Flugan i fönstret

8-26-13_11971

Patrik Engellau

Jag betraktar en fluga som går runt på insidan av fönsterrutan. Den vill ut mot ljuset och friheten. Den vandrar oupphörligt än hit, än dit på spaning efter en utväg. Då och då hamnar den i mörkret vid sidan av fönstret och tycker sig då uppenbarligen vara på fel väg, för den återvänder genast till rutan. Ibland tar den en förtvivlad flygtur och landar på en annan ruta och fortsätter sitt utsiktslösa men intensiva letande.

Om den haft fantasin och djärvheten att flyga runt lite i rummet så hade den kanske sett ett annat ljus från dörren och där kunnat hitta en lösning på sitt problem, en väg till friheten. Men så smart är inte flugan. Om jag inte förbarmar mig över insekten och öppnar fönstret så kommer den att fortsätta sitt fruktlösa sökande till dess den faller ned död bland prydnadsföremålen nedanför fönstret. Jag plockar bort flera fluglik per dag.

Detta drama från djurriket påminner en del om svensk politik. Flugan följer de beteenderegler som den alltid gjort, vilket hittills gått bra, och den kan därför inte fatta att den nu hamnat i ett läge där den måste tänka utanför lådan, som det så fyndigt formuleras. Jag tror det är samma sak med politikerna. Sedan demokratin infördes har de hjälpt till att lösa samhällets problem med de verktyg de disponerar, nämligen pengar och lagar. Med pengar kan man åstadkomma allt som kan köpas för pengar och med lagar kan man förbjuda allt man ogillar. Men om samhällets problem varken låter sig betvingas med budgetar eller förbud så står sig politiken slätt.

Skolan är det kanske tydligaste exemplet: en lärarkår som demoraliserats, elever som ofta saknar intresse för bildning och föräldrar som abdikerat från sitt ansvar och överlämnar det till kommunen. Här talar vi om mentala förändringar som varken kan mutas iväg eller förbjudas bort. Men vad ska politikerna göra? De har ju bara sina två verktyg och de fortsätter därför som vanligt, precis som flugan, trots att det inte hjälper eftersom vi har den lärarkår, de elever och de föräldrar vi har hur mycket pengar som än öses över skolan och hur många regler som än fastställs.

Kan politikerväldet undgå flugans slut? I teorin tror jag det skulle gå, men det förutsätter att politikerna har modet att ifrågasätta nästan allt de lärt sig och hela den retorik och alla de tankefigurer de övat sig på under hela sin karriär, något som är nästan lika jobbigt som det vore för flugan att lämna fönstret.

De skulle vara tvungna att överge det välfärdsindustriella komplexets tänkande som går ut på att medborgarna är svaga människor med rättigheter och i stället börja betrakta medborgarna som starka människor med skyldigheter. De skulle erkänna politikens gränser och sluta låtsas att de har den magiska förmågan att lösa alla problem. De skulle ta bort den dumma löftesparagrafen i regeringsformen där de lovar alla medborgare arbete, bostad och utbildning. Deras mål skulle vara att göra Sverige till ett lyckorike för folk som räknar med att greja sådant på egen hand, kort sagt för skötsamma medelklassare.

Historien visar att inga statsskick har evigt liv. Den moderna välfärdsdemokratin är ett statsskick och kommer att förändras med tiden. Det är bättre att med vishet och eftertanke utveckla vårt land för att på ett bra sätt ta framtidens nya möjligheter till vara än att lida flugans öde.

PS Ett par timmar senare återvänder jag till fönstret och konstaterar att flugan är borta. Den ligger inte avliden nedanför fönstret. Den måste ha hittat en väg till friheten och framtiden. Smart fluga. En förebild för vårt lands politiker.

14 reaktioner på ”Flugan i fönstret

  1. Ipse Cogita! skriver:

    Det här fick mig att koppla ihop krönikan med en bok jag läser:

    ”… som går ut på att medborgarna är svaga människor med rättigheter och i stället börja betrakta medborgarna som starka människor med skyldigheter. De skulle erkänna politikens gränser och sluta låtsas att de har den magiska förmågan att lösa alla problem.”

    Boken heter The Churchill Factor och är skriven av Londons borgmästare Boris Johnson. På sidan 100 skrivs det följande:

    ”It has been said that the difference between Hitler´s speeches and Churchill´s speeches was that Hitler made you think he could do anything; Churchill made you think you could do anything.”

    Just saying …

    Liked by 2 people

  2. rickarddahlin skriver:

    Det finns så mycket att säga angående det här att jag inte vet var jag ska börja.

    Kort kan väl sägas att om lagar, regler och påbud samt skatter hålls till ett absolut minimum, först då kan människor komma till sin fulla rätt.

    En del nyliberaler ser gladeligen på när invandringen blir mer omfattande för de tror att staten kommer ge upp sina välfärdsdrömmar – så kommer det inte att bli. Innan det välfärdsindustriella komplexet abdikerar kommer skatten vara närmare 100% än 0% (Vi har gått från 13% till 30% sedan 1960-talet) Det ska mycket till för att gemene svensk ger upp idén om politikers och välfärdens suveränitet.

    Liked by 1 person

  3. Lennart Bengtsson skriver:

    Om svenska politiker och myndigheter vill erbjuda hela världen en förutsättningslös svensk välfärd krävs det betydligt mer är en flugas envishet. Då krävs det samma magiska förmåga som Jesus vilken klarade av att mätta 5000 män med två fiskar och fem bröd.

    Liked by 2 people

  4. Fredrik Östman skriver:

    Vi skall kanske inte glömma att det finns människor som motsatt sig rättighetsdravlet ända från dess första början, se t.ex. Burkes Reflektioner om revolutionen i Frankrike. Precis de principer du här hyllar ledde en gång till Västvärldens uppgång sedan renässansen. De är inte obekanta, men delvis övergivna. Vi upplever sedan nittonhundratalet en ny medeltid och faller tillbaka.

    Sveriges aktuella problem är att det parti som tidigare ensamt stått för rationell analys övergick till att bli ett åttonde sosseparti för ett årtionde sedan. Därmed står inget längre i vägen för sjuttiotalets — eller tjugotalets — idealistiska illusioners idiotiska irrationalitet. På bibliotek plockas entartete Kunst ner, nämligen den som föreställer vita medelålders manliga professorer, och böcker censureras och skrivs om av politiska kommissariat för att passa den rådande statsideologin. Totalitarismen är här igen och renhetsivern och ungdomskulten och det är rättighetsdravlet och förmyndarsocialismen som lett vägen. Snart målas gula stjärnor på företag som ägs av vita heterosexuella män och sedan sys de fast på våra kläder innan vi deporteras.

    ”Human rights are human rights. They are not strings” Margaret Thatcher

    Gilla

  5. Lennart Jonasson skriver:

    Den svenska modellen är inte bara stukad den är körd. Det är dags att börja diskutera hur civilsamhället skall kunna växa sig starkt genom olika former av kommunitarism.

    Det kommer givetvis att utmana det statsfinansierade partisystemet, nuvarande rättsordning, beskattning, EU förordningar osv.

    Utvecklingen åt detta håll har redan tagit fart genom den enklavisering som det inte skrivs mycket om annat än i negativa ordalag.

    Det som behövs är en ideologisk diskussion om hur olika gemenskaper skall kunna utvecklas Hur stat, kommun och Myndighetssverige (och diverse särintressen) ges mindre omfång, makt och pengar, samt hur denna makt skall kunna överföras till ett medborgerligt civilsamhälle.

    Liked by 2 people

  6. Göran Råsmar skriver:

    Bra liknelse som i högsta grad är tillämplig i dessa dagar. Med somgångaraktig säkerhet serverar nu regeringen den ena återställaren efter den andra. Högre kostnader att anställa unga och utredning om att cementera hyresprissättningen är bara några exempel. Politiker med nya visioner och angrepp sätt efterlyses, med förmåga att verbalisera, och med mod att bryta nya vägar. Tyvärr för landet finns inte någon sådan inom synhåll. Är åsiktskorridoren så smal!?

    Gilla

  7. Erik skriver:

    Det önskade kommer inte att inträffa.

    Anledningen är att de politiker som idag besätter allehanda poster är nogsamt filtrerade i en partiorganisation där överlevnad och framgång är baserad på lyhördhet och följsamhet relativt befintlig partiledning. Exempelvis hade en AKB aldrig kunnat efterträda Borderlinefeldt om hon inte hade bekänt sig till Miljöpartiets invandringspolitik.

    I allianspartierna finns det sammantaget drygt 100 000 medlemmar, så få är det som har någon som helst praktisk möjlighet att påverka vilka som skall utgöra partiledning och därmed stå för filtreringsfunktionen. Ett hyggligt antal av medlemmarna är nog medlemmar mera av tradition och kanske inte särskilt drivande i politiska frågor och detta innebär att antalet medlemmar som i praktiken låter en AKB eller Busch flyta upp till ytan sannolikt är väsentligt färre.

    En svensk partiledning regenererar mer eller mindre sig själv, särskilt som medlemmarnas avgifter utgör en försvinnande liten del av organisationens ekonomi. Vi skattebetalare har ju istället fått nöjet att stå för de fiolerna när partiledningarna i praktiken väljer sig själva.

    Systemet äcklar mig.

    Gilla

  8. lensof skriver:

    Advokatsamfundets generalsekreterare Anne Ramberg anser att IS-jihadister och de svenskar som var Finlandsfrivilliga är jämförbara. Precis som Kaplan och några till.
    Det är så historielöst och kränkande att man blir stum.
    Men hon vill bli justitieminister enligt egen utsago. Kanske är det då en merit att framstå som både okunnig och moralsåld.

    Gilla

  9. Sunnyman skriver:

    ”…löftesparagrafen i regeringsformen där de lovar alla medborgare arbete, bostad och utbildning”… Den paragrafen kände jag inte ens till — men den påminner mig om hur det var i de gamla kommunistländerna. Där var minsann arbetslösheten noll, men det berodde på att makthavarna satte alla i arbete — lite som det var i Sverige förr i tiden då ”lösdrivare” sattes i tvångsarbete!

    Självklart kan ingen statsledning i ett demokratiskt styrt samhälle LOVA att alla ska få allt, då ett sådant löfte implicerar att man avskaffar det personliga ansvaret. Har man väl gjort detta måste Staten bestämma över medborgarna på motsvarande sätt som föräldrar bestämmer över sina barn, vilket man i praktiken mycket riktigt gör i frågor som tex. föräldraledigheten där vänstern ser det som en seger varje gång man lyckas ytterligare begränsa människors fria vilja, och man dessutom vill använda kvoteringsvapnet vid tjänstetillsättning för att sätta principen om likabehandling ur spel.

    Gilla

  10. Ingemar skriver:

    Patrik,
    Jag tycker att dina krönikor är riktiga glädjeämnen. Tänkvärda och läsvärda. Alltid klokt och intressant. Jag är väldigt glad att jag hittade hit till bloggen.

    Gilla

  11. Hanna skriver:

    Förutsätter man att människor är svaga så blir de också det. Men det finns människor som föds till väldigt ogynnsamma omständigheter. Kanske till fattigdom, missbrukande föräldrar osv. Dessa människor klarar inte av att vara starka i samma mån. Ska de få hjälp på traven, eller ska de lämnas åt sitt öde?

    Är det rätt och naturligt att de starka överlever? Eller har människan ett humant ansvar?

    Gilla

    • Palo skriver:

      Det där är en väldigt bra fråga! Som naturligtvis inte diskuteras alls i Sverige i öppen debatt tyvärr. I Sverige lovas allt åt alla.

      Min åsikt är att vi möjligtvis har ett ansvar mot andra, av vårt eget folk. Mot vilka då av vårt folk? Jo, mot barn, gamla och sjuka. Övriga människor som kan arbeta, ska arbeta. Jag skulle därför gärna se ett återinförande av lösdriverilagen. En frånvaro av en sådan idag blir bara en grogrund för kriminalitet och drogmissbruk. Arbetskapabla vuxna utan egen försörjning ska inte tillåtas leva liv fyllda av lättja, försörjda under obegränsad livstid av oss andra. Det är inte till godo för någon.

      Din kommentar antyder dessutom att ”svaga människor” bör tas om hand av samhället. Då är du för en starkt ingripande stat, med stora befogenheter att ”uppfostra” dessa svaga människor? Kanske mer tvångsvård? Kanske steriliseringar av olämpliga vuxna, som inte förstår sitt eget bästa, än mindre sina barns bästa (och barn skaffar de i mängder utan tanke på konsekvenserna)? Handlar väl om människosyn: ska vi acceptera att svaga människor lever i misär och skadar sina barn som de inte kan sörja för och fattigdomen och kriminaliteten dessa ger upphov till, eller ska vi acceptera att samhället ingriper för att skydda ”den goda moralen” och barnens eventuella rätt till trygghet och stabilitet snarare än till sina egna olämpliga föräldrar? En balansgång, visst, men idag finns ingen debatt alls, trots skenande kostnader och mindre resurser.

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.