Helena Edlund

Först av allt vill jag inleda med att tacka alla de ministrar som nu på löpande band träder fram för att förklara varför det har kunnat gå så fel: Ni har varit naiva, säger ni.

Jag förstår er. Jag har också varit naiv. Men. De allra mest blåögda klavertrampen ägde rum innan jag fyllde trettio och misstagen har alltid, alltid medfört konsekvenser som gradvis förändrat mig från naiv till realist.

Ekonomiska misstag har fått mig att inse att jag inte kan göra av med mer pengar än vad som kommer in. Misstag på relationsområdet har fått mig att inse att människor måste bedömas utifrån vilka de faktiskt är och inte utifrån hur jag skulle önska att de var.

Sensmoralen i livet tycks vara att hur hett vi än önskar att något är på ett visst sätt, så är det som det är och varken mer eller mindre.

Jag har, liksom de flesta i vuxen ålder, gått på pumpen många gånger och det har varit kämpigt att bära konsekvenserna. Det har blivit många lärpengar, som min mormor brukade säga. Surt förvärvade erfarenheter som leder till att vi lär oss. The hard way.

Att vara naiv är en naturlig del av att vara ung. Unga ska göra misstag. Meningen är ju att misstagen vi gör ska resultera i någon form av lärdom så att vi, i vuxen ålder, kan ta ansvarsfulla beslut baserade på verklighet snarare än visioner och drömmar.

Att vara naiv är att vara ”omedveten som ett barn”, i alla fall om man får tro definitionen i Svenska akademiens ordlista. Ett utmärkande drag för normal naivitet är därför att den går över. Man växer ifrån den. En person som inte gör det, löper stor risk att hamna inom psykiatrin – eller snarare bli föremål för den psykiatriska vård som borde finnas, men som tack vare er (ähum) naivitet monterats ned.

Att som vuxen förbli omedveten som ett barn leder nämligen till enorma konsekvenser, för den drabbade och för omgivningen. Det blir omöjligt att sköta en egen ekonomi, omöjligt att skapa sunda relationer och omöjligt att vara en ansvarsfull förebild för sina barn. Lyft dessa egenskaper till det politiska området, och vi tar stegen från personlig katastrof till nationell.

Ni har varit naiva. Till ert försvar ska läggas att ungdomlig idealism ingalunda har kommit att betraktats som belastande egenskaper inom den politiska sfären. Tvärtom.

Resultatet av att alla partier har fokuserat på att ha de yngsta riksdagspolitikerna, vara mest jämställt eller ha bäst mångfaldstänkande har fått i alla fall mig att längta efter de gamla härdade stötarna som hunnit med att göra resan från ungdomlig idealism till vuxen realism innan de gavs tillträde till nationens styrhytt.

Ni har varit naiva, säger ni. Det är således er barnsliga omedvetenhet som förklarar att psykiatrin, skolan och äldrevården fullständigt havererat, att skolresultaten befinner sig i fritt fall och att den internationella terrorismen inte bara knackar på dörren – utan redan står i hallen.

Men det räcker inte med detta. Det vore nog helt rimligt att, som last på börda, hävda att er naivitet även bär ansvar för tillståndet i de kommuner, landsting, myndigheter och organisationer som nu gått från att digna under sina bördor till att stadigt sjunka under vattenytan.

Er naivitet har gett dem omöjliga förutsättningar för att sköta sina uppdrag. Er naivitet har dessutom sänt tydliga signaler om att de inte bör påtala den krassa och obehagliga verkligheten utan vara lika naiva som ni.

Var det ”utmaningar” ni kallade det?

Resultatet ser vi nu. Mot bakgrund av detta skulle jag inte vilja kalla ert agerande för naivt. Ansvarslöst är ett bättre ord.

Låt mig bara slutligen påminna: Det är jag och alla andra som betalar skatt i Sverige som möjliggör att ni riksdagspolitiker har en ekonomisk situation de flesta av oss bara kan drömma om. Vi gör det för att ni, utöver den rundliga dusören, har accepterat att bära ansvar för landet och dess befolkning.

Ett sådant ansvar kan inte överlåtas på individer som anser att den egna ämbetsutövningen utmärks av naivitet. Den enda rimliga konsekvensen är självfallet att politiker, som antingen bedömer sig själva som naiva eller som har uppvisat en slående naivitet i sin ämbetsutövning, omedelbart tar sitt ansvar och avgår. Gärna under pågående sommarlov.

Det vore en win-win situation. Landet blir av med politiker som inte är mogna ansvaret och de berörda får gå med den bibehållna heder som medföljer ärlighet och självinsikt. Alternativet är nämligen – hur osannolikt det än kan verka – att landets röstberättigade helt sonika sparkar ut er, vilket bör anses aningen mindre hedervärt.

När jag tänker efter är det kanske just det som är på väg att hända.