Det vore synd om något skulle hända med din fina festival

LAJ

Lars Anders Johansson

Rättviseförmedlingen förespråkar inte kvotering. Påstår de. De tar bara fram listor på personer som skulle kunna anlitas istället för de som anlitats tidigare.

Det kan handla om medverkande i media, om arbetstillfällen, eller om artister på festivaler. Listorna baseras på kvaliteter som kön, hudfärg och efternamn. Sedan är det upp till arbetsgivaren/arrangören/redaktören själv att avgöra om de vill använda sig av listorna eller inte. Visst låter det fint? Förmedlingen tillhandahåller bara en tjänst. Resten är frivilligt!

Men det finns problem.

För det första är det ingen självklarhet att en ojämn fördelning mellan olika statistiska grupper i exempelvis en paneldiskussion eller en festivaluppställning beror på diskriminering eller okunskap. Vad paneldebatter anbelangar är det nämligen inte alls givet att det finns specialister på varje fackområde och företrädare för varje tänkbar ståndpunkt i varje tänkbar statistisk kategori. Orsakerna därtill är många och skiftande.

Säkerhetspolitik är ett område som det för inte alls särskilt länge sedan var nästan uteslutande män som sysslade med. Att det idag finns fler manliga än kvinnliga experter på området är således inte särskilt konstigt. Att det oftast inte blir en 50/50-könsfördelning i säkerhetspolitiska paneldiskussioner beror således varken på strukturell diskriminering eller på att arrangörerna inte haft tillgång till Rättviseförmedlingens listor.

Detta hindrade emellertid inte Miljöpartiets försvarspolitiska talesperson Jakop Dalunde från att i samband med ubåtskränkningarna i höstas beklagade sig, inte över att Sverige inte kan freda sitt territorium från främmande makters intrång, utan för att könsfördelningen i Agendas diskussionspanel var för sned. Miljöpartiet är nämligen det parti som i störst utsträckning har köpt upp sig på Rättviseförmedlingens statistiska förklaringsmodell. Sedan de kom i regeringsställning dessutom bokstavligen köpt uppsig, sedan det av partiet styrda kulturdepartementet direktupphandlat föreningens tjänster.

För det andra är föreställningen om att kön, hudfärg och efternamn skulle vara relevanta kategorier i alla sammanhang befängd. I det ovan nämnda exemplet kan man fråga sig vilken relevans det överhuvudtaget har vilket kön eller vilken nyans på huden de säkerhetspolitiska debattörerna har. Kan dessa ytliga attribut överhuvudtaget vägas mot kunskaper om det säkerhetspolitiska området i en diskussion om detsamma?

För det tredje är det fånigt att som Rättviseförmedlingens ordförande Seher Yilmaz gjorde i aktuellt hävda att förmedlingen aldrig har förespråkat kvotering, bara för att de inte har drivit frågan om att kvoteringen skall regleras i lag. Hela organisationens grundidé syftar till att representanter för olika grupper skall anlitas just utifrån sin grupptillhörighet. Att undvika att tala om att lagstifta om kvotering har varit ett sätt att runda godhjärtade liberaler som tror att så länge inte den kollektivistiska människosynen slås fast i lagtext är det ingen fara på taket.

Rättviseförmedlingen har dock betydligt mer effektiva metoder för att genomdriva sin agenda. De inser givetvis att Sverige inte, ännu, är redo för lagstiftning om representation baserat på medfödd grupptillhörighet. Justitieminister Morgan Johanssons testballong häromveckan där han hotade med att låta upplösa privata företag som inte hade jämn könsfördelning i sina styrelser, väckte ont blod och föranledde en pudel.

Under alliansregeringen riktade förmedlingen in sig på civilsamhällets aktörer som genom mer eller mindre subtila påtryckningar skulle tvingas in i ledet. Jag fick själv erfara detta som arrangör för en liten musikfestival. Samma dag som festivalens Facebooksida lanserades fylldes kommentarsfältet av upprörda inlägg som med identisk argumentation och ett mycket högt tonläge framförde synpunkter på könsfördelningen bland artisterna.

Det rörde sig om sju manliga artister och en kvinnlig artist. Utfallet var vare sig en konsekvens av diskriminering eller av okunnighet från arrangörens, det vill säga min sida. Det var en konsekvens av vilka av de tillfrågade artisterna, jag frågade ungefär lika många manliga som kvinnliga, som hade tackat ja och som kunde medverka till det föreslagna gaget. För mig var detta ingen stor sak, vilket det inte heller hade varit om utfallet blivit det motsatta. Jag lade ned pengar och ideellt engagemang på att skapa ett litet musikarrangemang med musik som jag gillade.

Snabb research på de upprörda kommentatorernas Facebooksidor visade att de alla verkade tillhöra samma kompiskrets och var kopplade till Feministiskt Initiativ, i en helt annan del av landet än den där festivalen ägde rum. En annan sak som de hade gemensamt var att de alla hänvisade till Rättviseförmedlingens listor. Nyfiken ögnade jag igenom dessa listor och fann att där var artister som jag antingen redan tillfrågat men inte kunde, eller sådana som jag inte kunnat boka för att de varit för dyra, eller sådana som jag inte ville boka för att jag inte tyckte att de var tillräckligt bra. I de arga kommentatorernas argumentation skulle jag ha bokat några av dessa i alla fall, eftersom representation enligt dem var viktigare än konstnärliga och andra hänsyn.

Den ilskna kampanjen fortsatte på Twitter och i andra sociala medier. För en liten arrangör med små ekonomiska resurser och som är beroende av all goodwill den kan få är en sådan orkestrerad kampanj förödande. Den kan vara skillnaden mellan att gå runt eller inte för en arrangör med knappa marginaler. De flesta arrangörer av kulturevenemang arbetar ideellt och drivs primärt av sin kärlek till musiken eller valfri annan kulturyttring och är i regel föga intresserade av att ställa sig på barrikaderna. Att gå emot en organiserad nätmobb med Rättviseförmedlingens listor i händerna är således ingenting som lockar. Att följa rekommendationerna och tillmötesgå kraven är den enkla utvägen.

Det är en situation inte helt olik den där en affärsinnehavare utlovas ”beskydd av den lokala gangsterbossen med motiveringen ”Det vore ju synd om någonting skulle hända med din fina festival …”

I förekommande fall behöver inte ens nätmobben skrida till verket. De flesta arrangörer vet vad de har att vänta om de inte lever upp till förväntningarna. Konsekvenserna kan dock bli besynnerliga. Inom många musikgenrer var antalet manliga utövare betydligt

fler än antalet kvinnliga så sent som för några årtionden sedan. Det kan tyckas beklagligt och orsakerna därtill kan diskuteras. Glädjande är dock att detta på senare år kommit att förändras. I många musikgenrer tycks könsfördelningen numera vara mer eller mindre jämn.

En naturlig konsekvens av den historiska snedfördelningen är dock att antalet etablerade, stora artister som slog igenom för flera årtionden sedan är fler än antalet kända kvinnliga artister i samma generation. En festivalarrangör som är beroende av att locka publik behöver kända namn, dragplåster, i sin artistuppställning. På grund av att utbudet ser ut som det gör tenderar det att bli en övervikt manliga artister bland dragplåstren. När man sedan skall tillmötesgå det statistiska kravet på jämn könsrepresentation är man tvungen att kompensera för övervikten manliga dragplåster genom att fylla upp utrymmet för yngre och oetablerade artister med i huvudsak kvinnliga dito.

Anhängare av idéer om arvsynd och kollektiv bestraffning brukar förvisso argumentera för att det är rimligt att kvotera ut manliga artister nu eftersom kvinnliga artister varit underrepresenterade historiskt. Så kan man naturligtvis tycka, men då motverkar man det uttalade målet bakom de statistiska representationsverktygen, nämligen att motverka diskriminering. Så snart någon kvoteras in är det någon annan som kvoteras ut.

Sedan de rödgröna ministrarna flyttade in på regeringskansliet har förmedlingen emellertid börjat rikta in sig på större fiskar än civilsamhällets små kämpande aktörer. Genom de allt tätare banden till kulturdepartementet och public serviceföretagen går det snart inte längre att låtsas som att man inte förespråkar kvotering.

För det fjärde bygger Rättviseförmedlingens metod på grundantagandet att var och en som tillhör en statistisk kategori baserad på kön, hudfärg eller efternamn skulle vara en representant för alla andra som tillhör samma kategori. Att kvinnor per automatik skulle identifiera sig med kvinnliga debattörer och män med manliga.

För det femte är det uppenbart att förmedlingens listor framförallt omfattar personer som sympatiserar med förmedlingens ideologiska utgångspunkter. Enskilda undantag finns, men den genomgående tendensen är tydlig. Att använda dessa listor för att uppnå mångfald är således rent kontraproduktivt. Rättviseförmedlingens listor är ett verktyg för att sätta press på aktörer till att kvotera in representanter för Rättviseförmedlingens egen världsbild i olika sammanhang.

Att två av fyra allianspartiledare svalt detta bete är ett bevis om något på att det saknas mångfald i den svenska samhällsdebatten.

9 reaktioner på ”Det vore synd om något skulle hända med din fina festival

  1. dolf skriver:

    Vi har på de senare tid haft flera inlägg på Genusdebatten.se om kvotering, jag skulle därför gärna vilja återpublicera det här inlägget som ett gästinlägg där om det är okej (kommer i så fall ange detgodasamhället som källa och länka tillbaka hit).

    (Inläggen på GD den senaste tiden som aknyter till detta:
    Vi förhandlar inte med terrorister av mig den 18 maj.
    Kvoteringsfrågan: Här är Matematiken som visar andelen kvinnor i LO:s styrelse av Erik Wedin den 16 maj.
    Uppföljning till twitterdebatt om kvotering av mig den 15 maj
    Dags för penisräknande genitalister att släppa väder? av mig den 13 maj.)

    Gilla

  2. Per Bengtsson skriver:

    Väldigt bra skrivet, Lars Anders! Det skrämmande är att detta kan man ju i praktiken mer se som ett sätt att kvotera in människor som bekänner sig till en viss politisk världsbild, dvs snarare en kvotering av folk med en viss åsikt, än ett försök att skapa ”rättvisa”.

    Gilla

  3. Linus skriver:

    Bara ”godkända” minoriteter skall kvoteras in. Detta gäller t ex inte politisk åskådning och det är helt ok att enbart ha rödgröna krönikörer eller en TV-panel bestående av enbart uttalade vänstersympatisörer.

    Gilla

  4. pappasvenpappasven skriver:

    Reblogga detta på pappasven och kommenterade:
    Läste, lite hastigt i vissa delar, men iaf slås jag av att en arrangör som vill anlita ett tiotal artister eller motsvarande skall ”stå till svars” för en annan grupp än den föreslagna. Jag gissar med en stark närhet till visshet att arrangören med all information tillgänglig gjort ett riktigt val. Lönsamhet, helhetssyn, schemafaktorer etc. etc. borde vara, för ett lyckat arrangemang som i alla fall inte går med förlust, något som arrangören vet väldigt mycket bättre än någon som sovit i baksätet eller syttit på flaket och dinglat med benen bakåt. Och skulle jag mot all förnodan ha fel så rekommenderar de med annan uppfattning att driva denna typ av arrangemang i stället för då skulle det bli bättre och mer lönsamt . . eller hur? Andra lösningar eller syften kan aldrig vara för handen. Och att läögga sig i något som man inte har med att göra kan man bara göra ideellt eller ve o fasa skattefinansierat!

    Gilla

  5. tryggve skriver:

    Pelle Billing visade i 2011 med feministisk statistik hur det är mycket lättare att bli bokad som kvinnlig artist:

    ” >>På Debaser Malmös scen stod 76 procent manliga akter och 24 kvinnliga. Bandbokaren Anna Storåkers tycker att en månad ger ett ganska litet statistikunderlag. Hon gör bedömningen att av de artister som bokningsbolagen erbjuder spelställena är ungefär 7-8 procent kvinnliga.<<

    7-8 procent av artisterna är kvinnliga, men på scen är det drygt 20 procent som är kvinnor! Tre gånger så många kvinnor som förväntat, får alltså komma till och spela."

    http://www.pellebilling.se/2011/12/ladyfest-i-malmo-pavisar-ovantat-problem/

    Gilla

  6. August Rex skriver:

    Intressant och lärorik text i många avseenden! Men du får hjälpa mig med matematiken: Om du hade tillfrågat ungefär lika många manliga som kvinnliga artister och det var sju manliga och en kvinnlig som hade tackat ja, så undrar jag: blev din festival mycket mindre än du hade tänkt dig, eller hade du tillfrågat fler än vad som skulle kunnas erbjudas speltid för att du var beredd på att några (oavsett om de var kvinnor eller män) skulle tacka nej, eller fick varje bokad artist längre speltid på grund av att några kvinnor tackade nej? Mitt räkneexempel ser ut såhär: Om vi säger att inga män tackade nej och du tillfrågade ungefär lika många kvinnor som män så bör 5-7 kvinnor ha tackat nej? Hjälp mig att förstå den tänkta längden på festivalen och den längd på festivalen som det i slutändan blev.

    Gilla

    • larsandersjohansson skriver:

      Hej August! Jag tillfrågade naturligtvis fler artister än vad jag hade utrymme för, eftersom jag visste att alla inte skulle svara ja. Utfallet blev, precis som jag redogör för i texten, en konsekvens av vilka som hade tid och möjlighet och vilka som jag hade råd med.

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.