Patrik Engellau

Idag gillar jag scouter även om jag tyckte hela konceptet var töntigt när jag själv var i scoutåldern. Numera tycker jag alla barn borde vara scouter: väluppfostrade, nysnutna, ständigt på jakt efter att göra minst en god gärning om dagen samt besjälade av att alltid ”vara redo”.

Att vara redo betyder, föreställer jag mig, att vara beredd på att livet skickar sina utmaningar och att, som det står i scoutlagens femte paragraf, möta ”svårigheter med gott humör”. Eftersom en scout dessutom, enligt paragraferna 2 respektive 3 är ”ärlig och pålitlig” samt ”vänlig och hjälpsam” förstår man att en scout är en hyvens person.

Ändå menar jag att min barndoms töntvarning bör tas på allvar. Det finns en risk att scouten utvecklas till en snäll labrador som slickar alla händer som kliar den bakom öronen. Om jag fick lägga till ett motto för att göra scouten till den perfekta människan vore det ”var skeptisk”.

Jag har i livet lärt mig att den bästa grundinställningen är att inte tro på någonting. En del sanningar får man till nöds acceptera, till exempel att två plus två är lika med fyra, men då med största misstänksamhet och enbart tillfälligt i avvaktan på att det bevisas att något annat resultat är sannare.

En närbesläktad uppmaning som jag skulle vilja rikta till scouterna är att tvivla på varje påstående och förklaring. Man råkar hela tiden ut för folk som påstår och förklarar saker. Min erfarenhet är att de normalt bara ger uttryck för något de inte vet, men gärna vill tro. Med jämna mellanrum hör jag exempelvis någon förklara för mig att den svenska sjukvården skulle klappa ihop om det inte varit för den invandrade personalen. Det tror jag emellertid inte på eftersom invandrarna sannolikt står för en större andel av patienterna än av personalen. Ej heller tror jag på det där om att Sverige behöver invandrarna för att fylla ett framtida behov av arbetskraft. För det första vet jag att invandrare har rätt låg förvärvsfrekvens och för det andra tror jag inte att framtiden kommer att uppvisa något särskilt markant sug efter arbetskraft.

En av mina favoritattityder är att be folk att göra sina förklaringar mycket tydligt och enkelt i små steg för att jag ska hänga med. Jag ursäktar mig med att jag liksom Nalle Puh är en björn med mycket liten hjärna. Pröva så får du se. De flesta presenterade förklaringar håller inte måttet när de tvingas ned i en logik som är så enkel att en dum björn kan begripa.

Om man följer den här Nalle Puh-metoden blir man alldeles matt när man läser de flesta tidningsartiklar. Oftast finns det ingen genomgående tanke, bara en bakomliggande åsikt som nödtorftigt kläs i något som ska föreställa resonemang. Debattartiklar ska vi inte tala om. Ej heller om den statskontrollerade televisionen.

Fröjdas sedan när du råkar ut för något bra, en artikel som vänligt tar dig i handen från början och låter dig följa varje logiskt steg till det spännande och kanske oväntade slutet eller en förklaring som bygger på och respekterar det fåtal provisoriska sanningar du har gjort till dina, till exempel just att två och två blir fyra och att västerlandets kultur på det hela taget varit mer välsignelsebringande än någon annan och att invektiv som rasist och fascist inte bör användas mot sakargument. Gläds kort sagt åt intellektuell kvalitet.