En lunch med Lorentz Lyttkens

8-26-13_11971

Patrik Engellau

Lorentz och jag har jobbat ihop och tänkt ut saker tillsammans i flera årtionden. Då och då äter vi lunch ihop och pladdrar. Det är oerhört givande. Få är så pricksäkra när det gäller att ringa in sociala skeenden som Lorentz. Varje lunch ger mig uppslag till åtminstone ett dussin krönikor.

Jag är mycket förtjust i hans tågmetafor. Den säger att förr i tiden, under rekordåren fram till sjuttiotalet, var Sverige som ett tåg. En del åkte första klass med plyschsäten och en del åkte tredje klass på träbänkar, men alla var på samma resa och den gick framåt. Idag har tåget skrotats och var och en håller på med sitt.

Den stora förändringen sitter i nationens föreställningar om sig själv. På den gamla tiden fanns en allmän känsla och övertygelse om att framtiden såg ljus ut, inte bara för en och annan, utan för hela kollektivet. Ingen politiker behövde uttala orden ”alla ska med”, för den saken var en självklar och underförstådd utgångspunkt för allt som sades och gjordes.

Idag är det annorlunda. Lorentz och jag enades om att det idag är svårt att ens föreställa sig en god framtid för alla. Med kriser på snart sagt varje område och en politisk ledning som verkar sakna både karta och kompass går det knappt att tänka sig att vi gemensamt ska knyta förbund i den lund där de härliga lagrarna gro. (Förresten har vi inget kollektiv längre. Själva önskemålet att ”alla ska med” är väl snarast en bekräftelse att alla inte är med, att det varken finns något kollektiv eller ett gemensamt tåg.)

Däremot är det lätt att förutse nog så goda individuella framtider för vissa samhällsmedlemmar – i kombination med trista individuella framtider för andra. Dualkulturen, alltså förekomsten av två distinkta men åtskilda kulturer, är det sannolika framtidsscenariot. Kort sagt föreställer jag mig att det kommer att gå bra för några tiotal procent av befolkningen och rätt dåligt för andra, ungefär som i de flesta u-länder. Den brasilianske ekonomen Edmar Bacha döpte redan på 70-talet sitt land till Belindia för att understryka att det var som en sammanslagning av Belgien och Indien.

Kanske är ett sådant samhälle med djupa sociala klyftor mänsklighetens naturtillstånd. Kanske är den märkvärdiga jämlikhet som under 1900-talet utvecklats i alla västländer, särskilt Sverige, ett historiskt undantag.

Jag har varit statsanställd, lönegradsinplacerad och fackligt ansluten framtidsforskare med anställningstrygghet så jag borde veta vad jag pratar om.

Trots detta kan jag förstås ha fel. Det är ett luttrande faktum att mänskligheten alltid gjort sig felaktiga föreställningar om framtiden. Det normala är att något totalt onormalt inträffar som kullkastar alla människornas sansade och eftertänksamma resonemang.

En reaktion på ”En lunch med Lorentz Lyttkens

  1. Nils Ivar Tenmann skriver:

    Suck… in eller ut… jag vet inte Vad… mer Hur det går till… t.ex att ”Alla” alltför lätt blir lika med en enda klump istället för lika med gemensamhetsprincipens ”var och en”. Vem kan egentligen representera någon annan? (Själv har jag svårt översätta skillnaden mellan ”jag” och mig själv; så att säga). ”Här var det mycke snack å lite verksta”… Så fånigt, sagt av en social art som primärt definierar sin socialitet retoriskt. (Den som sa det går ofta på affärsmiddagar som verkstadsjobb.
    Det bör vara mer rette i skolan för vi ska begripa vad mer matte bör går ut på. Hur ska man annars kunna tänka efter före och dessutom (själv)kritiskt.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.