Gästskribent Lennart Bengtsson: Charity begins at home?

logo­DGSAtt hjälp, omtanke och välgörenhet i första hand skall gå till de närmaste är en klok, allmänmänsklig och pragmatisk regel som i många avseenden är traditionellt närvarande i Storbritannien. Det betyder inte att man är hjärtlös mot främlingar men indikerar likafullt en tydlig prioritet. I första hand hjälper man familjen och de närmaste och sedan det land och den nation man tillhör. Detta är en följd av vår sociala identitet och för de allra närmaste, som en mor till sina små barn, också en följd av vår biologiska identitet. Det råder inte heller något större motstånd mot att avsevärda skattemedel går till befogade sociala insatser i det egna landet då detta är en följd av det lagliga kontraktet mellan nationalstat och medborgare. Att göra motsvarande på global nivå faller sig emellertid mindre naturligt för det stora flertalet.

Det är därför relevant att ställa frågan om det allmänna talesättet ovan är relevant också i vår moderna globaliserade värld.

Vissa radikala skribenter har föreslagit att svenskar och andra invånare i rika och välskötta länder inte har rätt till sin relativt höga levnadsstandard och sina besparingar då världen är fattig och eländig och tillgångar bör därför fördelas lika och ”rättvist” bland alla jordens invånare. Det är emellertid knappast troligt att en sådan radikal syn kommer att kunna få ett bredare stöd hos den svenska allmänheten i fria val. Dessutom strider det mot nationalrätten. Endast i det fall nationen upplöses är ett sådant förfaringssätt möjligt.

I ett land som Sverige, som genomgått och genomgår en historiskt sett mycket snabb social transformation, har det visat sig svårt för många att finna en ny gemensam identitet. Invandringen har aldrig varit större än den nu är och överträffar procentuellt med råge den maximala invandringen till USA i slutet på 1800-talet. Följden har blivit att olika folkgrupper med skild bakgrund, kultur, religion och etnicitet inte har integrerats särskilt bra utan i stort behållit sin ursprungliga nationella och sociala identitet.

Detta framgår tydligt av tisdagens inslag i Aktuellt om den skrämmande bristen på integration av främst utomeuropeiska invandrare (10,30 in i programmet). Den sociala integrationen har däremot fungerat bättre i USA där inte minst skolan bidragit till att skapa en ny känsla av nationell tillhörighet. Att olika invandrargrupper, så som sker i USA, skulle hylla Sverige, vår historia, identitet och flagga skulle säkert av våra dominanta vänstergrupper betecknas som ett utslag av den mest flagranta nationalism eller med modernt svenskt språkbruk snarare rasism, och vore i dagens läge helt omöjligt. I stället har utvecklingen drivits mot ett diffust multikulturellt samhälle vilket i flera fall har skapat ett slags klanbaserad identitet som bidragit till den gettoisering som blivit ett allt mer dominerande inslag i flera av de större städernas förorter med deras utanförskapsområden.

Detta är en extremt olycklig utveckling som riskerar leda till uppkomsten av subsamhällen med egna sociala lagar och regelverk. Speciellt problematiskt är detta när det gäller anammandet av svenska sedvänjor, förordningar och lagar som reglerar modern svensk familje- och kvinnosyn och som radikalt skiljer sig från uppfattningar som finns hos många invandrare med muslimsk bakgrund och erfarenhet av sharia.

Oförmågan hos den politiska klassen att uppfatta den oerhörda utmaning som det innebär att integrera andra och främst utomeuropeiska kulturer i Sverige – i en naiv tro att allt skall ändå fixa sig till sist – är allvarlig. De enda tillfällen då en sådan laissez faire-inställning hjälpligt kan vara befogad är i perioder av snabb dynamisk utveckling där det finns tillräckligt med möjligheter för de flesta att klättra uppåt och framåt. Så är inte fallet i dag. Dagens extrema och delvis okontrollerade invandring förvärrar situation ytterligare.

Utanförskapsområdena kan bli härdar av socialt förfall. I vissa fall tycks det redan vara så. Det förefaller därför uppenbart att vår beredvillighet till en omfattande invandring måste ställas i relation till förmågan, såväl ekonomiskt som socialt, att integrera invandrarna. Att i ett sådant läge med automatik fortsätta med Europas högsta invandring per capita måste anses som helt ogenomtänkt och utan omtanke om vare sig landets nuvarande medborgare eller dess tillkommande.

Lennart Bengtsson är meteorolog och klimatforskare med lång internationell tjänst i ledande positioner. Efter fyra decennier som utlandssvensk är han också aktivt intresserad i övergripande politiska frågor om mänsklig samlevnad i en global värld.