Religiösa tabun, dolda tankar

Omar och Wikner

Mohamed Omar

Uppsalafilosofen Pontus Wikner är i vår tid mer känd för sin homosexualitet än för sin filosofi.

På min nation i Uppsala – Uplands nation – har vi haft ett porträtt av Wikner sedan 1891. Han valdes till hedersledamot 1884 och var oerhört populär bland upplänningarna.

Någon gång på vägen – man vet inte exakt när – gick målningen sönder. Men nu har vår ambitiöse antikvarie Markus Sjölén-Gustafsson sett till att det restaurerats. Söndagen den 24 maj avtäcktes det restaurerade porträttet vid en sittning.

Vi började med att lyssna till ett föredrag i festsalen med Wiknerkännaren Per Olof Widell. Han presenterade sig som ”gaykristen aktivist” och det var också Wikner som gayikon som utgjorde föredragets nerv. Få hade vid hans död 1888, konstaterade föredragshållaren, kunnat föreställa sig att det var som gayikon Wikners minne skulle leva vidare.

Wikner, förklarade Per Olof Widell vidare, levde ett liv i vånda. Han var tvungen att dölja sina verkliga tankar och känslor. Homosexuella handlingar var kriminella på hans tid och ända fram till 1944. Men minst lika plågsamt som fängelse var skammen och det sociala stigmat. Det var först när Wikners uppriktiga självbekännelser publicerades 1971 som sanningen kom fram. Han kallade dem ”Psykologiska självbekännelser”.

Det är riktigt gripande när författaren vädjar till en eftervärld som han hoppades skulle bli mer tolerant än sin egen tid: ”Jag måste tala: jag måste ropa ur min grav om nåd för mina bröder.” Han försöker också försona sin kristna tro med den erotiska kärleken till män. På något sätt sammansmälter den jordiska och den himmelska kärleken: ”Jag måste för min del säga: hade Kristus varit en kvinna, hade jag aldrig kunnat älska honom.”

Pontus Wikner är begravd på Gamla kyrkogården i Uppsala. Vissa uppger att de tycker sig se smärtan i dragen på den lilla porträttbysten. Han var också poet och trots sin produktion av avancerad vers är de förmodligen bäst kända raderna av hans hand ändå de lustigt parodiska i ”Fåfäng önskan”:

Mångtusen docenter vandra på Upplands ödsliga slätt, där äta de upp varandra, och ingen av dem blir mätt…

I den islamiska traditionen stadgas i flera texter dödsstraff för homosexuella handlingar. Muslimska homosexuella kan i muslimska samhällen, liksom Wikner på sin tid, inte tala öppet om sina erotiska känslor. Men inte bara det – muslimer i allmänhet, homosexuella liksom heterosexuella, kan inte tala öppet om sina religiösa tvivel. De kan inte som Wikner gjorde ifrågasätta de heliga skrifterna. De liberalt sinnade får gå som katten kring het gröt.

Men det är just detta – det är jag numera övertygad om – som krävs om de muslimska samhällena ska kunna gå vidare – att en icke-negligerbar grupp slutar hålla tvivlen för sig själva och börjar ifrågasätta religionens grunder. På riktigt. Så länge de bokstavstrogna får bestämma ramarna för debatten kan man inte vinna den.

När ett tillräckligt stort antal muslimer helt öppet lämnar religionen kan de inte längre dödas eller hotas och trakasseras till tystnad. Då försvinner fruktan och en ny atmosfär av fria samtal kan uppstå. Man kan då inte strunta i de icke-troende och detta kan bana väg för en sekularisering.

När någon grupp islamister ropar på sharia kan andra, liberalt sinnade muslimer svara: ”Men alla är inte muslimer i vårt land. Vi har en tredjedel icke-troende också. Vad ska vi göra med dem? De är också medborgare.”

På så sätt kan otrons spridning i muslimska samhällen gynna även liberalt sinnade muslimer som vill leva i sekulära samhällen. Just nu ligger dessa kätterska tankar till stor del dolda, som en gång Pontus Wikners dagbok, och bidar sin tid. Men det som göms i snö kommer fram i tö. När den verkliga arabiska våren kommer. Eller är det bara en ”fåfäng önskan”? Det som gör mig hoppfull är att alternativet är så outhärdligt: en fortsatt nedåtgående spiral i våld, lidande och kaos.