Det förädlande motståndet

IMG_0121

Ilan Sadé

Det är snart 100 år sedan Marcel Duchamp lät ställa ut en urinoar som konstverk, vilket såhär i efterhand kan ses som ett förebud om vad som komma skulle inom bildkonst och skulptur.

Mycket av det som idag möter oss på muséer och gallerier för samtida konst är varianter av samma urinoar. Till skillnad från Duchamps spefulla lilla hyss, ligger dagens utgåvor i den konventionella mittfåran, inneslutna i en air av mystik och offentliga subventioner.

Duchamp och hans gelikar inom den skola som kallas dadaismen påminner oss om någonting väsentligt: bra konst – för att inte säga mänsklig skapandekraft i stort – tycks förutsätta ett visst motstånd. Det kan röra sig om ett regelverk som måste behärskas, en tradition att förhålla sig till eller ett problem som måste lösas. Många gånger har faktiskt en förtryckande statsmakt eller religiösa institutioner utgjort den motkraft som den energiske konstnären har måst hantera och skjuta framför sig. I denna konflikt mellan traditionen/det vedertagna/övermakten och den fria människan och hennes skaparglädje har storartade verk sett dagens ljus.

Alltså: lär dig först att följa spelets regler innan du börjar förändra dem.

Jag kommer osökt in på dessa tankar nu under Eurovisionsfestivalen. En massa urinoarer har så att säga fått fötter och skuttar i veckan runt på en scen i Wien. Det verkar även som att många av tävlingens stora entusiaster ser på saken just så, med tanke på den självironi som numera omgärdar allt som sker. Ingenting är på allvar. SVT:s egen kommentator och Eurovisionfantast Edward af Sillén levererar träffsäkra skämt på löpande band, som nästan alla har det gemensamt att ingenting egentligen är bra.

När även de som älskar spektaklet anammar självironi och hån som grundinställning, är det någonting som inte stämmer. Hur kom vi hit?

Fram till någon gång i närheten av millennieskiftet fanns det krav på levande musik vid framträdandena, vilket ofta innebar en komplett symfoniorkester. Min tes är att den regeln utgjorde just ett sådant ”motstånd” – eller tradition, om man så vill – som gav den europeiska schlagern bestämda ramar och någonting att utveckla och utmana. Som särskild musikgenre har melodifestivalen också gett upphov till en hel del hits, innan orkestrarna och banden försvann och ingenting längre kom att bedömas efter någon annan måttstock än att allt ska vara klart på tre minuter.

Vi kan med fördel jämföra med en annan tävlingsform som har blivit helt dominant inom Västerlandets kultur, nämligen idrotten. Begränsningarna för vad som är tillåtet ger tävlingarna all mening. Deltagarna inom eliten måste ägna all vaken tid åt träning för att kunna excellera. Som kultur är idrotten en folklig succé utan motstycke.

Dadaism var tänkt som en protest mot och ett hån av rådande normer. När dadaismen blir själva normen, finns det ingenting kvar annat än tomhet och ett trevande utan måttstock. Konstutövaren har inte längre någon fast mark att ta spjärn mot. I någon mening är väl den europeiska melodifestivalen ett exempel på hur det kan gå. Edward af Sillén skämtar om att man kan se allt från kasperdockor till ukrainare i hamsterbur.

Visst är skämten giftiga, men förr eller senare blir ingenting längre kul, när ingenting längre tas på allvar. Även bra humor behöver ett motstånd för sin existens skull.

För egen del tyckte jag att Makedonien hade en riktigt skaplig låt. Tyvärr kunde inte sångaren sjunga rent. Så var det med den saken.