Roland Paulsen är en sociolog och företagsekonom som har ställt ett anta impertinenta frågor om vårt arbetsliv. Folk jobbar häcken av sig men utan att uträtta någonting speciellt, menar han. Tid på arbetsplatsen ägnas åt sådant som inte har med de egentliga arbetsuppgifterna att göra. Man pratar och umgås med varandra, sammanträder och konfererar, men man surfar också på nätet och ägnar sig åt saker som noga talat hör det privata livet till, sköter sina bankärenden till exempel.

Om jag har förstått Paulsen rätt, är mycket av det socialt nödvändiga arbete som utförs idag meningslöst arbete, en utfyllnad för att få tiden att gå så att människor inte dräller omkring på stan och hålla dem sysselsatta så att de inte tär på bidragsbudgeten, stor nog ändå. Men det skulle samtidigt innebära, om jag återigen förstått Paulsen rätt, att många av oss inte skulle behöva vara bundna vid våra arbetsplatser under all denna tid och kunna göra en massa meningsfulla saker istället, gå på teater eller fiska laxöring till exempel.

Med andra – Paulsens – ord: produktiviteten har nu nått en sådan nivå att människor kan befrias från arbete, inte dömas till det, inte tvingas till det. Det låter som raka motsatsen till arbetslinjen, det låter faktiskt som det kommunistiska samhället – om det inte var så att kommunismen i vår epok (och kanske för evig tid) förknippas med just slavarbetskraft och tvångsarbetsläger. Arbetslinjen i alla fall alltså: ”Den som inte arbetar ska heller inte äta.” Men vem säger: ”Den som inte äter kan heller inte arbeta.”

För ett par generationer sedan skulle man tolka det Paulsen beskriver som ett uttryck för ”alienation”. Arbetskraften användes för någonting som den stod främmande inför. Arbetaren kunde inte förverkliga sig själv genom det han gjorde utan blev istället ett redskap för krafter – ofta anonyma – som befann sig utanför hans kontroll. Arbetets innehåll var komplett ointressant, yrkeskunnandet satt på undantag. Det enda som betydde någonting var tempot, det mekaniska utförandet, den själlösa rutinen. ”Alienationen” var ett begrepp som kunde användas i ett samhälle där så gott som alla hade ett arbete, en anställning. Idag är den alienerad som står utan. Därför används det ej.

Det betyder inte att begreppet är oanvändbart. För visserligen är arbetslösheten idag ett värre problem än ”arbetsvärdelösheten” – alltså dåliga och förnedrande arbetstillfällen, sysslor fattiga på substans, betald sysslolöshet under strikt kontrollerade former (i kontorslandskap till exempel). Men om människor lika fullt är främmande och oengagerade och glädjelösa och utför sina sysslor, eller låtsas göra det, endast därför att de annars inte skulle ha någonting att äta, och därför inte heller kunna köpa (man gör inte) en resa till Tallinn eller till Thailand, än mindre hemfalla åt sådana onyttiga aktiviteter som att fiska eller läsa Ovidius (för att inte tala om Leif G W Persson), när den socialt nödvändiga arbetstiden är över – vad är då meningen med allt? Arbeta för att slippa arbetet, endast detta?

Den som inte arbetar ska inte heller kräva, bara kräla. Kanske. Men om också den som har ett arbete bli degraderad, förolämpad, förbisedd?

Nu är det så att en entrébiljett till dessa arbetstillfällen, av mer eller mindre nödvändig art och mer eller mindre meningslösa till sin karaktär, ofta är en eller annan form av utbildning, gärna högre. Också utbildning tar tid. Men är den alltid meningsfull, innehållsrik, utvecklande? Det vill säga: får man genom utbildning – vi talar om skolor och universitet – det man inte skulle kunna få på annat sätt? Det återstår att bevisa. Framtagna resultat är inte uppmuntrande. Den som studerar under många år förmerar inte garanterat sina kunskaper. Han eller hon kanske utför någonting som, noga beaktat, är fullkomligt irrelevant – intellektuellt och kognitivt. Blir kanske – ja: ”alienerad”. Tänk om merparten halkar efter!

Detta är min misstanke. Att utbildningen i stor utsträckning förmedlar trivialiteter, meningslösheter – insikter som man strängt taget hade kunnat få någon annanstans. Roland Paulsen har visserligen disputerat på ett svenskt universitet, men det är ingalunda säkert att det är där han har fått sina djupaste insikter. Han har avlagt en examen, för att kunna få ett hyfsat jobb. Han har en anställning på en högskola, alltid något. Där utbildar och examinerar han mestadels unga människor som ska ut i den verklighet som han själv, genom sin forskning, har utdömt som tömd på innehåll och mening.

Är han då inte själv en alienationsproducent? Vad annat hade han inte kunnat ägna sig åt? En bloggare får förstås inga pensionspoäng. Akademin har behållit sin nimbus, om inte status.

Nu står det klart (se skriften Universitetsreform! Så kan vi rädda och lyfta den högre utbildningen, 2015) att heltidsstudier på ett svenskt universitet i allmänhet inte är studier som bedrivs på heltid. Man hankar sig fram, anstränger sig så litet att kraven sänks. Många måste in, alla måste ut. Det finns så mycket annat i livet än att läsa böcker. Trivseln är viktig, och kamratskapet. Meriter skapar eliter, och detta vill man undvika. Av tillträdet följer utträdet, mer eller mindre automatiskt. Den som underkänner blir underkänd, misskänd, hamnar efter i lönesättningen. På en litteraturvetenskaplig institution vet en majoritet av studenterna på grundnivån inte vad ett predikat är, det vill säga de känner inte till att är är ett predikat. Och man undrar om någon har lust att lära dem det.

Så det blir att man ägnar sig åt annat. Kanske är det viktigaste med en högskola, trots allt, att den ska vara yrkesförberedande och inrikta sina studenter på de tomma och meningslösa arbeten som förestår dem; att de inte ska ha för höga pretentioner och att de därför inte heller behöver prestera till övermått.

Det skulle till exempel vara intressant att veta hur många studenter doktor Paulsen kuggar på varje kurs vid företagsekonomen i Lund.

Anders Björnsson är publicist och historiker. Utkommer under hösten med en samling småprosa, ”I Bildts tid och andra nedslag i tidskrönikan”. Redaktör för antologin ”Försvaret främst”, också 2015, båda på Celanders förlag.