. Ett antal snålade ut sig. Jag antar att de betalade sina revisorer i alla fall.

Nu kan man invända att för att kunna betala sina revisorer måste de få in pengar. Ingenting är gratis. Men belöning kan se ut på olika sätt. Det kulturella kapitalet har andra dividender än det industriella. Jag vet vad jag talar om: det man inte tar hem på royalties, tar man igen på stipendier. De snåla kunde ibland ha en anställning, till min häpnad.

Det händer att jag blir inbjuden att tala, eller läsa upp någonting som jag har skrivit, i salongsmiljö – en privat bjudning av något slag, mat och dryck, musik, också det litet gammaldags. Den fråga jag då ställer är inte vad jag får betalt (för arvode utgår givetvis ej), utan vad det är för personer som infinner sig. Man vill ju komma på talefot med andra, inte ha fienden mitt i ansiktet. Faktum är att jag själv då och då håller salong i mitt eget hem. Det är ett nöje – och en börda förstås. Allt som ska förberedas och undvikas. Trött är man efteråt.

När jag fick den här funderingen, kom jag att tänka på Hans L. Zetterberg, bortgången förra året, ungefär vid denna tid. (För övrigt var han en av världens främsta Weber-kännare.) Han delade in det mänskliga samhället i sektorer, nischer. Var och en styrs av sina speciella självbilder och idealföreställningar. Man kan tala om etos eller etiker. Hans var en övertygad marknadsliberal, men han höll marknaden på mattan, innanför gränser. På vissa sektorer gjorde marknadslösningar mera skada än nytta. Inom trossamfund hyllar man andra ideal än gränsnytta; detsamma gäller nog också inom krigsmakten. Den som gör kulturen till sin yrkesbransch är inte primärt en profitoptimerare. Den som lämnar blod gör det inte för att tjäna stora pengar på det.

Jag tror att det liberala – goda – samhället har ett väldigt behov av ett stort antal sådana verksamheter som existerar sida vid sida och kompletterar utan att plagiera varandra. Och det är ingen tvekan om att samhället som helhet skulle tjäna på en större generositet gentemot kulturens folk, medan det å andra sidan är absurt att tänka sig att de kulturella yrkesutövningarna skulle kunna bli en penningmaskin annat än i sällsynta undantagsfall.

Så jag fortsätter att tala, obetald eller underbetald. Det är fråga om ett livsval. Det handlar också om medborgerlighet, att inte undanhålla sig. När den blir en undantagsföreteelse, är vi rätt illa ute.

Anders Björnsson är publicist och historiker. Utkommer under hösten med en samling småprosa, ”I Bildts tid och andra nedslag i tidskrönikan”. Redaktör för antologin ”Försvaret främst”, också 2015, båda på Celanders förlag.