Annika Borg

I dagarna utkommer en bok av den danske journalisten och tidigare politikern (Radikale Venstre) Klaus Wivel. Den heter De sista kristna: berättelsen om de förföljda, de som flytt och de som vägrar ge upp (Marcus förlag). Smaka ett ögonblick på den titeln. Upprinnelsen till boken är ett brev Wivel skrev till den danska utrikesministern med frågan om vad regeringen tänkte göra åt fördrivningen av kristna i Mellanöstern (judarna är för länge sedan borta, utom några enstaka, som i Jemen). På detta brev fick Klaus Wivel inget svar. Därför begav han sig till Västbanken, Gaza, Egypten, Libanon och Irak och såg med egna ögon fördrivningen av kristna. Och han mötte även de välmenande västerlänningar som förnekar alla problem. Vår tids paria är de kristna i Mellanöstern. Smaka ett ögonblick på den utsagan också.

I Sverige har det varit på samma sätt. Förutom några få röster, har ingen, inte ens Svenska kyrkan eller närbesläktade frikyrkor, velat se verkligheten utan förnekat den. Journalister som Nuri Kino, Erik Helmerson och Siewert Öholm samt politiker som Fredrik Malm, Lars Adaktusson och Anneli Enochsson har varit undantag. Likaså skrev Mohamed Omar tidigt om vad som skulle kunna hända med de religiösa minoriteterna i Syrien. Det hela var varit och är skamligt tyst. Men mest skamligt för de kristna kyrkorna i Sverige förstås. De kommer aldrig kunna säga att de inte visste att deras systrar och bröder i Kristus fördrevs och mördades i Mellanöstern. Det enda land i Mellanöstern där kristna kan leva och utöva sin religion fritt är i Israel.

Varför är det då så här? Jag har vänt och vridit på den frågan länge. Vägran att se verkligheten, ta till sig fakta och det totalt irrationella är alltid intressanta fenomen. I Svenska kyrkans annonskampanj för kollekten Annandag påsk, som skulle gå till hjälp till Mellanöstern, började texten med Israels krig mot Gaza – det är inte min problemformulering, utan deras – och annonsen illustrerades med en muslimsk, beslöjad flicka. Inte ens där fick de kristna trossyskonen bli synliga (med det inte sagt att jag inte vet om och förfäras över de många muslimer som lider under islamistisk extremism). Man har valt sida. Wivels förklaring pekar på den levande skulden från kolonialtiden, som man odlar, och västvärldens orealistiska förhoppningar om den arabiska våren, som blev till iskall vinter – och det snabbt. Jag tror också en förklaring är att många har svårt att se muslimer som en del av en majoritetskultur, eftersom de är i minoritet här i Sverige.

Men nu knackar attentaten mot kristna också på Europas dörr. Under förra veckan avvärjdes ett massmord på kristna i två kyrkor i Frankrike. Och ett tjugotal personer med kopplingar till al-Qaida greps med stora vapenarsenaler då de planerade att självmordsbomba i Vatikanstaten: alltså den plats som på många sätt är kristendomens centrum. Det senare renderade inte stort mer än en notis (!) i våra tidningar. Men i själva verket är detta alarmerande. Ska Peterskyrkan behöva sprängas i luften innan den välmenande, irrationella och av skuld invirade västvärlden förstår att kristna är i farozonen? Något de/vi varit länge i Mellanöstern, men nu även är på våra egna gator.

Säpo, forskare och kunniga journalister har tidigare identifierat två grupper som är i högriskzonen att utsättas för terrorattentat: judar och platser med judisk anknytning som skolor och synagogor samt tidningsredaktioner. Nu finns en tredje: kristna i Europa. Det är verkligheten.

Frankrikes premiärminister Manuel Valls sa i radiointervju: ”Aldrig har hotet varit så påtagligt som idag, I vår historia har vi inte någon gång varit konfronterade med en sådan här typ av terrorism”. Och vad säger våra politiker av olika kulörer? Ingenting. Det är knäpptyst. Tar någon ansvar? Har någon riktig koll på det här? Att som medborgare behöva ställa sig dessa frågor börjar bli allvarligt på riktigt.