Om den goda migrationspolitiken

bild[31]

Krister Thelin

I Bryssel diskuteras i dagarna en handlingsplan med flera olika delar för att hantera migrationsströmmen från Afrika över Medelhavet.

Två av delarna innebär dels ett försök att med kvoter fördela asylanter mellan medlemsstaterna efter en formel som skall ge större rättvisa dem emellan, dels en rätt att på libyskt vatten militärt intervenera gentemot flyktingssmugglarnas båtar; i denna del har i veckan EUs utrikeskommissionär anhängiggjort saken inför FNs säkerhetsråd, då avsaknad av libyskt samtycke kräver välsignelse av rådet enligt kap VII i FN-stadgan. I den förra delen med kvoter står det klart att Sverige jämte bland andra Tyskland, som för närvarande bär den största bördan i EU, står bakom planen. I den senare delen med militär intervention svävar den svenska allmänheten i okunnighet om Sveriges hållning. Medierapporteringen i denna del får det att låta som om EU inte omfattade Sverige utan avsåg någon egen avlägsen främmande storhet.

Skälet är uppenbart. I den svenska regeringen dikterar Miljöpartiet, lett av bland andra regeringens egen Förintelserelativist som vice statsminister, en migrationspolitik, där statsgränser ses som något ont och den empatiska godheten gentemot alla migranter också är gränslös, oavsett effekter på den svenska välfärdsstaten. Partiet är också extrempacifistiskt. Vad denna kombination leder till i fråga om att använda militärt våld i migrationssammanhang är inte svårt att gissa sig till. I regeringskansliet torde intressanta samtal i dagarna föras som ett led i beredningen av den svenska EU-hållningen. Inte undra på att lojala etermedier, där ca hälften av medarbetarna enligt medieprofessorns Asp i Göterborg undersökning omfamnar Miljöpartiet, iakttar “stööörsta möjliga tysstnad”.

Inom Alliansens formeras samtidigt under våndor – i hägnet av det av allt fler ogillade decemberavtalet som kastrerat Alliansen som reell politisk kraft i riksdagen – en ny migrationspolitik. Alla partier utom Centern har hittills signalerat en omläggning av kursen. Men det har ett pris. Det mullrar i MUF, som synes stå till vänster om Grön Ungdom, och i Fp där Birgitta Ohlsson alltmer öppet, ivrigt påhejad av den godhetsfalang som jagade ut Mauricio Rojas och Nyamko Sabuni i kylan, utmanar majoren Björklund om ordförandeskapet.

Om saken inte var så allvarlig skulle svensk migrationspolitik vara riktigt underhållande. Det torde stå klart för den mest godhjärtade att försöken att isolera Sverigedemokraterna på området varit förödande kontraproduktiv. Plågan för Alliansen blir inte mindre av projektioner att om nuvarande opinionstendenser står sig skulle Sverigedemokraterna gå om både Moderaterna och Socialdemokraterna redan nästa år. Alla partister inser att något måste göras, därav våndan.

Frågan är bara vad. Godhet ensamt räcker inte. Det krävs klokhet också. Om Alliansen kunde enas om en migrationspolitik enligt de riktlinjer som moderaterna drog upp 2009, innan man surrade sig vid Miljöpartimasten 2010, skulle mycket vara vunnet. Att gråta över spilld mjölk båtar föga: Om den dåvarande godhjärtade statsministern med sitt öppna hjärta lösgjort sig från Miljöpartiet 2013 och gått till val på ett program liknande det som var klokskap 2009, hade vinden tagits ur SDs segel och Alliansen måhända kunnat regera vidare efter 2014. Nu är vi dock där vi är. Men låt inte igen godheten bedra klokheten. Sluta sjung med änglarna och anta en migrationspolitik i hela landets intresse. En bra början är att anpassa oss till en tillämpning – regelverket för prövning av asylansökningar är detsamma – i samklang med våra nordiska grannländer. De är inga onda länder, bara en smula klokare. Det kan vi också vara.