Patrik Engellau

Det händer nya saker i världen som man inte begriper. Man tvingas lära sig nytt. Man söker, går fel, försöker igen, ser möjligheter, råddar och kliar sig i huvudet. Allt är mycket jobbigt.

Numera har islam kommit närmare. Folk som i min ungdom kallades muselmaner eller muhammedaner benämns numera muslimer och syns i tunnelbanan. Man blir liksom tvungen att studera och skaffa sig en uppfattning.

Så jag läste Koranen. I min smak är den ganska platt i jämförelse med Bibeln, men det kan ju bero på att Bibeln för mig har så många fler kulturella resonansbottnar än Koranen. Men en sak slog mig: förhållningssättet till våld skiljer sig avsevärt mellan böckerna.

Gamla Testamentets Gud är synnerligen våldsbenägen. Hans mål är att avla fram en bra människa och hans metod är att på olika sätt avliva dem som väcker hans misshag. Ofta ber han människorna om hjälp med det smutsiga hantverket. När Moses var iväg för att hämta budorden hade människorna, på tvärs mot tydliga order, tillverkat och tillbett en guldkalv. Gud blir rasande och uppdrar åt Levi barn att döda alla de hittar, varpå ”vid pass tre tusen man” faller den dagen (2 Mos 32:28).

Även Allah tycker om våld och uppmuntrar sina anhängare att slåss för sin tro, till exempel i sura 4:74:

Låt då dem kämpa för Guds sak som är villiga att ge upp detta jordiska liv för att vinna evigheten! Vare sig han stupar eller segrar, skall Vi skänka den som kämpar för Guds sak en riklig belöning. 

Men det finns en skillnad. Gamla Testamentets Gud bekymrar sig bara när hans eget folk inte lyder reglerna. Andra folk bryr han sig inte om. Även Allah besväras när de troende begår brott, men blir därtill provocerad och djupt störd av att det existerar folk som inte är muslimer, alltså otrogna.

Gamla Testamentets Gud ber sina troende att ingripa mot deras trosfränder, medan Allah ber sina troende ingripa även mot utomstående. Att en god muslim ska bekämpa otrogna, trots att det kan bära emot, upprepas i Koranen, till exempel i sura 2:216:

Det är en plikt för er att strida och detta är förhatligt för er. Men det kan hända att något är er förhatligt och [ändå] är detta ett gott för er; och det kan hända att ni älskar något och [ändå] är detta ett ont för er – Gud vet, men ni vet inte.

Ett likartat tema är att en muslim inte får vara rädd för fegisar och mesar som försöker avstyra våldet (som i sura 4:77,78):

Har du inte sett hur de som blivit tillsagda: ”Upphör med ert våld, förrätta bönen och erlägg allmoseskatten”, [beter sig] när de får befallning att kämpa? Några av dem visar sådan fruktan för människorna som skall visas Gud – ja, större fruktan – och de säger: ”Herre! Varför har Du befallt oss att kämpa? Ge oss ett kort uppskov!” Säg: ”Livets fröjder är få; evigheten har mer att bjuda den som fruktar Gud och [ingen] skall få lida ens den orätt som ryms på en tråd. Var ni än befinner er kommer döden att hinna ifatt er, även om ni skulle [fly upp] i höga torn”.

Till skillnad från Allah bryr sig Gamla Testamentets Gud alltså inte om några andra än sitt eget folk, judarna. Judendomen är mycket riktigt ingen missionerande religion. (Gamla Testamentets Gud blev inblandad i missionsverksamhet först efter Jesus, som på sitt sätt var en extremist, men aldrig hade något till övers för våld.)

För Allah, däremot, är missionen, andra folks omvändelse till islam, fundamental. Kampen går ut på jaga upp otrogna, sanningens förnekare, och tvinga dem att välja mellan död och konvertering, till exempel enligt sura 8:38-40:

[Muhammad!] Säg till sanningens förnekare: ”Om ni gör slut på [ert motstånd mot tron] skall det förflutna förlåtas er, men om ni återupptar [er fientliga hållning, bör ni tänka på] hur det gick för forna tiders folk [som ville trotsa Gud].” 

Och kämpa mot dem till dess förtrycket upphör och all dyrkan ägnas Gud. Om de upphör ser Gud vad de gör; men om de vänder om [och på nytt gör motstånd mot tron] skall ni veta att Gud är er beskyddare – den mäktigaste Beskyddaren och den bäste Hjälparen av alla! 

Samtidigt som jag läser och begrundar detta vet jag att många hävdar att Islam är fredens religion. Det finns belägg för det i Koranen, till exempel sura 25:63:

Den Nåderikes [sanna] tjänare går lugnt och värdigt [och utan later] på jorden, och när avgudadyrkarna vill inleda ett samtal med dem, svarar de med fredshälsningen. 

Mitt problem är att Koranen verkar motsägelsefull. Det stör mig nästan lika mycket som om jag själv varit muslim. Jag har därför försökt hitta en tolkning som gör att motsägelsen upphävs. En sådan tolkning finns, nämligen att fred ska utbryta när Den Nåderikes [sanna] tjänare till slut lyckats omvända eller förinta alla otrogna. Det är logiskt och rättänkt eftersom mänskligheten i ett sådant läge i varje fall inte skulle ha några religiösa motsättningar att bråka om. Det kanske tar ett tag att nå dit, men som Den Nåderike så tröstefullt uppmanar (sura 2:153):

Troende! Sök med tålamod [Guds] hjälp i bönen! Gud är sannerligen med de tålmodiga, de som håller ut. 

Ett tilltalande drag i denna tolkning är att den kan förklara varför Koranen ibland uppmanar till och ibland tar avstånd från mord. Se exempelvis sura 25:68:

Och de [alltså Den Nåderikes [sanna] tjänare; PEs anmärkning] anropar aldrig en gudom vid sidan av Gud och de berövar aldrig en människa livet – som Gud har förklarat heligt – annat än i rättfärdigt syfte, och de avhåller sig från äktenskapsbrott. Den som begår dessa svåra synder skall få sona dem med en exemplarisk bestraffning… 

Något mer rättfärdigt syfte än att omvända otrogna verkar ju knappt finnas. När Den Nåderikes [sanna] tjänare väl besvarat avgudadyrkarna med fredshälsningen kan de lugnt och värdigt [och utan later] föreslå de otrogna omvändelse alternativt avrättning.

Men det kanske finns bättre tolkningar. Vad vet jag? Upplys mig.