Patrik Engellau

För femton år sedan la Thomas Gür, Bijan Fahimi och jag fram ett förslag till ny invandringspolitik i boken Medborgarnas Offentliga Utredningar 2000:1 Sveriges två gränser. Där pekade vi på ett dilemma som fortfarande gäller och till och med årligen förvärras.

Dilemmat är motsägelsen mellan ett generöst välfärdssystem och fri invandring. Med ett generöst välfärdssystem som erbjuder nyinvandrade rejäla ekonomiska förmåner under överskådlig tid kommer ett ökande antal människor från fattigare länder att ta sig hit och utnyttja fördelarna så länge invandringen är fri och det är lätt att ta sig hit. Ju friare invandring, desto enklare för personer som aldrig kan få jobb att komma hit och bli för evigt försörjda. Påfrestningarna på skattebetalarna blir gradvis alltmer besvärande.

Nu är det inte så lätt att ta sig till Europa, men för dem som lyckats kan Sverige vara ett attraktivt resmål, vilket också avspeglas i den europeiska invandringsstatistiken.

Dagens svenska kombination av generösa förmåner och relativt fri invandring är ohållbar på sikt. Det har inte med värderingar att göra; det räcker med att inse a) att även fattiga människor från andra länder kan tänka och inse vad som gynnar dem samt b) att deras möjligheter att förflytta sig till och inom Europa är goda och troligen på väg att förbättras. Och när jag säger ”ohållbar” har jag bara ekonomiska svårigheter i tankarna, inte kulturella och sociala. Dessa följer sin egen logik.

Detta var alltså uppenbart för den som ägnade saken en tanke redan för femton år sedan. Redan då kunde man se att det var intellektuellt ohederligt att fortsätta med den svenska kombinationen eftersom systemet förr eller senare måste krascha. Alltså ohederligt om man inte bara har en planeringshorisont som sträcker sig till nästa riksdagsval eller så, men så kortsiktiga styresmän vill vi inte ha. I så fall vore det bättre att Sverige styrdes av kungen eller påven eller någon annan livstidsfunktionär.

Vi framhöll att politiken kunde välja antingen fri invandring eller också ett givmilt välfärdssystem, men inte båda på en gång. Det ena eller det andra (eller möjligtvis någon mellanvariant). Båda alternativen är intellektuellt hederliga i bemärkelsen långsiktigt hållbara (åtminstone i teorin, i verkligheten vet man aldrig vad som händer).

Sverigedemokraterna står idag för den ena hållbara politiken, nämligen att stoppa invandringen och behålla välfärdssystemet. Man kan tycka vad man vill om det, men det är en fungerande strategi. (Det där med att Sverige behöver invandrarna för försörjningskvoten och arbetskraften har jag hittills inte sett någon övertygande utredning om, däremot flera som ganska plausibelt hävdar motsatsen.)

Det finns debattörer som vältaligt argumenterar för den andra strategin, alltså att lägga ned välfärdssystemet och öppna gränserna helt fritt, till exempel Fredrik Segerfeldt och Johan Norberg. De är också intellektuellt hederliga, men frågan är om vi svenskar vill ha det samhälle med kåkstäder och djupa klyftor som skulle bli följden (även om debattörerna själva menar att det inte alls skulle behöva bli så).

Jag säger inte att det inte kan finnas mellanvarianter som kan fungera, alltså åtstramningar av såväl välfärdssystem som rätten att invandra, det är bara det att jag inte sett några bra, genomarbetade förslag (annat än den där boken som vi skrev för femton år sedan där vi framför allt föreslog att den del av välfärdspolitiken som gör det svårt att ta sig in på arbetsmarknaden luckras upp).

Vad skulle jag göra åt saken om jag vore nationens högste ledare (när jag slutat vrida mig som en mask över det obehag uppgiften framkallar)?

För det första skulle jag deklarera moratorium och minska invandringen till EU-stadgade miniminivå för att få rådrum. Om någon klagade skulle jag med eftertryck och övertygelse hävda att Sverige under åren tagit ett så mycket större ansvar än alla andra länder att vi nu har rätt till en viss vila och eftertänksamhet.

För det andra skulle jag säga till landets röstberättigade att vi nu står inför det största politiska beslutet i Sverige på hundra år. Frågan är om, eller i vilken mån, Sverige nu ska avveckla det som under alla idag levande svenskars livstid varit nationens viktigaste politiska mål, vår strävan, vår storhet i världen, vår stolthet, nämligen välfärdsstaten. Det är ingen liten skitfråga att bara slarva över, som hittills, eller att försöka lösa med tillfälliga och ogenomtänkta nödåtgärder. Om detta må vi överlägga, skulle jag säga och låta statsmannamässig.

För det tredje skulle jag utlysa ett tvåårigt nationellt rådslag, där alla fick säga sin mening och alla, inklusive tankesmedjor, organisationer, enskilda medborgare, ja, till och med politiska partier, fick lägga fram sina egna genomtänkta förslag till lösning. Sedan skulle en grupp av mig utsedda nationalekonomer och andra erkänt omdömesgilla personer vaska fram de inkomna förslag som skulle kunna fungera rent praktiskt och ekonomiskt och därefter, avslutningsvis, skulle det hållas folkomröstning om hur vi ska ha det.

Det tycker jag vore ett demokratiskt och värdigt sätt att hantera en fråga av avgörande betydelse för nationen.