Det normala händelseförloppet när en svensk artist orsakar moralpanik är att denne angriper en symbol för någon norm eller myndighet, exempelvis Jimmie Åkesson eller polisen, varpå en representant för sagda norm eller myndighet – exempelvis en moderat kommunalpolitiker – nappar på betet, så att den så kallade ”Barbara Streisand-effekten” uppstår, som innebär att försöket att censurera någonting skapar mer uppmärksamhet åt saken i fråga. Denna process är så förutsägbar att den i princip utvecklats till en metod, en tom ritual i vilken den radikala artisten pryglar döda hästar i en imitation av fornstora dagars normförbrytelser.

Metoden är inte fullständigt riskfri, utan kan resultera i såväl inställda spelningar som impotent men obehagligt näthat, men tack vare det grundmurade stödet från andra artister och medias villighet att rapportera skandaler som kan kopplas till censur och yttrandefrihet är den potentiella vinsten desto större, till den grad att en del artister gjort metoden till sin huvudsakliga affärsidé.

I förra veckan aktualiserades dock en pågående skandal som inte följt det ovan skisserade mönstret. Det handlar om rapparen Dani M, eller Daniel Monserrat, som en längre tid anklagats av organisationer som Expo och Svenska Kommittén mot Antisemitism för att sprida antisemitiska konspirationsteorier. Skandalen har visserligen gett Dani M en hel del uppmärksamhet i både traditionella och sociala medier, men utfallet har inte riktigt varit av det vanliga slaget, där artisten hålls upp som en modig normbrytande David mot etablissemangets Goliat, och med uppslutningen från övriga artister har det varit ganska skralt. Judar är ju en lite mer problematisk grupp att ge sig på än poliser eller Sverigedemokrater.

Det lilla stöd Dani M har fått har kommit från artister och politiker långt ut på vänsterkanten, som rapparen Sebbe Staxx, rapduon Mohammed Ali och vänsterpartisten, fackordföranden och ETC-krönikören Jenny Bengtsson. Det är förstås ganska typiskt, på så sätt att antisemitismen är för vänstern vad islamofobin är för högern, alltså något man ibland gör sig skyldig till men ännu oftare anklagas för. Men kan det hela verkligen skrivas upp på vänsterns antisemitiska konto?

Dani M har hela tiden hävdat att han inte alls är någon antisemit, då han aldrig uttalat sig svepande om judar som grupp. Men det Dani M anklagas för att sprida är inte generellt judehat, utan vad man kallar för ”antisemitiska tankemönster”, alltså konspirationsteorier om hur ”sionister” och familjen Rothschild styr olika världshändelser, framförallt genom sin kontroll av media och sammanslutningar som Bilderberg-gruppen. Sedan ”Sions vises protokoll” publicerades har den moderna antisemitism tagit sig just formen av en konspirationsteori, där en mycket lite grupp judar styr världens händelser i sin strävan efter världsherravälde. Att Dani M inte hetsar mot enskilda judar gör honom därför inte mindre antisemitisk, enligt kritiken från Expo, SKMA och andra.

Denna skandal har pågått en längre tid, med återkommande eruptioner, som nu när Dani M bjöds in till TV 4, samma kanal som avbröt samarbetet med rasistanklagade Louise Andersson Bodin efter kritik från artisten Adam Tensta, vilket skapade en del debatt kring TV4:s dubbla måttstockar. Till skillnad från Louise har Dani M dessutom hela tiden vägrat att backa från sina ståndpunkter, vilket beror på att Dani M talar utifrån en djup, inre övertygelse, medan Louise bara skämtade okänsligt. På ett djupare psykologiskt plan har dessutom en konspirationsteori den egenheten att vissa former av kritik blir en bekräftelse på den egna tesen, en effekt som förstärks när kritiken övergår i drev. Ur Danis perspektiv ansätts han av sionistiska organisationer som Expo och SKMA för att han avslöjat sanningen, inte för att han skulle vara antisemit.

Konspirationsteorier finner vanligtvis sitt starkaste gehör hos olika marginaliserade grupper, och är vanliga i länder där det politiska systemet saknar transparens och etablissemanget betraktas som en enhet. I USA, där maktetablissemanget på många sätt utgör en kostymerad monolit, är tron på olika konspirationsteorier utbredd. I Mellanösterns diktaturer, där makten helt saknar transparens och större delen av befolkningen kan betraktas som marginaliserad, hör konspirationsteorierna till den vanligaste formen av politisk analys.

Här i Sverige har konspirationsteorier länge förekommit hos New Age-anhängare, cannabisaktivister, nazister och andra obskyra små sekter, för vilka den allsmäktiga konspirationen bland annat tjänstgör som förklaring på diskrepansen mellan sektens trossystem och allmänhetens uppfattningar. Inom vänstern har den traditionella klassanalysen länge uteslutit behovet av någon avsiktlig konspiration, varför avancerade konspirationsteorier i regel har förkastats.

Men de senaste åren har någonting hänt med etablerad svensk vänster. I och med valet av Obama avtog mycket av vänsterkritiken mot amerikansk utrikespolitik, till den grad att Vänsterpartiet, som tidigare varit oerhört kritiska mot det amerikanska angreppet på Irak och den svenska insatsen i Afghanistan, röstade för den svenska insatsen i Libyen. Och när Julian Assange anklagades för våldtäkt fick han bara stöd av marginella svenska vänstergrupper som FiB/Kulturfront och Kommunistiska Partiet (tidigare KPMLr), medan etablerad vänster i princip mangrant slöt upp på det svenska rättsväsendets sida.

Parallellt med denna utveckling har postmarxistiska maktanalyser baserade på attribut som kön, sexualitet och etnicitet vunnit mark på klassanalysens bekostnad, maktanalyser som kännetecknas av å ena sidan en hög abstraktionsnivå, å andra sidan ett fokus på personliga attribut, egenskaper och fördomar. Snarare än att tala om intressen talas om strukturer. Snarare än att tala om utsugning talas om normativa blickar. Snarare än Marx utgår man från Freud. Och i linje med Freud riktas blicken gärna inåt i flagellantisk introspektion, där de egna privilegierna skall skärskådas och mätas mot grader av förtryck. När klass väl dyker upp i den intersektionella matrisen är det i form av ”klassism”, som snarare handlar om att man inte ska se ned på tribaltatueringar och ”Paradise Hotel” än om ekonomisk makt och facklig kamp.

I jämförelse erbjuder konspirationsteorierna konkretion. De ger en direkt maktanalys som faktiskt pekar ut makten som ett handlande subjekt med uttalade intressen snarare än en struktur som utgörs av allas våra normativa blickar. Konspirationsteorier är också inkluderande i så mån att alla utanför konspirationen bjuds in att delta i motståndet, oavsett hudfärg, kön, religion eller fördomar. Dessutom skänker konspirationsteorin en viss tröst åt den troende, då den faktiskt ger hopp om att missförhållanden kan åtgärdas bara konspiratörerna stoppas, till skillnad från den uppgivna synen på utvecklingens enkelriktade obönhörlighet som dominerar den offentliga debatten.

Konspirationsteorin må vara en fattigmans klassanalys, men den är bättre än ingen klassanalys alls, och kan därmed få allt större spridning hos en allt mer vilsen vänster.

Johannes Nilsson är författare och frilansskribent. Han debuterade 2002 med romanen Recension. Nilsson skriver regelbundet för Galago och Det Grymma Svärdet. Bloggar på https://schipperke97.wordpress.com/. Hör till den hemlösa vänstern.