Marcus Birro

Det är kusligt att behöva bevittna de rättrognas skoningslösa och diktatoriska debatteknik gång efter annan. Många av dem visar prov på ett syrligt förakt för allt och alla. De ser inte sina medmänniskor i ögonen, de föraktar sina meningsmotståndare och, vilket är långt värre, de föraktar vanliga människor. De har blivit den nya adeln, den nya eliten, och deras utsökta förakt för allt och alla som har en avvikande uppfattning är både häpnadsväckande och obehaglig att ta del av.

Det är vänstern som blivit de som föraktar när de förut var de föraktade.

Sedan jag knuffades ut ur alla sammanhang och hamnade i periferin har jag fått delvis nya perspektiv. Man bör minnas att det var just dessa perspektiv som fick mig kickad ur alla sammanhang men det står allt klarare för mig att det som hänt mig inte enbart är av ondo. Jag ser världen från världen nu. Jag står inte på någon liten medial höjd eller anser mig veta mer eller bättre som nästan alla gör i den här världen.

Jag ser med vilken rasande hastighet den där sprickan vidgas. Det skadar inte bara enskilda människor i tusental, det förstör inte bara yrkeslivet för massor av människor, det är också direkt skadligt för Sverige. Det är min övertygelse.

Vänstern har smittats av den mediala makten. De har blivit sig själva nog. De har blivit plågsamt självgoda.

De lyssnar inte. De spelar ut rasistkortet. De avskedar folk. De städar brädet. De vill se sig själva som inte bara en röst i kören utan hela kören själv. De är inte intresserad av mångfald eller pluralism utan tänker inte ge sig förrän kampen är vunnen. De tror inte på flera olika nyanser eller andras versioner. Det finns bara en sanning, deras sanning och alla som har en avvikande uppfattning är att betrakta som paria, som pöbel, som idioter.

Vänsterns systematiska sätt att förfölja och smutskasta sina meningsmotståndare har nått helt nya nivåer.

Att se exempelvis Hernik Arnstad i teve domdera och föraktfullt säga sig värna om de små och utsatta blir närmast surrealistiskt och parodiskt. Jag bryr mig inte om, om han en poäng eller inte. Hans fullständiga arrogans är fruktansvärt obehaglig. Hans avsky inför alla som inte delar hans uppfattningar är obeskrivligt osmaklig.

Eller att tvingas genomlida ännu en verbal avrättning signerad Ann Heberlein är som att se en ockupationsmakt rulla in över sitt hjärtas gränser.

De verkar så förtvivlat hatiska. De avskyr mig. De avskyr dig. De avskyr alla som har en annan utbildning, en annan uppfattning, som har sitt hjärta stämt i en annan tonart. De avskyr de små. Just de människor de säger sig vilka värna är exakt samma människor de avskyr. Det är så pinsamt uppenbart.

Jag skulle kunna räkna upp så väldigt många fler, de “godas” ambassadörer, alla de som blivit påkomna med att ljuga, bedra, förakta, hota och förfölja men som ges fritt alibi på grund av de står på “rätt” sida och eftersom deras hat är av den goda sorten så har de sina polare i den etablerade världen som sluter upp bakom dem.

Det är ett fruktansvärt plågsamt skådespel.

Hade jag varit, säg en Vänsterpartist på gräsrotsnivå, hade jag varit livrädd för att ha Henrik Arnstad, Maria Sveland, Åsa Linderborg eller Aftonbladets ledarsida som mina offentliga företrädare. De står för allting som vänstern historiskt sett aldrig varit en del av. Den humorbefriade arrogansen, den föraktfulla inställningen mot vanligt folk, det sekteriska elitätnkandet, den världsfrånvända attityden och, framförallt, förföljelsen mot oliktänkande.

Sverige liknar åsiktsmässigt allt mer DDR. Vad skiljer då de som hatar i periferin, på Flashback och de som hatar på landets stora mediala plattformar?

Inte särskilt mycket. Förutom att de ena är hyllade, efterfrågade, välbetalda, omhuldade, beundrade, eftersökta och populära medan de andra är förtalade, avskydda, obetalda, fattiga, desperata, livrädda och marginaliserade.

Blir man uthängd som en av elitens fiender riskerar man inte bara att få sparken, man riskerar också få stryk, bli misshandlad, bli hotad och skadegörelse.

Om ni visste hur många som hört av sig till mig de senaste veckorna och berättat vad de råkat ut för när de orkat, vågat skriva eller säga sitt hjärtas mening. Ofta när jag gnäller om vad jag blivit utsatt för påminner jag mig om vad andra, så kallat vanliga, människor riskerar när de säger vad de tycker och tänker. Det är också för dem jag fortsätter skriva som jag gör. Det är för dem jag orkar. Och jag hoppas att de orkar för att jag orkar. Vi behöver varandra.