Patrik Engellau

New York Times berättar om hur bara 158 superrika amerikanska familjer stått för nästan hälften av de kampanjbidrag som hittills samlats ihop inför nästa års presidentval. De har gemensamt stoppat in 176 miljoner dollar i kampanjen, vilket blir ungefär 10 miljoner kronor i snitt per bidragsgivare. En del har förstås gett mer. Kenneth C. Griffin, en hedgefondsmiljardär från Chicago som tjänar 600 miljoner kronor i månaden efter skatt har hostat upp 30 miljoner kronor till republikanska kandidater, en dagslön för honom.

Om man sedan lägger till de 200 familjer som gett mer än 100 000 dollar (utan att för den skull platsa bland de 158 största donatorerna) så visar det sig att dessa 358 familjer, som utgör ungefär en trettiondedels promille av USAs samtliga familjer, har ställt upp med en bra bit över hälften av vad valkampanjen hittills kostat.

Man skulle föreställa sig att huvuddelen av pengarna gått till republikanska kandidater, och så är det: 138 av de 158 stordonatorerna har stött republikaner. De flesta kommer från finans- och energibranscherna och har tjänat sina pengar exempelvis på skifferoljeboomen.

En sak som förvånar mig är att det mest handlar om nya pengar. 119 av de 158 stordonatorerna har själva tjänat ihop sin förmögenhet. Mer än ett dussin är inte ens födda i USA, utan har invandrat från exempelvis Kuba, det forna Sovjetunionen, Indien, Pakistan och Israel. Hur mycket folk än klankar på USA är det fortfarande möjligheternas land.

Jag inser att detta betyder att de rika har ett fullständigt totalt maktövertag över politiken i USA. Men på något sätt har jag svårt att tycka att detta är helt fel. 75 procent av stordonatorerna – 119 av 158 – är alltså entreprenörer, företagare, self made men (en hel del av de övriga kan förstås också vara entreprenörssjälar). Jag känner sådana människor. De är förstås olika, men de har driftigheten, beslutsamheten och djävlaranammat gemensamt. De vill se resultat, de har bråttom och framför allt tror de på människans förmåga att utvecklas, klara sig och lösa problem. Sådana attityder skulle vi behöva mycket mer av i exempelvis den svenska politiken.

Jag tror inte det vore så dumt om svenska politiker lyssnade lite mer på vårt lands superrika företagare (och på mindre förmögna företagare som ändå ser livet på ungefär samma sätt).

Man ska inte tro att de rika bara tänker på att skaffa fördelar för sig själva. Visst vill de gynna sig själva; de flesta av dem vill till exempel ha låga vinstskatter, men det handlar också om ett bra företagarklimat skapar goda förhållanden för de massor av strävande människor som vill starta och driva företag och få dem att växa. Doug Deason, en investerare som satsat 45 miljoner kronor på guvernör Rick Perry från Texas, tycker att alla subventioner till företag bör tas bort, även sådana som han själv kan dra nytta av.

Det finns också många stora donatorer som har otippade uppfattningar. George Soros vill införa progressiv beskattning och en hårdare miljöpolitik.