PENSIONÄREN I KORVKÖN

Ulf

Ulf Larsson

Det är fredagskväll. Jag och mitt sällskap står i en gatukorsning i Osaka, där jag bott den mesta tiden de senaste tre åren. Vi har bestämt oss för att äta ute ikväll, av olika anledningar. Efter ett tag bestämmer vi oss för ett av de många ställena, klockan närmar sig sju och alla är hungriga. Restaurangerna ligger i stort sett vägg i vägg, så det krävs inga längre promenader.

Vi möts inom tio sekunder av en ytterst artig anställd, som genast inventerar lokalen och därefter ger oss ett bord som passar för fyra. Inom en minut har vi fått menyer, varma och fuktiga frottéhanddukar till händerna och varsitt glas vatten. Vi kollar på menyerna, väljer ut lite olika godsaker och trycker sen på den ringklocka som oftast finns på japanska restauranger. En helt kongenial uppfinning som gör att personalen inte behöver kretsa runt bordet i onödan, och att gästerna inte behöver anstränga sig nämnvärt för att försöka få personalen till bordet.

Runt omkring oss sitter en blandning av folk: tregenerationersfamiljer, väninnor i 70-årsåldern, par som nyss blivit myndiga, ensamätare i alla åldrar. Tre killar i 20-årsåldern. Ett slående intryck på japanska restauranger är just åldersmixen.

Efter måltiden, som serverades på ungefär en timme trots eoner av god och omsorgsfullt tillagad mat, tog vi rent bokstavligen notan och gick till kassan för att betala. Notorna här i Japan sticks som regel in under bordet, fylls på efter hand av serveringspersonalen och när man vill betala tar man den helt enkelt med sig och går till kassan vid ingången. Ännu en smidig företeelse som sparar både tid och energi.

En fredagskväll några veckor senare är jag i Stockholm. Jag och min fru bestämmer oss för att äta ute. Det här är mitt i den så kallade Söderpulsen. Ställe 1: Har ni bokat? Annars är det fullt. Ställe 2: Ni kan få ett bord max 1 timme. Ställe 3 fick vi faktiskt komma in på, men vi fick aldrig någon betjäning eller ens menyer. Ställe 4 fick vi slutligen ett icke-tidsbegränsat bord på, vilket dock skulle visa sig vara en total missräkning. En service som pendlade mellan arrogant och ignorant, en mat som präglades av bland annat sågspånstextur och umamiextrakt och en musikvolym som omöjliggjorde alla varianter av samtal. En trerättersmiddag med minimala portioner av något slags kvasiitalienskt slag kostade oss 1370 kronor – men då ingick varsitt glas vin.

Det är tråkigt att det ska vara så besvärligt att äta ute i Sverige, eller åtminstone i Stockholm. Att det krävs planering veckor i förväg och astronomiska summor för att köpa sig lite tid genom att äta ute en kväll (luncher är gudskelov vanligen något billigare, men finns oftast inte att tillgå på helgerna). Med priser på som regel över 100 kr för ett glas vin, 150 kr och uppåt för en förrätt, varmrätter från 250 kr och uppåt osv är det lätt att begripa varför segregeringen blivit så total inom restaurangavdelnngen i Sverige. Hur många pensionärer har råd med detta? Hur många barnfamiljer och studenter?

Att kunna bjuda till exempel hela sin familj på restaurang på det vis man ofta ser i bland annat Japan kräver antingen ett par månaders sparande eller en mycket hög lön. Om man alls får plats på någon restaurang, vill säga.

Vad detta beror på tvistas det om: höga lokalkostnader, sociala avgifter, moms osv. Det hjälper inte de presumtiva uteätarna.

Eftersom det de skyhöga priserna till trots är så infernaliskt svårt att få plats på de flesta restauranger bör man kunna dra slutsatsen att det finns för få ställen givet kundunderlaget, åtminstone i Stockholm. Detta även om mäklarannonserna kokar över av uttryck som ”ett myller av restauranger” och liknande grava överdrifter när bostäder i Stockholms innerstad marknadsförs.

Sverige har en fantastisk kulinarisk tradition av till exempel husmanskost och sillinläggningar. Sjöarna spritter av fisk och skogarna är fulla av bär, svamp och vilt. Det skulle kunna finnas massvis med ställen där den som var hungrig kunde slinka in under opretentiösa och hyfsat billiga former för en bit laxpudding, några biffar á la Lindström, en sillmacka eller lite grillat renkött. Där alla var välkomna och ingen kände sig fel.

Men det finns det inte.

Efter att vi lämnat restaurangen, gick vi runt lite kring Mariatorget. Där fanns olika konceptiga, trendiga ställen som med sina höga priser vände sig till alla andra än pensionärer. Då fick jag plötsligt syn på honom, symbolen för Sveriges restaurangkultur:

Pensionären i korvkön.

5 reaktioner på ”PENSIONÄREN I KORVKÖN

  1. Frieda Wickerhoff-Strömberg skriver:

    så sant som det är skrivit. Om vi kunde samla oss och protesterar mot denna kultur här i Sverige.Jag själv är fån Nederländerna och där har vi inte denna kultur. Där är alla gäster välkomna.

    Gilla

  2. Douglas skriver:

    Klockrent! Sorgligt vad som hänt med Sverige och ännu värre är avsaknaden av en liv och kraftfull höger som kan få rätsida på eländet.

    Gilla

  3. Kjell Wiklund skriver:

    Utmärkt info. Logisk och fyndig avslutning som säger allt. Så är det med kulturen, mat alltså. Det är så sorgligt. I ”mitt” land ska det vara bättre än så. Vart är vi på väg om vi nu varit på väg?. Och har att jämföra med Nederländerna där jag vistats av och till under många år. Instämmer med Frieda W-S.!

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.