Patrik Engellau

Jag tror att universiteten på det hela taget misslyckas i hela västvärlden om man med lyckas menar att stadigt leverera växande kohorter av välutbildade kandidater, magistrar och doktorer som skapar nytta och utveckling för nationerna och ett bra liv åt sig själva. Jag vet att universiteten misslyckas i Sverige.

Förra året skrev jag, i samråd med ett antal universitetspersoner, en hyggligt uppmärksammad bok som heter Universitetsreform! där detta faktum påtalades med emfas (se några tankespår i http://patrikengellau.com/2014/12/15/en-vettlos-ordning/).

Det står en del rätt kloka saker i boken, men det grundläggande problemet omnämns endaste en passant (för att inte säga knappt alls). Även om staten gjorde allt det vackra och nyttiga som föreslås i boken skulle man inte komma åt pudelns kärna. (Att jag inte starkare betonade pudelns kärna beror på att jag fick hjälp att inse att tankar utanför den så kallade lådan inte står lika högt i kurs i verkligheten som i kreativitetsföreläsningarna.)

Samtiden – i alla västländer, Sverige är bara en av många högt utvecklade nationer som ömsint odlar samma illusion – tror att den högre utbildningens syfte är att meddela studenterna färdigheter. I viss mån är detta naturligtvis korrekt; civilingenjörer lär sig matematik och hållfasthetslära och tandläkare lär sig odontologi och det är självklart en betydande hjälp för många arbetsgivare att inte själva behöva lära sina nyanställda yrkets grunder.

Men egentligen handlar inte universitetsutbildning om färdigheter. Universitet är i stället de instrument samhällena utvecklat för att utse sina eliter, kort sagt att identifiera de individer som ska besätta de viktigaste posterna i nationerna, vilka som ska vara höga ämbetsmän, domare, vägbyggare, stadsplanerare, professorer, överläkare, forskare, präster, journalister, storföretagsledare och så vidare. Till sådana ämbeten vill nationerna ha dem som är smartast och även i övrigt mest lämpade. Universitetens roll under de senaste seklerna har varit att vaska fram och träna de fem, tio procent yppersta begåvningarna som behövts för att besätta de ledande positionerna.

Det är klart att dessa utvalda ungdomar behövde vissa nyttiga färdigheter, men kunskapsplugget var inte huvudsaken vid universiteten. Studenterna kunde gärna läsa latin eller konsthistoria eller något annat oanvändbart. Det angelägna var att de lärde sig tänka och utvecklade sin förmåga att klara det mänskliga umgänget både inom och mellan eliterna och med folk i omvärlden. Det viktiga var kort sagt att inhämta kultur i vid bemärkelse. Filosofen John Stuart Mill brydde sig bara om kulturen, inte färdigheterna. Han sa så här till studenterna vid University of St Andrews år 1867: ”[Universitetens] uppgift är inte att skapa skickliga jurister, läkare eller ingenjörer, utan att skapa kompetenta och kultiverade mänskliga varelser.”

I det perspektivet förstår man också betydelsen av det sociala livet vid gammaldags universitet, kårlivet, mössorna, till och med snapsvisorna. (Jag personligen hade inte fattat det där när jag gick på högskola. Jag trodde det bara handlade om att plugga och få bra betyg. Det gjorde det visserligen delvis, men så småningom upptäckte jag att de där spritmarskalkarna och gluntsångarna som aldrig tycktes öppna en lärobok ofta gjorde lysande karriärer. De var trevliga och hade lätt att skaffa sig vänner som kunde samma snapsvisor. Social kompetens, kallas det. Sådant fick man också lära sig, fast inte ur böcker.)

Om man inser att denna sållnings- och avslipningsfunktion är den kanske viktigaste för de högre lärosätena så förstår man också att det inte lönar sig att trycka igenom en halv årskull eller mer (vilket nu sker i de flesta västländer). Det finns inte utrymme för mer än kanske tio procent av varje årskull i nationernas eliter. Varför lura hälften av en årskull genom högre utbildning när det bara handlar om att vaska fram den bästa tiondelen?

Hela tankefelet – som alltså grasserar i hela västvärlden – är att den bokliga kunskapen på något vis är en produktionsfaktor i sig, att företagen blomstrar och bruttonationalprodukten växer om fler och fler ungdomar  tvingas underkasta sig akademisk utbildning. Så är det inte (och det faktum att den akademiska utbildningen är så pass dålig i Sverige gör saken förstås ännu allvarligare). Jo, det är bra med kunskap, men kunskapen är bara ett verktyg bland alla andra. Det viktigaste är den nya arbetskraftens arbetsvilja, ambitioner, engagemang, attityd, djävlaranamma, vilja att hjälpa andra, samt – inte minst – lärkulturen på arbetsplatserna, för det är där unga anställda i verkligheten inhämtar de kunskaper som yrket kräver. Allt det där är något annat än den studiebegåvning universiteten inrättats för att odla.

Så vad får vi när vi i onödan och till enorma kostnader för skattebetalarna motar horder av halvt ovilliga studenter genom universitet och högskolor? Vi får en onödig kvalifikationsinflation, där arbetsgivare kräver högre examen inte för att kunskaperna nödvändigtvis behövs i företaget, utan för att den som inte orkat med det obetydliga besvär som en examen utgör antas sakna vilja att anstränga sig som anställd. Risken är att kravet på universitetsexamen blir ett sätt att utestänga dem som har ambitionen och arbetsviljan men inte läshuvudet.

I Sverige försöker vi förstås lösa problemet på annat sätt, nämligen att sätta kraven så lågt att ingen kan missa en examen. Och vad är det då för mening med ruljangsen? Det gör bara att arbetsgivarna får använda något annat än examen som urvalsinstrument, så inte ens den funktionen kvarstår.