Helena Edlund

Poeten John Godfrey Saxe diktade om hur sex lärda män från Hindustan försöker beskriva en elefant. Uppgiften är till synes enkel. Männen ska beskriva elefanten utifrån sina egna erfarenheter.

Det finns bara en besvärande detalj: Männen är blinda och hur det gick känner vi alla till. Beroende på vilken del av elefanten som männen har undersökt, levererar alla olika bilder av djuret. Elefanten beskrevs än som ett träd, än som ett spjut, än som ett rep. Någon har bara känt snabeln och beskriver därför elefanten som en orm. Den som stått bredvid öronen drog slutsatsen att elefanten var en fläkt medan den som känt den massiva kroppen helt sonika slog fast att han stod vid en vägg.

Den som följer svensk samhällsutveckling, politik och nyhetsrapportering, löper risken att förr eller senare behöva fråga sig om det är de sex lärde från Hindustan som skolat svenska makthavare i kritiskt tänkande.

Ett mer holistiskt förhållningssätt skulle annars kunna vara på sin plats just nu. I skrivande stund tävlar politiker och journalister om att, från sina elfenbenstorn, fråga sig vad som händer i Sverige. Frågan har tydligen aktualiserats av det danska valresultatet och de senaste svenska opinionsundersökningarna. Men att frågan ens ställs, får mig att fundera på om frågeställarna verkligen vill veta svaret.

Utmärkande för debatten tycks nämligen vara oviljan att erkänna varje beskrivning av verkligheten som strider mot den egna. Om något för mig tycks vara ett träd, kan det ju inte samtidigt vara ett rep..?

Frågan är dock om det någonsin varit viktigare att kunna se helheten än nu. Även de mindre smickrande delarna. För den som vågar sig utanför de små skyddade öar som möjligen bjuder erfarenheten av ett par välpolerade betar, torde det nämligen inte vara alltför svårt att gissa sig till vad som händer.

Allt handlar om förändring. Om möjligheterna att ta del av den positiva samhällsförändring som pågår, och möjligheterna att undvika den negativa.

För någon dag sedan skrev Mohamed Omar om sina erfarenheter från det egna bostadsområdet Gottsunda. Rubriken var Så här kan det inte fortsätta och den får väl ändå anses sammanfatta innehållet rätt så bra.

Jag delar både Omars slutsats och vissa av hans erfarenheter. Dock har jag, vid två tillfällen, haft möjlighet att flytta från bostadsområden som under loppet av några år förvandlats så till den milda grad att jag inte sett det som möjligt att bo kvar. För tio år sedan flyttade familjen från Hässelby, förra året blev vi en del av den white flight som drabbat Malmö.

Den som har möjlighet, packar och drar.

Långt ifrån alla har den möjligheten. De som saknar ekonomiska eller praktiska förutsättningar för att flytta till en bättre plats på elefanten, har inga andra val än att stanna kvar på sin plats under svansen och skyffla när skiten kommer. Det som händer i svansändan är ingen vacker syn.

Men nu blir det allt svårare att hålla blicken fäst vid snabeln eller betarna. Det kommer nämligen allt fler berättelser som utspelar sig under elefantens svans. Från Gottsunda, Kroksbäck, Husby, Hässelby. Kvinnor som Zeliah Dagli berättar om hur muslimska kvinnor upplever sig mer förföljda och kontrollerade i den svenska förorten än man gjorde i det islamistiska hemlandet. Larmrapporter visar att äldre riskerar att svälta ihjäl. Bibliotek tvingas stänga på grund av ”ungdomsgäng som härjar”. Sjukvårdspersonal berättar hur de sitter och gråter i lunchrummen. Universiteten sänker ständigt kraven på studenterna eftersom de annars inte skulle få några kvar att examinera. Skjutningarna i Malmö är så många att de inte blir mer än notiser i lokalpressen och med jämna mellanrum svämmar svenska facebooksidor över av hyllningar över en fallen IS-martyr uppvuxen i Vivalla. Föga förvånande, eftersom Sverige nu är det land som bidrar med flest religiöst motiverade terrorister per capita till folkmorden i Syrien och Irak.

De välpolerade betarna sitter således på samma samhällskropp som ett par leriga ben och en dyngig svans. Så ser Sverige också ut – och människor lever sina liv under dessa förutsättningar, vare sig de vill eller inte.

Det går inte att förstå vad som händer med helheten, utan att se även deras verkligheter. De som berättar om en oönskad tillvaro under elefantens svans, de som upplever att de skyfflar restprodukterna av det som konsumeras där framme vid betarna, förtjänar att bli respekterade och tagna på allvar. Även deras bild av elefanten är sann. Och de reagerar.

Ändå ställer sig maktens röster frågande till vad som händer. Elefanten är, i deras ögon, endast sitt vackra huvud. Det finns ingen svans – och skulle det mot förmodan finnas en svans, så är det definitivt inga problem med att befinna sig under den.

Problemet är bara att en bete är en bete och en svans är en svans, oavsett hur man fixar och trixar. Att inte ta människors oro och erfarenheter på allvar är därför ett säkert sätt att på kortast möjliga tid uppnå störta möjliga motsättningar mellan flest antal människor. Varje politiker med självbevarelsedrift borde dock fråga sig om det är en så klok väg att gå. Människor är nämligen inte korkade, förtroendekapital är en skör vara och regeringsmakt en färskvara.

Så vad är det egentligen som händer i Sverige?

Elefanten som under så lång tid saktmodigt har traskat runt i cirkusmanegen, har börjat vagga av och an och rista i kedjorna. Publiken har slutat att applådera. Men istället för att ta ett steg tillbaka och betrakta hela bilden med öppna ögon, blundar de lärde männen från Hindustan ännu hårdare och diskuterar huruvida situationen bör lösas genom att beskära trädet, förbjuda spjutet, förstärka repet eller mata ormen.