Välfärdsindustrin och hybris banar väg för söndringsideologin

IMG_0121

Ilan Sadé

I en tidigare artikel har jag föreslagit begreppet söndringsideologin som beskrivning av ett idékomplex som har tagit Sverige i ett strupgrepp.

Komplexet har den egenheten att allt tycks syfta till att befästa nya gruppidentiteter, utse dessa grupper till offer och ställa dem mot ett förment förtryckande majoritetssamhälle. Det hör till att resonera och agera på ett barnsligt eller pubertalt sätt. Slutligen går tron alltid före verkligheten. Den postmoderna idén om språkets och den egna inställningens primat, så att mycket av diskussionen kommer att handla om korrekta ordval o s v, samt den gamla puritanska, för att inte säga sekteristiska, inställningen att misslyckanden beror på att man inte har varit tillräckligt rättrogen, följer med på köpet.

Frågan är varför just Sverige har blivit så genomsyrat av denna söndringsideologi. En möjlig förklaring, som togs upp i förra artikeln, är vad vi måhända lite slarvigt kan kalla den marxistiska förklaringsmodellen. Den svenska socialstaten, det skattefinansierade civilsamhället och – i allt högre grad – privata företag med uppdrag från det offentliga besitter väldiga resurser och kadrer av anställda, vilka alla tjänar ekonomiskt på detta. Söndringsideologin skapar helt enkelt jobb, status och byråkratisk tillväxt.

Troligen finns det även andra möjliga förklaringar; människan lever inte av bröd allena. Efter välfärdsstatens framgångar under 1900-talet är det tydligt att det svenska etablissemanget helt enkelt lider av storhetsvansinne. Välfärd och förmågan att lösa sociala problem är en del av den svenska nationalismen och den svenska självbilden. Vi har sedan länge nått hybrisfasen. Det finns ingen gräns för vad landet och dess allt mer prövade befolkning ska kunna åstadkomma i rollen som ett slags nationernas frälsare. Välståndets grunder kan helt ignoreras i den politiska debatten, på ett sätt som vore helt otänkbart i de flesta länder. Då blir det lättare att anamma söndringsideologin.

Sverige sticker också ut internationellt som det land där befolkningen enligt enkätsvar hyser minst så kallade överlevnadsvärderingar och är mest fokuserad på självförverkligande. En israelisk bekant påpekade för mig att den uppsättning värderingar som enligt mätningarna står i diametral motsats till svenskarnas dito återfinns bland de folkgrupper som nu invandrar till Sverige. Det är i sig en intressant notering.

En relevant fråga i sammanhanget är vilka historiska och samtida exempel det finns på stater och härskardynastier som fastnar i för den egna välmågan skadliga och nedbrytande ideologier. De stater som under den sentida historien har anammat totalitära ideologier – då inte minst kommunismen – dyker förstås genast upp på listan. Det spanska riket från 1492 och framåt är ett annat exempel, med dess besatthet av att fördriva judar och morer och adelns hyllande av sysslolöshet. Att skicka iväg sin köpmanna- och handelselit till ärkefienderna brukar dock sällan vara särskilt klokt.

Dagens EU kan också på sätt och vis ses som en koloss som har fastnat i ett tillstånd av ideologisk kramp. EU-projektets grundidé om misstro mot nationella politiker och dess alternativa lösning i form av teknokrati och ständig fördjupning, som ligger bakom de historiska framstegen, håller på att bli projektets värsta fiende. Allt pekar t ex på att EMU var förhastat och i vart fall borde ha begränsats till ett fåtal stater i Nord- och Centraleuropa. Enligt EU-ideologin är emellertid tankar om att återinföra statliga valutor i vissa av EMU-länderna liktydigt med EU:s undergång.

Finns det då några andra historiska eller samtida utgåvor av just söndringsideologin? De politiska krafter som omfamnar idékomplexet återfinns visserligen i de flesta västländer, men jag har faktiskt svårt att finna något land där ideologin genomsyrar maktapparaten i så hög grad som i Sverige.

Någonting intressant har dock skett på sistone på dissidentsidan. Jag är nog inte den ende som har märkt att ett motstånd har börjat spira bland fristående borgerliga opinionsbildare. Bortsett från enstaka klara röster, har Sverigedemokraterna varit den politiska kraft som tacksamt har fått ett monopol vad gäller kritik av tingens ordning. Inom Alliansen ser det tämligen dött ut, men bland fristående ledarskribenter och kolumnister har vi bara de senaste månaderna sett positionsförändringar.

Kanske är det inledningen på den värdekamp inom borgerligheten som är helt nödvändig och egentligen har kommit alldeles för sent. Inom den politiska vänstern, där en sådan värdekamp, givet de politiska målsättningarna, egentligen vore än mer angelägen, har man inte ens börjat.

18 reaktioner på ”Välfärdsindustrin och hybris banar väg för söndringsideologin

  1. Janus Schantz skriver:

    Jo, nog har vi tacksamt noterat att det skett en ändring hos en del fria, men även fasta, ledarskribenter. Det man kan konstatera är att dessa företrädesvis publiceras i media som uppbär presstöd. För den som har mer eller mindre konspiratoriskt läggning finns det nog skäl att misstänka att presstödet till dessa kommer att minska. Vi får ju inte glömma bort att det är de redan etablerade politikerna – som redan har ska vi kalla det fixa idéer – som de facto, i sk. demokratisk ordning, bestämmer reglerna.

    Även om man kan skönja en ljusning, så är denna dessvärre nog endast temporär. De antidemokratiska krafterna är tyvärr starka, väldigt starka.

    Gillad av 5 personer

  2. Hans O skriver:

    Tack för ett tankeväckande perspektiv.

    Problematiken kan måhända även kokas ner till en fråga om
    försörjning, bidrag och skatter?

    Alla vill ha en försörjning och de flesta då med så rimlig ansträngning som möjligt.

    Bidrag är en väg att gå, men det sticker i ögonen om de blir alltför påtagliga.
    Välfärdsindustrin av såväl inhemskt som europeiskt slag, arbetar med bidrag som bas.
    Följden blir att bidragen även kläs i olika former av tjänster, arbeten och utredningar som
    tar alltmer av det ekonomiska utrymmet, och som inte producerar ekonomiska realiteter.

    Den enkla anpassningen med lojalitet till den bidragsgivande är en självklarhet och i sig inget
    att förvåna sig över.

    Men om nu inte finanserna går ihop, så måste ju nya medel inhämtas? Vad finns då annat än höjda skatter?
    Alla står vid köttgrytorna och väntar. Om de fylls med utkomst, så förblir lojaliteten i form av röststöd och ideologisk uppbackning?

    Fundera gärna över kommande skattehöjningar i höstens budget. De kommer att bli påtagliga och sannolikt understödda av en högljudd supporterskara.

    Gillad av 2 personer

  3. Magnus Furugård skriver:

    En mycket bra analys. Med tanke på sista stycket om att vi är sent ute så blir den naturliga frågan: Givet att medvetenheten kommer om den fälla vi satt oss i, hur ska vi ta oss därifrån? Om vi är de enda där ideologi har fått en sådan dominerande ställning har vi ingen annan att jämföra oss med. Vi måste finna den själva.

    Gillad av 1 person

  4. Fredrik Östman skriver:

    Varje ideologi är en franchise på en livslögn. Färdigtugade bortförklaringar för ens moraliska tillkortakommanden: liberalism, socialism, multikulti. Sverige kännetecknas sedan länge av en överideologi, ideologin att man måste ha en ideologi och att det är omoraliskt att bara vara realist och pragmatiker. Funktionssocialismen bygger på och förstärker detta särdrag. ”Konservativ” är i Sverige i alla läger ett skällsord. Den dåliga konsensusen är när man är överens om att betrakta samma fel som riktigt.

    Ingen aggression är så stark som den som riktas mot den som uppenbarar en gemensam livslögn, som river ner en social konstruktion. Ingen person är så självgod som den som offentligt ytterligare blåser upp den gemensamma livslögnen (GD:ar). I båda fallen går mobben och egot i allians.

    Gillad av 1 person

  5. Tritonen skriver:

    Meddelande till omvärlden med stark röst: ”in Sweden we have a system…”
    Visst vore det önskvärt med ett något mera ideologiskt fläckfritt alternativ till sjuklövern, men i brist därpå röstar jag SD av rena självbevarelsedriften.
    PS. Mycket bra analys i artikeln!

    Gillad av 1 person

  6. Ingrid Clenman skriver:

    Jag förstår inte vad du menar med söndringsideologi.
    Jag anser att svenskarna definitivt är annorlunda. De flesta tycker att de är bättre än andra folk. Troligen är de inte medvetna om detta, men det är det intryck de ger utlänningar. Detta leder till att de måste prestera bättre än andra, vara mera öppna och toleranta, visa mer förståelse för dem som har det svårt och ge mer bistånd till behövande, osv. Det kan fungera när det bara gäller det egna folket, men när det utvidgas till att omfatta resten av mänskligheten, då blir resultatet katastrofalt för landet. De måste inse att hur mycket de än gör för andra, är det bara en pytteliten droppe i havet. Det gör inte Sverige till en ”moralisk stormakt”. Finns det något annat land som skulle ha förmätenheten att betrakta sig själv som en ”moralisk stormakt”? Jag blev helt förbluffad när jag hörde det och tänkte ”nu har svenskarna helt förlorat greppet om verkligheten och drivit attityden att ”vi är bäst” till sitt yttersta. Hur ska detta gå?

    Gillad av 4 personer

  7. Ingrid Clenman skriver:

    P.S. I din första del om söndring var ”68-vänstern” igen skyldig till något dåligt. I en kommentar någon annanstans undrade jag varför ”68-vänstern” så ofta nämns i negativa sammanhang. Kan någon förklara för mig? Jag är nästan utlänning, definitivt ingen ”riktig svensk”, som någon upplyste mig.

    Gillad av 2 personer

    • Aha skriver:

      68-vänstern ansvarar (bl.a) för följande;
      – bidragsSverige
      – flumskolan
      – mångkulturen

      Dessa exempel förklarar bra varför Sverige blivit ett mediokert land.

      Gillad av 2 personer

      • Ingrid Clenman skriver:

        Jag är nyfiken på vilka personer det har varit som var aktiva kring 68-70 i studentrörelsen, och som senare blev så inflytelserika att de formade hela vänsterns tänkande och ideologi och förorsakade dagens situation. På den tiden fanns det inte bara en vänster, det fanns en hel skala från sossar till allra yttersta vänsterkanten, t ex marxist-leninisterna. De stod ofta i strid med varandra och hade alla olika åsikter och idéer. Dessutom bestod studentrörelsen inte bara av vänster-typer. I så fall hade de inte varit så många. Åtminstone gällde det för mitt universitet. Det kan ju ha varit annorlunda i t ex Uppsala och Stockholm, det vet jag inte. Vi hade inte mycket med dem att göra. Det är själva termen ”68-vänster” som inte stämmer med verkligheten. Den säjer mig ingenting. För mig är den meningslös. Jag undrar hur den kommit till, vem som myntat den Ifall någon vet.

        Gilla

  8. Sven-Åke Andersson skriver:

    Jag tycker det är välgörande att debatten börjar nyanseras och fler med inflytande över opinionsbildningen hissar varningsflaggan vad gäller vår välfärdsstat och dess framtid. Den stora frågan är dock hur skall denna varningsflagga bli synlig för den breda allmänheten som jag förmodar inte tar del av det som publiceras i detta forum. Alla de frågor som här tas upp och rådbråkas på ett akademiskt korrekt sätt tas också upp vid köksborden runt om i vårt avlånga land. Resultatet av de diskussionerna ser vi i ett allt större stöd för SD. Jag tror det var sportkommentatorn Artur Ringart som i något sammanhang tog upp frågan om det inte behövs ett nytt parti som kunde samla de som nu i brist på något alternativ röstar på SD.
    Det är bråttom nästa val kan innebära att SD blir det näst största partiet och hur skall man då kunna ignorera dem? Här finns en ny medlem till ett ”Framtidsparti” ett parti utan kopplingar till nazism eller kommunism utan baserat på en agenda som klart adresserar de problem som finns och dess lösningar.

    Gilla

    • Mippan skriver:

      Jag tror inte SD blir näst största parti i nästa val, jag blir allt mer övertygad om att de blir det största partiet. Att ett nytt parti skulle hinna bli tillräckligt stora för att få inflytande på så kort tid ser jag som osannolikt. Och som de övriga sju betett sig tror jag att de har liten chans att hinna återställa sitt förtroende och vinna tillbaka väljare som de distanserat sig allt mer från. En fördel med SD är att de är vana att bli motarbetade och kallade allt möjligt från olika håll. Det kan göra att de är mer benägna att våga ta itu med akuta problem på ett handfast sätt, utan att ängslas över vad media och motståndare säger. Om Jimmie stramar upp invandringen och blir kallad rasist bryr han sig knappast, för Löfven får jag intrycket att det skulle vara en katastrof och resultera i omedelbar pudel.

      Gillad av 1 person

  9. gbolcsfoldi skriver:

    Den intellektuella vänstern har sedan länge försökt störta det borgerliga/kapitalistiska systemet i västvärldens demokratier och därmed varit en en söndrande kraft. Vänstern har bedrivit och bedriver alltjämt en mer eller mindre omfattande opinionsbildande verksamhet för att deras åsikter skall få ett ökat inflytande i samhället. Det sker i massmedia, TV, böcker, genom politiskt färgad forskning, demonstrationer och andra utomparlamentariska aktioner. Alltfler har lockats av vänsterns läror I en tid av ökat individualisering, minskat tilltro till auktoriteten och försämrad utbildning. Vänsterns ideologi kräver en stark övertygelse hos sympatisörerna. Därför är vänstern en i grunden konservativ rörelse som är oförmögen att utvecklas. Det är de borgerliga som måste enas och klargöra skillnaderna mellan den borgerliga och vänsterns ideologier och vilket slags samhälle den ena respektive andra leder till.

    Gillad av 1 person

  10. Hans O skriver:

    Nu blir det kanske lite klagolåt?

    Svenskarna kan bli alltför moraliskt storsinta,
    den rollen hade vi ju lätt att inta, t ex efter OS i London 1948,
    då vi skördade ett större antal medaljer än andra nationer.
    Vi kunde använda två ben medan många andra nationer hade bara ”ett”,
    till följd av krigets alla vedermödor.
    Sådan moralisk hybris har nog präglat och dröjt sig kvar?

    Andra länder, såsom våra nordiska grannar, har alla varit ockuperade
    och utsatta för militärt övervåld i olika former, vilket säkert präglat innevånarna
    och stämt dem till eftertanke, medan vi svenskar ångar på som om ingenting
    någonsin har hänt.
    Mer än 200 år av fred kan nog medföra en orealistisk övertro på sin egen betydelse
    och odödlighet.

    Just oförmågan till självironi och självkritik kan ligga bakom den
    dubbla innebörd som svenskar kan ges av utlänningar i benämningen Swedes:

    ”Swedes, yes indeed”

    PS
    Engelsk ordbok anger ”Swede” –
    1. svensk; svenska
    2. kålrot
    DS

    Gillad av 1 person

  11. BM skriver:

    ”Frågan är varför just Sverige har blivit så genomsyrat av denna söndringsideologi.”

    – Det är det positiva tänkandet som syltat in sig i den svenska politiken. Läs boken ”Gilla läget: Hur allt gick åt helvete med positivt tänkande” av Barbara Ehrenreich. Ger fingervisning om hur USA:s ekonomi påverkats till det sämre av strävan att vilja vara glad jämt och leva på rosa moln. Jag tror det där positiva tänkandet är ganska universellt nu, och något som alla ”tror” är bra. När det i själva verket kan vara tvärtom.

    Gilla

  12. bittergubben skriver:

    En relevant fråga i sammanhanget är vilka historiska […] exempel det finns på stater och härskardynastier som fastnar i för den egna välmågan skadliga och nedbrytande ideologier.

    Texten ”The Fate of Empires”, av Sir John Glubb, är relevant. http://www.newworldeconomics.com/archives/2014/092814_files/TheFateofEmpiresbySirJohnGlubb.pdf
    Den är gammal, men likväl läsvärd. Den betraktar hur 11 imperiers normsystem utvecklats under deras livstid, och finner flera likheter. Från textens sammanfattning:

    (d) The stages of the rise and fall of great nations seem to be:
    The Age of Pioneers (outburst)
    The Age of Conquests
    The Age of Commerce
    The Age of Affluence
    The Age of Intellect
    The Age of Decadence.
    (e) Decadence is marked by:
    Defensiveness
    Pessimism
    Materialism
    Frivolity
    An influx of foreigners
    The Welfare State
    A weakening of religion.
    (f) Decadence is due to:
    Too long a period of wealth and power
    Selfishness
    Love of money
    The loss of a sense of duty.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.