Annika Borg

Sedan jag här på Det Goda Samhället ställde frågan om vart ”våra” tiggare – det så kallade traditionellt utsatta – tagit vägen och uppmanade er läsare att delge era erfarenheter har jag tagit emot iakttagelser, berättelser och reflektioner. Tack för dem! (Och fortsätt att höra av er!)

Efter kontakterna med Stadsmissionen, som vare sig i Stockholm eller i Malmö riktigt ville vidgå att det finns konflikter mellan de romska tiggarna eller EU-migranterna/medborgarna och exempelvis dem som säljer Situation Stockholm, blev jag illa berörd. Deras sätt att skyla över verkligheten för dessa utsatta ingav tvivel på hela godhetssystemets anspråk på att  vara just gott.

Hur kan de komma sig att de som ska hjälpa förnekar en del av verkligheten som de utsatta lever i? Till och med till den grad att man menar att de utsatta som protesterar mot att de får stå på mer undanskymda platser eller rent av föses undan skulle vara bärare av rasism? Inte ens den egna utsattheten är uppenbarligen ett skydd mot att skrivas in i DEN STORA BERÄTTELSEN OM SVERIGE – den strukturella rasismen (som jag nyligen skrev om). Det är inte rätt att de mest utsatta i vårt samhälle ska behöva betala ett pris för att det svenska samhället inte kan hantera situationen med ett stigande antal tiggare från Europa.

En person som arbetar inom en välgörenhetsorganisation skrev till mig:

Jag kan bekräfta att det finns en konflikt när det gäller välgörenhet till olika grupper. Men medvetenheten kring att EU-migranter är mycket tuffa mot andra grupper är låg och vi har inte ens börjat diskutera detta problem ännu. 

Andra vittnar om att ”deras” försäljare av Situation Stockholm, eller uteliggaren de brukar se, är borta. Inte bara så att de bytt gathörn, utan de syns helt enkelt inte till. Många vittnar om gräl, konflikter och till om med hot om våld:

Idag bevittnade jag ett storgräl. Två EU-migranter skällde på en kvinna som sålde Situation Stockholm och riktade hotande sparkar mot henne. Kvinnan började gråta och försvann därifrån. 

Liknande berättelser  och reflektioner har kommit från flera läsare:

Jag tänker på de som sveks när man lade ned psykvården, de som sveks när man sparade in på härbärgen och humanitär hjälp i vårt eget land, och de som sviks igen nu när de ser att andra grupper (romerna) får den hjälp och uppmärksamhet de själva aldrig fick.

Och vad säger ”våra” utsatta själva? Nyligen publicerades en text i Situation Stockholm som visar på den verklighet godhetsapostlarna förnekar.  Här berättar människor om hur de trängs ut av EU-migranterna, om konflikter och våld. Om hur de romska tiggarna kommer med sin mugg när de försöker sälja Situation Stockholm och hur hela tanken med att sälja en tidning istället för att tigga håller på att haverera. De romska tiggarna säljer sin tidning och tigger, som en man påpekar.

Ok, tänker jag. Vi – alltså samhället – tänker låta de utsatta ta hand om och in på huden ta konsekvenserna av en situation vi inte själva mäktar med. Inte ens medkänslan med dessa utsatta kan tränga igenom och in till oss. Till oss som kan gå förbi och gå hem och stänga dörren, som kan titta åt ett annat håll.

Det är ingen, eller åtminstone få, som förnekar romernas utsatta situation. Idag är det romernas nationaldag och från politikerhåll har man lovat över 50 miljoner för romsk inkludering. Att de i historia och nutid har funnits och finns ett fruktansvärt förtryck av romer är fakta. Det är grupper som lever utanför samhället och som även internt har svårt att förändra sin roll. Jag är uppvuxen med Katitzi och Rosa Taikon. Utanförskapet var och är en sanning för de som då kallades zigenare.

Men jag undrar om våra politiker lever i verkligheten, eller förmår hålla två tankar i huvudet på samma gång. För vad ska vi göra nu då? Hur ska vi härbärgera denna ström av romska tiggare? Ska vi tala blomsterspråk om inkludering och fortsätta att låta dem som är längst ned på vårt samhälles stege betala priset på gator och torg?

Jag finner det oacceptabelt. Orättfärdigt.

För den som vill läsa en oerhörd bok om romers situation rekommenderar jag Isabel Fonsecas Begrav mig stående:  http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/490067?programid=3315

För den som vill se en oerhörd film om en dövstum, dansande romsk flicka rekommenderar jag The Queen of Silence:  http://www.svt.se/dox/tystnadens-drottning