Mer USA och mindre Östtyskland

Krister

Krister Thelin

Så här kunde det låta i debatten för över hundra år sedan i frågan om riksdagsledamöternas ansvar:

“I själva representationsbegreppet måste givetvis ligga förpliktelsen för den enskilde riksdagsmannen att frambära och stå för de rimliga önskemål, som hysas bland de representerade och äro förenliga med ett allmänt intresse”.

Om partier talades det inte, då det ur rösträttsrörelsen framvuxna partiväsendet ännu låg i sin linda. Det var väljarna som riksdagsledamöterna var satta att representera, inte partierna.

Att riksdagsledamöterna Finn Bengtsson (m) och Anders Hansson (m) fronderade mot m-partilinjen nyligen, när det gäller det beramade “avtalet”, som ålägger oppositionen att inte (!) rösta på egna förslag, ger anledning till en del reflektioner över vårt nuvarande system. “All offentlig makt utgår från folket” och manifesteras enligt grundlagen i Riksdagen och dess 349 ledamöter. Om partierna talas det inte. Fiktionen är alltså att det är ledamöterna som bär det demokratiska uppdraget. Verkligheten ser dock annorlunda ut.

Den nuvarande ordningen med ett proportionellt valsystem går tillbaks till 1909. Dessförinnan var det majoritetsval i enmansvalkretsar som gällde: den blev vald som fick flest röster i en valkrets. Övriga kandidater fick ingenting. Det var “winner takes it all”, en ordning som ännu gäller i Storbritannien och USA. Allmän rösträtt fick vi som bekant 1918 (kvinnor dock först 1921) Tvåkammarsystemet, som avlöste ståndsriksdagen 1866, avskaffades i sin tur 1970. Och 35 års ålder gällde länge för valbarhet till första kammaren som valdes genom indirekt val. Det var socialdemokratin och den borgerliga vänstern ( Folkpartiets föregångare} som drev frågan om allmän rösträtt, medan de konservativa bjöd motstånd så länge det gick. Och det var högern som såg till att vi fick den proportionella ordningen, då högern fruktade att socialisterna annars skulle dominera andra kammaren.

De flesta svenska väljare vet som regel inte vilken ledamot de röstat på. Partierna styr listvalen och kandidaturvalet. De öppningar för personval som gjorts under senare tid har relativt ringa betydelse. Det är partierna och deras interna maktstrukturer som i praktiken avgör utgången. Och väljarna röstar på partier och inte på enskilda kandidater.

Partierna är numera pga av generösa statliga bidrag också oberoende av medlemmarna och deras avgifter. De vikande medlemssiffrorna betyder alltså föga i ekonomiskt hänseende. Partistöd ges som mandatrelaterat stöd och allmänt kanslistöd.

Och till skillnad från vad som gäller i övriga OECD-länder som har allmänna partistöd går stödet till partikanslierna och inte till någon del till de enskilda valda riksdagsledamöterna. Dessa har i Sverige inte ens representationsmedel för att bjuda någon på en kopp kaffe. Och allt assistentstöd går genom partikansliet. Partiet och dess organ styr allt. Det östtyska socialistiska enhetspartiets slagord kommer i tankarna: “Die Partei hat immer recht”. För en motbild kan vi ta en senator i amerikanska kongressen. Tanken att partiet skulle styra de egna omfattande utrednings- och andra resurser som kommer en “US Senator” till del föresvävar nog ingen.

Politikens professionalisering i Sverige, dvs politik som yrke och karriär, satte fart på allvar i mitten av 70-talet med ökade partistöd och exempelvis kommunala heltidsposter (“kommunalråd”/”oppositionsråd”/”politiska sekreterare”). “Förtroendeuppdraget” blev för inte så få en relativt hyggligt arvoderad heltidssyssla. Samtidigt satte föryngringsprocessen in. Partierna odlade medvetet sina unga kadrer och vi fick “broilers”: personer som från unga år ägnat sig enbart åt politik, inte sällan via studentpolitik på 70-talet, en tid som efter 1968 års “revolution” var genomsyrad av politik. “Allt är politik” var slagordet från vänster som blev normerande för de flesta. Om detta vittnar även den stora mängd moderata “pol stud” och “jur stud” i en 40-talistgeneration som svingade sig upp till de högsta höjderna och beklädde statsrådsposter i regeringen Bildt 1991-1994. Och rekryteringen av unga moderater går bra, har jag förstått. I valförsamlingarna har de nu enligt uppgift ca 40 procent. Och det är klart att en ung person som på partiets nåder blivit riksdagsledamot och arvoderas med ca 60 000 kr i månaden inte gärna fronderar mot den partiledning som föder en. “Lojalisterna” är unga och formbara.

Annorlunda är det med den minoritet som i mogen ålder äntrat partiskutan. Anne-Marie Pålsson (på sin tid m) är ett utmärkt vittne härom. Hennes “Knapptryckarkompaniet” (se min recension i Svensk Tidskrift:http://www.svensktidskrift.se/knapptryckarkompanietkonsten-att-valla-katter/?s=Krister%20Thelin) ger god inblick i nuvarande ordning.

Finn Bengtsson och Anders Hansson är två andra som sett sitt uppdrag i ett vidare perspektiv än som “partilojalister.” De hänvisar till sin valmanskår. ( Det skadade dock dem inte att de hade stöd i respektive regional partiorganisation). Ungdom är det inget fel på, och den har ju den fördelen att den går över med åren. Men erfarenhet från den “vanliga” livet och en civil karriär utanför politiken ger en annan vidsyn och förmåga att väga konflikterande intressen mot varandra. Politik är inte främst att “vilja”, det är att “välja”. Och då gäller det att “veta” mer än insidan på partiorganisationen.

Enligt min mening bör vår nuvarande svenska “partidemokrati” reformeras. Här är några reformförslag.

1. Inför majoritetsval i enmansvalkretsar;

2. Begränsa antalet riksdagsledamöter till 175;

3. Behåll det statliga partistödet men låt det komma den valde riksdagsledamoten till del, att användas för assistentstöd, utredningsresurser och annat efter eget gottfinnande;

4. Låt partierna bli mera renodlade valorganisationer och

5. Inför primärval för att vaska fram de bästa kandidater som skall bära det “varumärke” som partitillhörighet utgör. Ingen skall dock hindras att ställa upp i val som “oberoende” riksdagskandidat.

Vi behöver flera starka och egensinniga personer, färre lojala och menlösa medlöpare till en allkontrollerande partiorganisation, och valda riksdagsledamöter som i första hand redovisar sitt uppdrag för väljarna och inte partiledningen. Det är det vår nuvarande regeringsform faktiskt bygger på. Mer USA och mindre Östtyskland är ett annat sätt att uttrycka samma sak.