Det jäsande självföraktet del II

BitteA

Bitte Assarmo

Min artikel om det jäsande självföraktet har väckt stor uppmärksamhet. Många, många känner igen sig i min beskrivning av det självhat som präglar många av landets politiker. Men det finns också de som menar att min text är en del av ett rasistiskt mönster, och kallar den ”självhatsretorik”.

Jag är varken rasist eller högerextremist, det vet alla som läst mina texter utan att lägga in sina egna värderingar mellan raderna. Om jag överhuvudtaget har en partipolitisk hemvist finns den snarare till vänster om mitten än till höger. En gång i tiden kallade man sådana som mig för gråsossar – lite lagom trista och tråkiga människor som var fast förankrade i sina traditioner och i sitt kulturarv, men som samtidigt var trogna den reformpolitik som utmärkte socialdemokratin under dess första decennier. Och även om jag i ärlighetens namn är något mer konservativ numera, och dessutom utövande katolik, så är den beskrivningen inte så långt ifrån sanningen.

Samtidigt finns det en poäng i de anklagelser som riktats mot mig. Det har länge funnits tendenser från extremhögern att tala om alla former av politisk korrekthet som just självhat och kulturförnekelse. Jag är inte omedveten om detta, och jag tar inte heller lätt på det. Men jag menar att en stor del av skulden för detta ligger hos de etablerade politikerna och deras lomhördhet inför medborgarnas behov och önskemål.

I decennier har Sverige legat i framkanten när det gäller att tona ner den egna nationaliteten och dess betydelse. Begreppet osvensk har konsekvent använts för att beskriva något positivt och lovvärt och begreppet svensk har med automatik blivit det motsatta.

Viljan att se bortom nationsgränserna, bortom den egna kulturen och de egna traditionerna är på många sätt en styrka. Det manar till eftertanke, solidaritet, ett öppet sätt att se på världen. Samtidigt finns ett storebrorstänk i botten. En undermedveten högdragenhet som säger ”se på oss, okej vi är svenskar men vi är minsann främst världsmedborgare och vi har kommit så långt i vår utveckling att vi inte längre behöver sådant där fjant som kultur och traditioner”.

Långtifrån alla känner igen sig i det sammanhanget. Majoriteten av svenskarna förstår inte varför de ska acceptera att kallas svennebananer, varför de plötsligt inte anses ha någon kultur, eller varför deras traditioner inte längre är viktiga. De blir ett politiskt problem eftersom de är en påminnelse om att Sverige i grund och botten är som vilket annat land som helst, och därför blir deras åsikter i bästa fall nonchalerade, i värsta fall kategoriserade som extrema.

Detta är en starkt bidragande orsak till att högerextremismen vunnit ny mark. Nya organisationer och partier som fångat upp de människor som känner sig förnedrade och förtvivlade i det postmoderna Sverige. SD må ha sina rötter i en brun sörja av rasism och främlingsfientlighet, men idag framstår de för många som det enda alternativet i ett land där alla andra partier hårdnackat vägrar att ge avkall på den inslagna linjen. Frågan man då måste ställa sig är: Blir svenskarna verkligen alltmer rasistiska och högerextrema? Eller är det istället så att det krävs allt mindre för att man ska bli betraktad som rasist och extremist?

Därför fortsätter jag att skriva och tala om det politiska självföraktet. Det är inte oproblematiskt för det används ofta av extrema krafter, i syfte att misstänkliggöra mångkulturen. Men jag tänker inte låta högerextremister kidnappa uttrycket för sina grumliga syften. Och hade politikerna lyssnat till folket och varit lite försiktiga med hävda frånvaron av svensk kultur så hade vi förmodligen inte haft samma snabba framväxt av högerextremistiska rörelser.