Patrik Engellau

Tre anekdotiska exempel:

1. Centrum för rättvisa ska å en missnöjd utländsk och betalande students vägnar stämma Mälardalens högskola för att högskolan levererat en värdelös och sedermera utdömd utbildning. Medan det pågick hade högskolan trots påpekanden inte gjort något åt saken. Lärarkåren och alla andra som man trodde hade ansvar sket i att förbättra undervisningen.
2. Jag läser en debattartikel av en överläkare som är förtvivlad – vilket nummer i ordningen? – över att sjuksköterskorna hoppar av till bemanningsföretag och skuttar runt bland klinikerna så att den tysta kunskap som tidigare satt i väggarna på sjukhusavdelningarna försvinner. Inte bara sjuksköterskorna, utan även läkarna och den övriga personalen, skiter i att det drabbar vårdkvaliteten (utom just den förtvivlade överläkaren som kanske inte kunde lösa problemet utan i stället skrev en artikel). I varje fall bryr sig ingen så mycket om problemen att de besvärar sig med att lösa dem.
3. Uppdrag granskning (http://www.svt.se/ug/se-program/uppdrag-granskning-avsnitt-4?autostart=true) avslöjar att ett dussintal patienter på Ystad lasarett dött av en farlig bakterie. Personalen hade liksom inte funderat så mycket över saken. Den sket i att öppna ögonen och göra något

Jag menar inte att dessa tre exempel bevisar något, bara att de illustrerar vad jag tror är en gammal gemenskaps gradvisa sönderfall. Vad det i grunden handlar om är att människor som borde vidta korrigerande åtgärder inte gör det.

Det finns, vad jag kan begripa, två möjliga förklaringar. Den ena är att de potentiella problemlösarna inte fattar när något lurt är på gång. Att avdelningspersonalen på Ystad lasarett inte anade ugglor i mossen när patienter börjar dö som flugor av något annat än sina diagnoser. Eller att universitetslärarna i Mälardalen inte begrep att deras undervisning var undermålig. Den förklaringen tror jag inte på. Så illa ute är vi inte än.

Den andra förklaringen är just att de sket i att göra något. De tyckte säkert inte att det var deras uppgift. De tyckte inte att det var värt deras besvär att lägga så många strån i kors som det skulle behövas för att ändå rätta till problemen. Jag förnekar inte att det kanske krävs heroiska ansträngningar för att hantera situationen. Men det är just det saken handlar om. De väljer att inte göra de heroiska ansträngningarna. De tycker kanske att det är för jobbigt eller att ansvaret inte är deras.

Varför skulle de? I någon sorts fackligt perspektiv har de säkert inte gjort något fel. Ansvar för extraordinära situationer som inte förutsetts regleras inte i arbetsbeskrivningar.

Men det goda samhället styrs inte av arbetsbeskrivningar utan av människors ansvarskänsla. Vad jag oroar mig över är en eventuellt framväxande kultur där arbetsinstruktionerna betraktas som skyldigheternas maximum, inte deras minimum. Visserligen har jag inte läst deras arbetsbeskrivningar, men jag har svårt att tro att det står något i stil med ”Den anställde förväntas ta ett mycket stort personligt ansvar som inte begränsas av någon som helst arbetstidslagstiftning och som är oberoende av löneläge. Den anställde förväntas tillika i förekommande fall nedprioritera sina privata engagemang för att tillgodose klienternas intressen”.

Den sortens oskrivna regler gällde förut när läkare, sjuksköterskor, lärare, präster och en hel del andra professioner betraktades som ”kall”. Att tillhöra ett kall var att göra ett åtagande gentemot gemenskapen som sträckte sig utöver det av lönen och arbetsbeskrivningen påtvingade. Gemenskapen tackade kallinnehavarna inte bara genom att betala för deras tjänster (i och för sig inte alltid särskilt bra), utan också genom att respektera och akta dem.

Nu är det slut med det. Gemenskapen betraktar sjuksköterskan som vilken löpandebandarbetare som helst och då svarar sjuksköterskan med att ta ansvar som vilken löpandebandarbetare som helst.

Men det handlar inte bara om det. Det handlar också om att gemenskapen har upplösts. Medborgarna är inte längre passagerare på samma tåg (för att återigen nyttja Lorentz Lyttkens metafor), inte längre medlemmar av samma kultur, inte längre uppfostrade med samma värderingar. Man känner allt mindre igen sin nästa. Och eftersom kollektivet har upplösts kan det inte stå där som en lite skrämmande, enhetlig kravställare. Det civila samhället har slutat tala med en röst och medborgarna har blivit statsindividualister u. p. a., fria från grupptrycket från andra.

Ju mer befrias från det oskrivna ansvaret för vår nästa, desto mer skiter vi i honom är jag rädd. Och han skiter tillbaka.

Jag har jobbat med svenskt bistånd i ett av världens absoluta lågtillitsländer, Guinea-Bissau, numera knarkhandlarstat. Där upptäckte jag vad jag kallade den fullt utvecklade lågtillitsfällan. Om Ingen räknar med att någon Annan ska anstränga sig så har Ingen någon anledning att göra det heller, varigenom Ingen bekräftar Allas misstankar och all verksamhet avstannar.

Sverige är naturligtvis långt ifrån där än, men det gäller att upptäcka och skrika högt över varje steg i den riktningen, för när folk fritt kan börja strunta i sina obetalda skyldigheter och de oreglerade krav på respekt och hänsyn för kollektivet som riktas mot dem av det civila samhället, då är vi på fel väg.