Johanna Andersson

Debatten om Stockholms stads välmenta omhändertagande av återvändande IS-terrorister har visat att de folkvalda kanske inte riktigt har befolkningens stöd i denna fråga.

Inte heller mina sympatier för återvändarna är särskilt väl utvecklade och tanken på förtur och förmåner inger mig direkt motvilja. Men det finns en grupp i hela denna fråga som är värd att uppmärksamma. Jag tänker nu inte på offren för IS terror. Att tillse att offren får allt tänkbart stöd och akut hjälp är en av de internationella organens absolut viktigaste frågor just nu. Stöd offren, lagför och straffa förövarna. Detta är självklart. Men det finns ytterligare en grupp i denna fasansfulla historia. Jag tänker på barnen. IS-terroristernas barn.

Bloggaren Aymenn Jawad Al-Tamimi har lagt ut en rad dokument från IS-administrationen i olika delar av andra länders territorium som IS kontrollerar just nu. (Jag vet lite om bloggaren, han uppger att han har en examen från Oxford och är med i en tankesmedja som heter Middle East Forum. Att han skulle falsifiera IS-dokument och sprida förefaller osannolikt.)

En liten skadeglädje är att IS-administrationen verkar tvingas bli byråkratisk och ta fram riktlinjer och reglera en rad olika företeelser. Fiskemetoder, kostnader för förlossning, kilopriset på gurka och potatis, utbildningskrav för lärare och regler för hur kvinnor ska tillåtas resa, är bara några av många exempel. Direkt stötande är beskrivningen av hur olika straff ska utdömas. Dödsstraff, avhuggna kroppsdelar och korsfästelse finns med på listan och utdelas generöst för olika förbrytelser av denna illegitima administration.

Men det som föranleder min oro för IS-terroristernas barn är ett anslag som tillkännager: ”Opening of Schools in Raqqa for Children of English-Speaking Foreign Fighters”. Skolan omfattar barn mellan 6-14 år varje veckodag mellan 9-12 utom torsdag och fredag, som uppenbarligen utgör detta samhällets helg. Pojkar och flickor går i olika skolor, självklart. På schemat står följande ämnen, och detta är den kompletta listan: ”Aqeedah, Hadith, Seerah, Fiqh, Thabiyyah Jihadiyyah, Maths and English language.” På arabiska, istället för engelska, får barnen undervisning om koranen och om det arabiska språket. Jag ska inte här ta mig för att försöka redovisa vad dessa engelskspråkiga barn ska få lära sig enligt ovanstående uppräkning, men vi kan konstatera att det bara är matte och engelska som inte är religiös undervisning. Och att undervisningstiden är kort. Tre timmar om dagen, varav det mesta går till olika islamiska ämnen.

Jag antar att det bland de barn som ska gå i dessa skolor också finns svenska barn, som tvingats följa med sina föräldrar i deras kamp för ett kalifat. Dessa barn bör naturligtvis så fort som möjligt återföras till Sverige och inte utsättas för fortsatta risker på grund av deras föräldrars fullständiga omdömeslöshet och brist på respekt för andra människors grundläggande mänskliga rättigheter. Men hur blir det med de barn som gått i en skola med enbart religionsundervisning, engelska och matte på schemat? Har Stockholms stad någon beredskap för dem? För till skillnad från föräldrarna har barnen inte valt att åka till Raqqa, att förbryta sig mot andra människor eller att tvingas gå i en skola som uppenbarligen inte har frågor om demokrati, jämställdhet och mänskliga rättigheter med på schemat överhuvudtaget. Kanske skulle vi tala lite mer om dessa barn och deras behov och något mindre om deras föräldrar.