Helena Edlund

Plötsligt insåg jag att jag tillbringat varje ledig stund med att skriva – utan att kunna färdigställa minsta lilla text. Det är ganska ovanligt.

Men – sedan den 19 augusti har jag befunnit mig i limbo. Jag har varit ömsom upprörd, ömsom uppgiven. Ömsom arg, ömsom ledsen. Även om jag sedan länge hävdat att jag slutat att förvånas över Svenska kyrkan, så förvånades jag likväl när prästkollegiet i Stockholms domkyrkoförsamling publicerade en debattartikel i DN. I en uppföljande intervju förklarade sedan domkyrkoprosten Hans Ulfvebrand att Jesus inte är den enda vägen till Gud.

Mina kollegor har i och med detta i princip förklarat att alla religioner bär till Gud och att de nu planerar att fira så kallade interreligiösa gudstjänster, det vill säga fira gudstjänst tillsammans med andra religioner. Först på tur stod imamen Mohammad Muslim Eneborg. I söndags predikade imamen i samma domkyrka som jag prästvigdes i för tio år sedan. Nu kallade man det visserligen inte för en predikan, utan för ett ”samtal” där imamen redogjorde för sin version av vad koranen har att säga om Kain och Abel. Samtalet går att se här.

Jag ställer mig minst sagt skeptisk till både imamens medverkan i kyrkan och till domkyrkoprästernas utspel, av ett antal olika skäl. Förutom att det i mina ögon strider mot prästlöftena, så menar jag att det även är djupt förolämpande för både kristna, muslimer och judar att hävda att ”vi tror likadant”. Det gör vi inte. Våra gudsbilder är markant olika. Tydligast blir detta när vi talar om Jesus från Nasaret.

För judar var han en helt vanlig människa som dog. Punkt slut. För kristna är han (märk väl – är, inte var) Guds son och människans väg till Gud. För muslimer är Jesus visserligen betraktad som en profet bland andra profeter, men samtidigt menar islam att den som påstår att Gud har en son gör sig skyldig till avgudadyrkan och så kallad stor shirk, det vill säga en synd som är oförlåtlig.

Även om vi alla tror på en gud, skiljer sig våra gudsbilder alltså kraftfullt åt. Människor av olika tro kan och ska självklart samtala och samarbeta, men vi måste också respektera varandras olikheter.

Domkyrkoprosten uppger att han är förvånad över att den hårdaste kritiken kommit från kyrkligt aktiva. Det är inte jag. Inte det minsta.

Det är knappast förvånande att troende kristna upplever det som provocerande att präster jämställer tron på Kristus med koranen eller dhamma, eller att de under en gudstjänst får lyssna till undervisning om en religion som betraktar dem som oförlåtliga avgudadyrkare. Att utspelet kommer samtidigt som kristna utrotas av islamister i Irak och Syrien, är dessutom att förringa det folkmord som faktiskt pågår och det lidande som kristna bröder och systrar upplever.

I nuläget vore det väl istället ett utmärkt tillfälle att använda alla de upparbetade kontakterna med muslimska företrädare i Sverige för att få dessa att kraftfullt fördöma IS och ställa krav på ett resolut agerande från de muslimska församlingarna för att förhindra rekrytering till terroristorganisationer?

Förmodligen (förhoppningsvis?) pågår det en tyst diplomati bakom kyrkokansliets kulisser, men faktum är att såväl biskop Eva Brunne och Svenska kyrkans ekumenikchef har uttryckt sitt stöd för domkyrkoprästerna. Ärkebiskopen har avböjt att kommentera, men menar i en status på Facebook den 19 augusti att det hela är ”en fråga om fred”. Hela situationen har lämnat mig, som kristen och prästvigd, så till den milda grad förvirrad och uppgiven att jag de facto tystnat.

Men.

Så kom jag att tänka på att texten ju redan är skriven. För länge sedan, dessutom. För ganska exakt fyra år sedan, den 7 september 2011, publicerades en text med samma rubrik som denna i Kyrkans Tidning. Några veckor tidigare hade jag, en perifer skånsk församlingspräst, kastat mig in i den så kallade identitetsdebatten.

När jag skrev den första texten var jag nyss hemkommen från Afghanistan. Idag hade jag inte uttryckt mig lika hårt och kategoriskt, men då gjorde jag det och det var inte helt lyckat.

Idag ter sig texterna smått profetiska. De är nämligen ännu mer aktuella idag. Skillnaden är möjligen att det idag inte fungerar att ogiltigförklara texterna (och mig) genom att använda samma etiketter som då.

Redan för fyra år sedan jäste det i kyrkbänkarna. Människor, helt oavsett om de var kyrkligt aktiva eller inte, efterlyste en tydligt kristen identitet hos Svenska kyrkan och en stolthet över denna identitet. Ett par olika versioner var ständigt återkommande. Det ena var ”om inte Svenska kyrkan börjar stå upp för det kristna så går lämnar jag in en anmälan om utträde!” och det andra var ”om Svenska kyrkan börjar stå upp för det kristna så blir jag medlem igen!”

Definitionerna på ”det kristna” var förmodligen lika många som antalet människor med åsikt, men poängen var att Svenska kyrkan inte levde upp till de förväntningar man hade på henne. Förväntningarna var ofta inte så krävande: Kyrkan skulle fira kristna gudstjänster, sjunga psalmer ur psalmboken och predika positivt om Jesus – och vara stolt över det!

Under de gångna veckorna har jag tvingats konstatera att vi under dessa fyra år kommit exakt ingenstans. Vi stampar fortfarande på samma ställe. Ett antal av Svenska kyrkans representanter tycks anse att Jesus är trist och tråkig men att andra religioner är spännande och exotiska, samtidigt som de har svårt att förstå att det kristna sanningsanspråket (det vill säga åsikten att vägen till Gud endast går genom tron på Jesus Kristus) faktiskt går att kombinera med en respekt för människor av annan tro.

Resultatet blir en studie i postmodern relativism.

Istället för att hävda betydelsen av att tro på Kristus, så räcker det plötsligt med att tro på Gud. Eller snarare räcker det med att tro på ”en gud”. Var och en blir salig på sin tro, Bibelns texter tolkas om så till den milda grad att teologin blir antropocentrisk istället för kristocentrisk. Jaget är viktigast, allt som kan uppfattas som kravfyllt avfärdas och de egna känslorna anses kunna avgöra vad som är sant och inte. Den kristna förkunnelsen börjar i många sammanhang uppvisa märkliga likheter med den gamla affirmationen från RFSU: ”Känns det bra för dig så är det rätt!”

Innan någon märkt vad som hänt, har Gud förvandlats till en snuttefilt, något som man kan plocka fram vid behov och vars enda funktion är att få oss att må bra.

Nedanstående skrev jag som sagt för fyra år sedan. Se det som en favorit i repris eller ett bevis på att det jäst länge i leden nu:

”Reaktionerna efter min artikel om kyrkans identitet har varit massiva. Debatten har fortsatt här i Kyrkans tidning. Hundratals och åter hundratals positiva kommentarer har nått mig via hemsidor, e-post och telefonsamtal. Personerna bakom orden har varit uttalade ateister, agnostiska kyrkotillhöriga, människor som valt att gå ur kyrkan, företrädare för andra kristna kyrkor samt ett antal frustrerade och ifrågasatta kollegor. De negativa kommentarerna har – intressant nog – kommit från kyrkopolitiker och någon kollega som passat på att kasta in en spekulation om partisympati. Från högre ort har det varit beklämmande tyst.

På något märkligt sätt tycks vissa ha uppfattat efterfrågan av en tydligare identitet som ett frontalangrepp på allt från religionsdialog och integrationsprojekt till enskilda muslimer. Detta är naturligtvis inte fallet. Däremot bevisar det till stor del min ursprungliga tes (att anklagelser om kränkningar sällan kommer från dem som uppges ha blivit kränkta, min anm.).

Tillsammans har dock kommentarerna tydliggjort ett sorgligt faktum: Uppgivna människor uttrycker sin saknad efter en tydlig, kristen kyrka men vågar inte hävda det offentligt eftersom det då anses närmast självklart att drabbas av repressalier. Är det inte möjligt att lyfta frågan om Svenska kyrkans identitet och dess förhållande till andra utan att det avfärdas som stelbent extremism, intolerans eller islamofobi? Det, om något, är inte bara intolerant utan också respektlöst.

Svenska kyrkan tappar omkring en procent av sina medlemmar varje år och är det något som betonas i församlingarna så är det den sviktande ekonomin. För över 60 000 anställda och förtroendevalda är det snart ren överlevnadsinstinkt som gäller. Så vilken väg tar kyrkan nu?

Något tillspetsat finns tre vägar. Antingen väljer man att tona ner den kristna teologin, fokusera på att driva för tillfället populära samhällsfrågor och öka samarbetet med andra religioner. Alternativet är att göra tvärtom. Detta skulle innebära ett arbete för att formulera en tydligare kristen identitet, en fokusering på kärnverksamheten och ett ökat samarbete med övriga kristna kyrkor och samfund.

Eller så gör man helt enkelt ingenting.

Svenska kyrkan har, enligt min mening, valt det första alternativet.

Men konsekvenserna är inte bara av godo. En obekväm sanning är att många vittnar om att de inte längre känner igen sin kyrka och detta till den milda grad att man inte längre ser den som kristen. En inte försumbar andel av dessa kristna har valt att lämna Svenska kyrkan. Där har vi, i alla fall en del av, den årligt tappade procenten. Hur vore det att, sakligt, möta människorna bakom den statistiken?

Någonstans i den goda avsikten att möta ”de andra” tycks kyrkan ha tappat omsorgen om sina egna. Det är hårda ord, jag vet. Men faktum kvarstår att många som kontaktat mig uttrycker sig just så. Man vänder sig emot kyrkans gradvisa förvandling mot att bli en ”politiskt korrekt, mångsysslande intresseförening med religiös rekvisita” som en person formulerade det.

Förhoppningsvis har kyrkans företrädare de allra bästa avsikter, men att vara så ”tillmötesgående” att man stämplar oliktänkande inom kyrkan som extremister och gör våld på sin egen trosbekännelse främjar varken respekt eller gemenskap. Snarare tvärt om. Eller som en byäldste i Afghanistan svarade mig när jag undrade om jag, av respekt, borde bära sjal i mötet med afghaner: ”Lek inte muslim. Alla vet ändå att du inte är det”.

Låt oss en gång för alla slå fast, att värnandet av den egna religiösa identiteten på inget sätt varken innebär ett förakt för andra religioner eller för människor av annan tro. Tvärtom. För att kunna möta andras tro och föra konstruktiva diskussioner är det däremot nödvändigt att vara trygg i sin egen.

Religionsmöten är aldrig okomplicerade, hur gärna vi än vill att det ska vara så. Att våga problematisera relationerna till islam och argumentera för sin kristna särart är inte islamofobi. Att avstå från att göra det lutar däremot misstänkt mot kristofobi.

Är det på allvar någon som tror att en person skulle känna sig kränkt av att Svenska kyrkan, vänligt men bestämt, påpekar att den kristna trosbekännelsen innebär att vi tror på en treenig Gud? Att vi som kristna bekänner Jesus Kristus som den förste och den siste (och att han därför inte kan betraktas som en i raden av profeter före Muhammed)? Eller att personer av annan religionstillhörighet inte kan vara faddrar vid kristna dop? Naturligtvis inte.

 Däremot tycks det finnas många som känner ett stort behov av en kyrka som gör just det.”