Förvånande förvåning

helena

Helena Edlund

Så stannade Sverige upp av förvåning. Igen. Kalla Faktas avslöjande om hur läkare på svenska vårdcentraler var beredda att utföra oskuldskontroller på unga flickor, även mot flickans vilja, var tydligen en komplett överraskning och plötsligt var den ena politikern och sjukvårdschefen mer upprörd än den andra. Programmet går att se här.

Min egen grad av förvåning kunde sammanfattas med följande ord: Icke existerande.

Var jag förvånad över något, så var det att någon var förvånad. Vid en snabb googling på ordet ”oskuldskontroll” toppas listan i skrivande stund av ett två år gammalt hovrättsfall, där en man i Västsverige som i Tingsrätten dömts för våldtäkt efter en oskuldskontroll av flickvännen fick sitt straff sänkt i Hovrätten. Opinionsbildare som Riksorganisationen Glöm Aldrig Pela och Fadime (GAPF) och Bahareh Andersson lyfte fenomenet ännu tidigare, exempelvis under Fadimedagarna 2012.

Att media haft kännedom om fenomenet, går alltså inte att snacka bort. Jag förutsätter vidare att alla som har ett intresse av eller ansvar för hälso- och sjukvård, genderfrågor, integration eller hedersproblematik inte har kunnat undgå att notera att problemet existerar. Ändå reagerar majoriteten som om de utsatts för en oväntad ice bucket challenge: Man har inte haft en aning.

Jag undrar det, jag.

Det verkar mer sannolikt att chefer inom hälso- och sjukvård, tjänstemän inom socialtjänst, polis och politiker från kommunal- till riksdagsnivå mycket väl känt till att oskuldskontroller existerar, men valt att inte uppmärksamma det. Inte förrän Kalla Fakta producerade 45 minuter granskande reportage och med hjälp av skådespelare och dolda kameror visade hur makalöst sjukt den svenska sjukvården kan agera i mötet med kulturella krav.

Först då reagerade man, ty i efterdyningarna av programmet var upprördheten och fördömandena klädsamma och man insåg att det var omöjligt att i det läget göra något annat. Men steget från snack till verkstad är långt, och när Tv4-Nyheterna frågade partierna om deras ställningstagande visade det sig att endast KD, SD och FP ville förbjuda oskuldskontrollerna. M, C och S ansåg tydligen att oskuldskontroller är helt okej eftersom de inte ville göra något alls medan MP och V ville utreda frågan, vilket i praktiken brukar innebära att man vill vänta tills stormen blåst över och sedan göra ingenting.

Och de behövde inte vänta länge. Det blev inte så mycket mer än några dagars uttalanden om hur fruktansvärt, kränkande och oacceptabelt det var. Så här en dryg vecka efter programmet är det helt tyst. Mer upprört än så blev inte samhället och gissningsvis har läkarna redan återupptagit sina undersökningar.

Som sagt var är jag inte det minsta förvånad över att svensk sjukvård utför dessa kontroller. Jag är förbannad, upprörd och ledsen, ja. Men förvånad? Nej. Jag har bott och arbetat i Malmö och det jag upplevt och hört under åren har gjort mig medveten om hur taffligt dessa frågor hanteras.

I Sverige råder en ängslig osäkerhet i mötet med andra kulturer, en rädsla för att kränka som manifesteras i en ovilja och oförmåga att tillämpa svensk lagstiftning. Men en person som utsätts för ett olagligt övergrepp, kränks i själva verket dubbelt när de institutioner som har mandat att gripa in istället väljer att titta bort.

Det är för mig fullständigt obegripligt hur ett samhälle som i alla tänkbara och otänkbara sammanhang säger sig stå upp för såväl icke-rasism som feminism gång på gång lyckas svika just de grupper man säger sig värna.

Jag har vid så många tillfällen, när jag ställt denna fråga, mötts av svaret att det handlar om ”att ta hänsyn”, ”att inte visa fördomar” eller ”att vårt sätt att leva inte är bättre än deras”. Men det handlar väl inte om det? Det handlar väl, när allt kommer omkring, om att säkerställa att alla, jag säger alla, personer som vistas i Sverige ska omfattas av samma lagstiftning? Den som är av annan åsikt får gärna förklara för mig varför min blonda och blåögda dotter som har ett svenskklingande efternamn ska ha ett mer omfattande skydd mot övergrepp än hennes mörkhåriga och brunögda väninna med svårstavat efternamn? Förklara gärna, ty det övergår mitt förstånd.

I min värld bedöms människor inte utifrån sina egenskaper utan utifrån sina handlingar.

Just därför välkomnade jag att problemet med oskuldskontroller lyftes upp i ljuset och ännu mer skulle jag välkomna att ansvariga myndigheter börjat tillämpa den lagstiftning som finns för att lagföra förövarna. Men varför inskränka sig till denna fråga? Det finns ju så många andra fall och frågor där ansvariga behöver avkrävas svar och allmänhetens ögon öppnas.

Jag frågar mig om det ska behövas ett inslag i Uppdrag Granskning eller Kalla Fakta? Det verkar onödigt dyrt och krångligt, tycker jag. Så här kommer nu några exempel ur verklighetens Sverige som behöver några dagars mediabevakning:

– Den bekymrade pappan som måste följa sin tioåriga (!) dotter till och från skolan, eftersom hon annars löper risk att kidnappas och giftas bort.

– Sextonåringen som kommer med sin lilla bäbis till ett BVC i Malmö, där det framkommer att hon även har ansvar för sin mans fem barn från ett tidigare äktenskap. Sköterskan rapporterar till chefen som avstår att anmäla till socialtjänsten ”av kulturell hänsyn”.

– Flickorna som försvinner från skolan efter mellanstadiet utan att någon ingriper.

– Flyktingbarnen som försvinner från Stockholms centralstation utan att någon ingriper.

– Familjen som till sin granne berättar hur de ska låta könsstympa sin yngre dotter under sommarlovet. Grannen ringer polis och socialtjänst som gör – ingenting.

– Den skånska kommunen som mottog över 20 orosanmälningar från barnens skola men valde att inte ingripa i familjen eftersom kommunen av kostnadsskäl tvingat barnen att flytta från sina fosterfamiljer tillbaka till de biologiska föräldrarna. Det hela slutade med ett mördat barn. Ingen tjänsteman ställdes till svars.

– Femtonåringen som dömdes till sluten rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning utan att ha genomgått en rättspsykiatrisk undersökning. Han har suttit inlåst med gravt sjuka, tvångsmedicinerade vuxna i flera år nu, efter en rättegång som var så farsartad att åklagaren efter domslutet utbrast i ett ”så här skulle det ju inte bli”.

Den som eventuellt frestas att tänka rasistiska tankar kan bryta redan här. I fallen jag nämner här ovan återfinns såväl grisskär som pepparkaksbrun pigmentering. Min poäng är att barn och unga som är boende i Sverige, oavsett pigmentering eller födelseort, ska skyddas av svensk lag.

Tyvärr tycks det inte vara så och jag skulle gärna vilja veta varför. Även om det innebär att ansvariga måste väckas ur sin törnrosasömn och förvånat höja på ögonbrynen. Om än bara för en dag.