Är nattväktarstaten vår framtid?

8-26-13_11971

Patrik Engellau

Den fråga som sysselsätter Sverige nu är hur invandringsexplosionen kommer att slå mot den offentliga sektorns finanser. Myndigheterna har mig veterligen inte gjort några trovärdiga beräkningar, vilket jag misstänker åtminstone delvis beror på att de inte vill komma med obehagliga besked. Johan Westerholm på ledarsidorna.se menar att den statsbudget som ännu ej är beslutad redan är överspelad på grund av den kraftiga kostnadsökning som invandringsexplosionen medför.

Själv är jag inte alls bra på att räkna på sådant, men de amatörmässiga beräkningar jag gjort är illavarslande. Jag kan inte se annat än att välfärdssystemet som vi känner det knappast kan överleva. Men det finns andra bedömare som jag litar mer på än mig själv – en av dem är Tino Sanandaji – och när dessa kommer fram till samma sak, vilket de tycks göra, blir jag orolig.

Sannolikt kommer invandringen trendmässigt att öka. Visserligen blir det snart vinter, vilket kan bromsa trafiken en aning, men vägarna är upptrampade och lockar alltfler resenärer samtidigt som Sverige gör sitt yttersta för att hjälpa dem som kommer vilket bör uppmuntra dem som ännu inte anträtt resan. Det är ju inte så att flyktingarna en dag kommer att ta slut; tvärtom kommer fler att resa hit ju bättre Sverige lyckas anordna mottagandet.

Jag vet inte hur lång tid vi har på oss att försöka begränsa invandringen och hjälpligt rädda välfärdssystemet och det samhälle vi är vana vid. Jag gissar att det är mer än ett halvår men mindre än fem år. Vad händer om fristen löper ut utan åtgärder?

När jag studerade Latinamerikas historia för länge sedan hade jag en professor som hette Ratinoff och kom från Argentina. Han förklarade att regerande i Latinamerika inte handlar om normal statsförvaltning, utan om permanent krisadministration. Jag tror att det snart blir så i Sverige. Pengarna kommer aldrig att räcka, kommunerna kommer att tvingas höja skatten, staten kommer att skära ned, tåg spårar ur på grund av bristande underhåll, alltfler offentliga tjänster avgiftbeläggs och framför allt blir de offentliga tjänsterna så urholkade och dåliga att alla som har råd köper privata tjänster i stället.

Till slut blir medelklassen så förbannad över att behöva betala två gånger för sina välfärdstjänster – först via skatten, sedan en gång till när de går till sin privata vård-, skol- och omsorgsleverantör – att den skattevägrar. Det är välfärdsstatens sista suck. Därefter finns bara nattväktarstaten. Då har nyliberalerna fått som de vill. Förhoppningsvis en nattväktarstat, ska jag tillägga, ty alternativet är en ”failed state” utan någon ordning alls.

Föralldel, detta är inte bara dåligt för oss medelklassare. Jag kan ge ett exempel från igår. Min fru hade köpt en ny tvättmaskin från MediaMarkt. När den skulle levereras visade det sig att den vägde över nittio kilo och att det stod i avtalet att budet skulle få ”bärhjälp” av mottagaren. Mottagaren, det var jag, det. Men jag tänkte inte släpa på fyrtiofem kilo över besvärlig terräng och uppför trappor. Till sådant har man ett gäng starka, unga män. Mitt och MediaMarkts problem är att det inte finns ett gäng starka, unga män som står till förfogande för att mot betalning baxa runt en tung tvättmaskin. Leveransen inhiberades och nu står MediaMarkt och jag och kliar oss i huvudet. I en nattväktarstat utan socialbidrag grejar sig sådant på nolltid. Där finns starka, unga män som vill bära tvättmaskiner för en ersättning. Och nattväktarstatens rättsväsende är tillräckligt kraftfullt för att de starka, unga männen inte ska råna mig och länsa mitt hus när de väl levererat tvättmaskinen. I nattväktarstaten har även starka, unga män personnummer och bostadsadress och kan hemsökas av polis.