Gästskribent Hanna Gadban: En svensk

Hanna Gadban

Hanna Gadban

Av en ren slump råkade jag under 2014 stöta på Abu Anas på Facebook. Han var jihadist inom Islamiska Staten. Det framgick av att han brukade avsluta sina brev med positionsbestämningen ”Islamska Statens avdelning, söder om Baghdad”. Han visade en bild av sin kalashnikov och skrev på arabiska och svenska. Jag följde honom några månader tills han, sorgligt nog, försvann. Det här är hans historia så som jag lyckats rekonstruera den.

Han föddes i Irak år 1989. Som 14-åring blev han tillfångatagen av amerikanerna. Han visade en bild och kommenterade:

Här ser ni en man som var Saddam Husseins rådgivare. Han tvingades att stå på ett elektriskt metallräcke i femton timmar om dagen utan att han fick röra sig. Om han pratade eller grät straffade man honom med att koppla elledningar till hans kropp. Den andra mannen, i trälådan, var helt oskyldig. Han var välutbildad, hade läst till civilingenjör i London. Hans enda brott var att han befann sig vid en militär farled som attackerades i Baghdad av irakiska Mujahideen vid denna tid. Den tredje mannen, han på marken, var tidigare hög officer i irakiska armén. Han slängdes i fängelse tillsammans med sin fru. Där torterades han tills han dog.

Jag minns fortfarande namnen på de manliga och kvinnliga amerikanska soldater som lade irakiska fångar nakna ovanpå varandra och tog bilder på dem. Ja, det var Mark och John som släppte hundar på oss och spelade musik på väldigt hög volym dygnet runt. De gav oss inte medicin. En äldre man dog i famnen på sin son, som grät hela dagen. Fadern hade drabbats av galenskap. De tvingade en kvinna att tvätta sig med män, de tog av henne kläderna och hon vädjade: snälla, för Guds skull, jag är er syster, låt inte dessa grisar titta på min kropp. Vi stod där, jag och min älskade vän Saad från Beiiji (som dog sedan), och vaktade badrummet så att hon kunde duscha utan att någon tittade på henne.

Det var en ond svart, kristen soldat från Nigeria, som brukade banka på badrumsdörren när hon duschade. Även denna kvinna dog i fängelset (må Gud betrakta henne som martyr). Hennes man dog före henne. Fångvaktare gav sig på fångarna och trakasserade dem sexuellt. Jag var ung då och därför fick jag inte lida lika mycket som mina bröder och systrar. Till slut fick jag nog. En dag blev jag så arg att jag angrep den där mörka afrikanen. Jag började slå honom hårt och strypte honom så att han dog i mina händer.

Allt detta fick jag uppleva under fyra, tunga månader.

Men i och med att jag var så pass ung, satte de mig på en annan en avdelning i Abu Ghurayb-fängelset som var för yngre fångar. I vår cell fanns det till och med tolvåringar.

[. . .]

Jag stannade i fängelset tills jag fyllt 17 och under den tiden lärde jag känna många bröder som fortsatte att undervisa oss om Koranen, trots amerikanernas psykiska tortyr och förnedring dygnet runt. Några månader efter att jag fyllt 17 flyttade jag till det största fängelset i Irak, vilket ligger i Basra. Där luktade väldigt illa, det var extremt varmt på dagarna och svinkallt på nätterna. Där fanns råttor, ormar och giftiga exotiska djur. Dock träffade jag där flera hjältar och äldste från Irak och Afghanistan. Då började jag tänka på min karriär. Jag började träna kampsport. Jag släpptes ut från fängelset samma dag som Abu Musab al-Zarqawi dog, jihadisternas hjälte som såg till att alla krafter förenades i syfte att etablera en islamisk stat, ett khalifat. Det var han som omvandlade Irak till en eld som brände alla amerikaner, och shiiter. Det var han som skrämde fienden.

Jag lämnade Irak och åkte till Syrien där de smutsiga människorna [. . .] var nära att döda mig, då de ansåg att jag var terrorist bara för att jag var wahhabist.  Jag lyckades lämna Syrien 2010, när jag blev skadad. Tack gode Gud, att jag är frisk igen, så att jag kan fortsätta min kamp med mina bröder och befria mitt hemland, Irak, från shiamuslimer och amerikaner.

Abu Anas kom till Sverige, blev svensk, lärde sig svenska och skaffade sig svenska kontakter. Han stannade till 2014, då han återvände till Irak för att kriga. Men han släppte inte relationerna med vännerna i Sverige.

Jag fick syn på ett meddelande från Abu Anas till en nära vän, som, framgick det, tidigare varit aktiv inom IIC, Islamic Information Center i Malmö, det vill säga den organisation som är uppbyggd kring predikanter som Bilal El-Barchali, Salih Tüfekcioglu och Ahmed bin Sultan och vars misssionsverksamhet är ett stående inslag i Malmös gatubild på helgerna. Det var i den kretsen som Abo Anas verkade ha rört sig, när han bodde i Sverige. Att döma av hans Facebook-vänner var han kompis med flera svenska jihadister, både hemkomna och på plats i Irak och Syrien. Många av dem hade kopplingar till olika muslimska organisationer i Sverige. Därutöver var hans vänner främst aktiva IS-jihadister från och i Irak och Syrien.

En av dessa vänner var Al Ansary. Al Ansary skriver till Abu Anas att hans (Al Ansarys) far hade problem med en besvärlig shiit. Al Ansary bad om hjälp. Abu Anas svarade:

Min käre broder Al Ansary. Jag skickar härmed en hälsning från Gurf Al Sakhr i Irak. Vi har givit din vädjan högsta prioritet, därav vårt snabba svar. Vi kommer så fort som möjligt att agera mot denna hatiska shiit som har hotat din ärade far […]. Wallahi, thuma wallahi [jag svär vid Gud] om han gör det igen så kommer vi att skära tungan av honom inför folk /…/ Det kostar oss inte mer än en kula eller en kniv!

Vi har också hört att din farbror sitter i fängelse hos shiamuslimerna så vi säger att det är bara dagar innan vi…

Jag stelnade till, trodde inte mina ögon. Jag läste brevet om och om, men orden framför mig var riktiga, det var inte en mardröm… Det obehagliga bestod inte minst i att detta var svenskar, att den person som skulle få tungan avskuren om han fortsatte att hota Al Ansarys far bodde i Sverige.  Dessa salafi-jihadister kanske bor på samma gata i Sverige som shiamuslimerna de vill förgöra. De människor som de åker till Islamiska Staten för att avrätta finns också i Sverige, kanske runt hörnet…

Abo Anas delade med sig av sitt liv. Han var på många sätt enkel att förstå i sin ärlighet, impulsivitet och bitterhet. Inte minst gällde det hans starka känslomässiga hat mot shiamuslimer. Det var ett hat som inte tycktes bry sig om några konsekvenser. På ett märkligt sätt tyckte jag synd om honom trots att hans yttersta syfte var att förgöra mitt folk – shiamuslimer…

Abu Anas tycks ha haft en ledande roll i armén när Islamiska Staten intog staden Mosul. Därifrån brukade han uppdaterar Facebook-sidan med bilder som han kommenterade i hånfulla ordalag: ”Nu är vi färdiga med att slita sönder kurderna på gatan, hehe”. Vid ett tillfälle lade han upp en bild där han stod bredvid två döda soldater, hängda upp-och-ner på elstolpar och med blodet rinnande.  Abu Anas kommenterade bilden med ordet ”Färdig”…

När han skrev sitt sista meddelande, där han bad sina vänner att be för honom och bad dem som han hade betett sig illa mot att förlåta honom, så började jag gråta. Han skulle uppenbarligen dagen därpå iväg på ett uppdrag som innebar stor fara eller kanske till och med en säker död. Därefter hördes han inte av mer. Hans Facebook-sida släcktes fem veckor efter detta meddelande.