Låt det bli en läxa

Annika Borg

Annika Borg

DN avslutade nyligen en artikelserie om läxläsningens vara eller icke vara. De läsarröster som avslutade serien är fördelade på respektive uppfattning: dåligt, föråldrat och unket att ge läxor eller bra för ansvar och studieteknik. Det första synsättet speglar möjligen speglar artikelseriens atmosfär i stort.

Den svenska debatten om skola, utbildning och lärande går sedan lång tid kräftgång. Betyg i årskurs fyra eller sex? Katederundervisning eller inte? Är läxor bra eller dåligt? Frågorna snurrar runt, forskningen är inte entydig och förståsigpåare driver sina egna linjer.

Om jag får komma med ett konstruktivt förslag, så vore det att vi istället för denna kräftgång av ställda icke-frågor, började utgå från själva realiteten. Realiteten är följande: Våra barn och ungdomar kommer i sina liv konkurrera med barn och ungdomar därute i världen som överhuvudtaget inte ser på liv, skola, utbildning och arbete som något annat än att man måste jobba hårt och anstränga sig för att komma någonstans.

Vår kräftgång speglar en ankdammsmentalitet som inget vackert tal om globalisering tycks ha bitit på. Istället invaggar vi kommande generationer i uppfattningen att det kommer att finnas en balans mellan arbete och fritid i deras liv. Att alla har rätt att lägga ned pennan när klockan ringer eller arbetsdagen är slut. Det är en illusion som de matas med, som har lite med själva livet och framtidens värld att göra.

Istället för att träta om pedagogiska metoder eller idéer, vars evidens man inte är överens om, borde insikten sjunka in om den konkurrens de unga generationerna kommer att ställas inför. Den insikten skulle sedan bilda utgångspunkt för såväl nationella som regionala och lokala handlingsplaner för hur den svenska skolan ska komma ikapp.

Läxor, bedömningar och betyg, lugn och ro och en vägledande lärare vid en kateder (särskilt bra för barn och unga med bokstavsdiagnoser, som behöver struktur) är inga föråldrade metoder, utan beprövade. Det är inte hela världen som är kvar på stenåldern och Sverige som ligger i framkant. Då hade inte PISA-resultaten sett ut som de gör och vi hade inte haft ökande problem med studenter på högskolenivå som inte kan skriva begripliga och läsbara texter.

Många elever och studenter (och föräldrar) har givetvis redan fattat detta. De skapar sina utrymmen för lugn och ro, fyller i sina kunskapsluckor och söker hjälp där de kan få det. Unga i dag har greppat att det är elever från Kina och Indien och andra delar av världen de kommer att konkurrera med. Och de som inte har kommit till denna klarhet behöver få vuxenvärldens hjälp att inse realiteten istället för att matas med illusioner.
Annars riskerar vi att ytterligare bygga in ojämlikheten i den svenska skolan. Alla kommer inte att nå lika långt, men alla bör ges en riktig bild av hur verkligheten ser ut.

Läs också Patrik Engellaus och Bert Stålhammars texter om skola och utbildning här på DGS samt temanummer 2/ 2015 av Axess magasin.