Patrik Engellau

Det har tagit mig några månaders funderingar att komma fram till vad som nu känns som en stabil uppfattning.

Den som av detta drar slutsatsen att frågan är svår har fel. Frågan är lätt. Att det ändå krävts så mycket möda av mig beror på att det legat en föreställning i vägen för logiken och bromsat tänkandet.

Den blockerande föreställningen är memen, idén eller känslan ”jag skäms för att jag har det bra”. Så länge jag behärskades av den känslan gick det inte att komma fram till något annat än att tiggarna borde ha fritt vivre och fri tandvård på kommunens bekostnad.

Mitt filosofiska genombrott kom när jag bytte ut den där föreställningen mot en variant av innebörden ”jag förtjänar att ha det bra”. Jag tycker faktiskt att jag gör det. Visst, livet har gett mig en massa tur och mycket hjälp från andra, men jag har jobbat hårt också. Med den utgångspunkten gick det plötsligt att tänka.

Mänsklig samvaro består i stort sett i att människor förenar sig i förverkligandet av gemensamma projekt. Man jobbar och drar åt samma håll. Tänk dig ett fotbollslag med elva personer som bestämt sig för att slå motståndaren. Plötsligt lämnar två spelare planen, tar fram var sin pappmugg och övergår till att tigga pengar av publiken varpå laget förlorar. Att överge de gemensamma ansträngningarna för att se om sitt eget hus är osolidariskt.

Eller anta att turistbussen kört i diket och att alla passagerarna måste lägga axeln till för att baxa upp fordonet på vägen. Då ställer sig några av turisterna på vägen, stoppar den passerande trafiken och sticker in pappmuggar genom rutorna.

Löjliga exempel? Jag tycker inte det. Det goda samhället är ett gemensamt projekt. Det är svårare att övervaka än fotbollslaget, men de mänskliga samverkansmekanismerna är i stort sett desamma. Det goda samhället fungerar när alla drar sitt strå till stacken. De som drar sig ur det gemensamma ansvaret och föredrar att leva på sin nästas ansträngningar ses inte, och med rätta, med blida ögon. Fripassagerare uppmuntras inte. Det civila samhället utsätter dem tvärtom för ett ibland ganska hårdhänt tryck att sälla sig till gemenskapen och göra insatser för det gemensamma goda.

Haken är naturligtvis att man inte rimligen kan begära av alla människor att de ska bidra så särskilt mycket. En del är för gamla, en del är för unga, en del har för svåra fysiska eller mentala handikapp. Här måste ofta svåra avvägningar göras.

Men när jag betraktar de romska tiggarna på våra gator har jag svårt att finna fog för sådana avvägningar. De förefaller mig för det mesta unga, starka och åtminstone till synes rimligt friska och således helt arbetsförmögna.

Jag kan alla de bestörta motargumentet från deras sida som fortfarande är besatta av skammen över att vi har det bra i vårt samhälle, i Sverige: att romerna är förtryckta sedan sekler och att det därför är omvärldens uppgift att skämmas och att bereda dem ett drägligt liv.

Men så är det inte. Vi svenskar hjälper romerna mer genom att tubba dem till egen försörjning än genom att försörja dem via mynt och sedlar i pappmuggarna.

Jag tror svenskar i alla tider har tänkt ungefär som jag i den här frågan. Kom ihåg att Sverige fram till 1965 hade en lag som hette Lösdriveriförordningen enligt vilken tiggare kunde sättas i tvångsarbete. Det var den synen på arbetet som gjorde Sverige till världens kanske mest framstående land. Vår största gåva till romerna vore att lära dem arbetslinjen.

Observera för övrigt att det här med arbetslinjen inte är en blockskiljande fråga. Förut var alla politiska block anhängare, numera verkar alla block vara motståndare (även om de för den goda sakens skull låtsas att jobb är bättre än bidrag).