Annika Borg

För några år sedan tillbringade min man och jag ett par dagar och kvällar i Afrika tillsammans med ett saudiskt par. Det var en ren slump att vi kom att bo i tälten i närheten av varandra i en camp.

På dagarna var vi med om hisnande upplevelser: migrationen med tusentals och åter tusentals djur som korsade floden, krokodiler som attackerade gnuer i det låga vattenståndet, en punktering en kort bit från två lejoninnor som förberedde sig för jakt. Dagarna var mättade med djurliv och dramatik.

På kvällarna åt vi middag i mässtältet. Det var bara vi fyra. Och medan vi hörde leoparder med sitt hostande läte på avstånd, flodhästar som grymtade vid flodbädden och tusentals andra ljud i natten fick jag lära mig ett och annat om Saudiarabien.

Våra safarivänner var båda utbildade i Europa, som många saudier är, och delgav oss glimtar ur den brutala verkligheten i ett land utan yttrandefrihet och mänskliga rättigheter. Båda såg Sverige som paradiset, med vår jämställdhet, öppenhet och inte minst vår syn på sexualitet och homosexualitet.

Den sista kvällen vi tillbringade tillsammans sa mannen att de diskussioner vi haft hade givit dem i fängelse i Saudiarabien, kanske hade de dödats. En släkting till mannen hade mördats av regimen.

Men det här var också ett par som trodde att västerländska värderingar hade en framtid i Saudiarabien. Det pågår trots allt små förändringar, även om perspektivet måste vara mycket långsiktigt. Till exempel hade man 2013 en kampanj mot våld mot kvinnor. Bedömare menar att det är ett mikroskopiskt kliv, men frågan kom ändå upp på agendan i samhället.

Vad jag också förstod var att paret på intet sätt var ensamma om sina uppfattningar. Det når kanske inte rubrikerna, men människor försöker förändra sin situation även i ett så extremt hårt reglerat land som den teokratiska diktaturen Saudiarabien.

Sveriges agerande som en elefanthjord i en glasbutik har antagligen inte bidragit ett enda uns till att stärka sådana krafter. Kanske till och med tvärtom. Heder, respekt och identitet är starka saker i arabvärlden. Det trodde jag de flesta förstod, och för en utrikesminister borde det ingå i grundkursen. Sedan är jag också övertygad om att det finns en rad tjänstemän på UD som är kulturkompetenta, språk- och kodkunniga och som hade kunnat bidra med ett och annat innan Sverige trampade på i storstövlarna.

Mycket har skrivits om saudiavtalet av kloka personer, till exempel Janerik Larsson,  och Patrick El-Cheick.

Som teolog undrar jag dock om inte de senaste utspelen från Margot Wallström riskerar att snurra till det ännu mer. Hon och regeringen verkar inte begripa att man inte kan göra en distinktion mellan religion och politik vad gäller Saudiarabien. Protesterar du mot Saudiarabiens rättssystem så innebär det att du är kritisk mot islam, eftersom Saudiarabien har ett religiöst rättssystem. Det finns ingen sekulär stat som tar hand om sådant. Enligt Saudiarabiens tolkning av islam är deras system en av gud instiftad ordning. Man har till exempel ingen straffrätt i vår mening, alltså som en del i ett från religionen skilt rättssystem. Man har en gudomligt instiftad och sanktionerad sharia.

Nu är inte Wallström ensam om att sakna denna grundläggande teologiska kunskap, som handlar om att islam är en totallösning på samhället. (Med det inte sagt att alla muslimer ser det så). Detta är elementa. Men i samhällsdebatten gör man istället med en ryggmärgsreflex den distinktion vi är vana att göra i ett sekulariserat lutherskt land: vi skiljer på andligt och världsligt, på religion och stat.

Det är nog bra om Wallström ligger lågt med uttalanden om islam överhuvudtaget. För om hon nu har respekt för islam så har hon respekt för Saudiarabiens rättssystem och vad var det då hon kritiserade som medeltida metod?

Dessutom är det lite svårförståeligt varför en svensk politiker ska behöva gå in i en sådan retorik, att frågan kommer att handla om respekt för en religion, islam, eller inte. Som psykologer brukar säga: ”Don´t go there.”

Sedan vore det på sin plats om de politiker som nu hyllat Wallströms mod och det fantastiska Sverige också tog tag i problemen med krav på religiös rättsskipning här på hemmaplan och kallade även detta medeltida. Likaså såg till att få bukt med undertryckandet av kvinnor i religionens namn. Man kan ju börja i Malmö. En nyligen publicerad serie i Sydsvenskan om kyskhetsnormen borde redan ha varit en öronbedövande alarmklocka för en insats för mänskliga rättigheter i Sverige.

Go for it Margot!