Annika Borg

En av mina första praktikperioder när jag läste till präst var på en geriatrisk psykiatrisk avdelning på ett av Stockholms större sjukhus. 

På den tiden fanns det ganska mycket personal och jag kommer ihåg att jag beundrade hur de lät människorna där behålla sin integritet, alldeles oavsett i vilket skick de sjuka var. För mig kunde det ibland te sig otäckt att möta en människa som stod i en gåstol hela dagen och skrek och som jag inte fick kontakt med. Fast personalen runt omkring serverade kaffe, kammade till håret och torkade bort smulor, med samma omsorg som om det hade varit en anhörig. Det var en lärorik period. Min minnesbild är att äldres frågor var mer synliga i samhällsdebatten då – och att det fanns fler platser och vårdhem.

Idag kommer äldres utsatthet och liv sällan i fokus när samhällsfrågorna diskuteras. Möjligen kan de stuvas in i begrepp som ”demografi” och ses som en samhällsbelastning eller ett problem att lösa. Äldre har blivit den mest osynliga gruppen i samhället. Den plats äldre har på listan över utsatta grupper är långt, långt ned.

Nyligen läste jag en artikelserie om vården i Sverige. Det framgick att situationen på storsjukhusens akutmottagningar äventyrar såväl patienters hälsa som vår grundläggande samhällsservice. En anställd vid ett av Sveriges största sjukhus sa att det funnits tillfällen då sjukhuset inte skulle ha klarat av om en stor olycka eller katastrof inträffat. Och då har i praktiken samhällskontraktet med medborgarna börjat perforeras.

De som kommer i skymundan i akutvården är ofta de äldre med många olika symtom. Den som är äldst kan få vänta längst, det är något grundläggande fel när äldre kan få vänta nio timmar på en akutavdelning. Detta är inte en fråga om demografi, utan om människosyn och moral.

Att vara gammal och sjuk är att tillhöra en grupp som inte har så högljudda förespråkare runt omkring sig, sådana som ser till att politiker, journalister och samhällsbärare och samhällsbyggare får upp ögonen för deras situation. Det verkar inte vara så sexigt att undersöka denna mångfacetterade grupp som många gånger ofrivilligt lever utanför samhället: De som inte klarar knapptelefoner, inte hör alla val i röstsvaren hos myndigheter, sitter ensamma i sina lägenheter och har svårt att klara sig själva och ännu svårare att be om hjälp.

Ingen kultur som vill bära namnet av att vara en god kultur har råd att vända ryggen åt sina gamla och sjuka. Men det är de som är i slutet av livet och som har många olika symptom som idag får vänta längst på hjälp och hamnar sist i kön.

Den där andra milen vi behöver gå för våra medmänniskor, gör vi det idag? Hinner vi det? Eller håller vi på att få ett välfärdssystem som kommer att tillhöra dem som ropar högst och är bäst på att ta sig fram och kräva sin rätt? Är vi redan där? Det är i så fall dags att syna den människosynen och moralen.

Texten är en ombearbetad Tankar för dagen som sändes i P1 4/3