Med massinvandringen har vi fått många nya samhällsproblem att åtgärda. Jag behöver inte räkna upp dem alla men ger ett litet axplock. Vi har fått en utbredd arbetslöshet bland nyanlända, låg utbildningsnivå och analfabetism. Gängkriminaliteten har exploderat och vi tillhör nu ett av Europas mest drabbade länder när det gäller upplopp, bilbränder, rån, våldtäkter, dödsskjutningar och bombdåd, här kallat stök och explosioner av våra polisledningar och medier.

En annan ny företeelse som vi förväntas åtgärda är den importerade hederskulturen. Detta är ett problem som inte borde överraska någon, tar man in Mellanöstern i Sverige så får man Mellanöstern i Sverige. Speciellt som man samtidigt trummar in i både svenskar och nyanlända att det inte finns någon svensk eller nordisk kultur. Resultatet blir det förväntade. Vi får ett splittrat, dysfunktionellt och våldsamt samhälle av Mellanösternmodell.

Hederskulturen tas med ojämna mellanrum upp av medierna. Först skulle vi på sedvanligt svenskt manér ihärdigt förneka att den ens fanns. Om vi alla blundade riktigt hårt så skulle den nog försvinna av sig självt. Ut ur sinne, ut ur minne. Någonstans runt 2005 gick det inte att förneka hederskulturens förekomst längre, trots stora och mycket ambitiösa ansträngningar från både medier, regeringshåll och Mona Sahlin. Hon tillsatte bland annat Masoud Kamali som särskild utredare av strukturell diskriminering, integration och makt. Allt var, då precis som nu, förklarat genom svenskarnas utbredda strukturella rasism. Sahlin fick senare göra avbön och statsmannamässigt tillstå att ”vi har svikit de här tjejerna”. Enligt uppgifter från 2017 ser det ut ungefär så här:

I Sverige skulle det innebära att nära 240 000 unga lever under hedersförtryck. Då räknas inte de fall in där den unga har en utlandsfödd förälder eller där båda föräldrarna är födda i Sverige. Hedersförtryckta i kristna svenska församlingar eller vuxna ingår inte heller. En bråkdel fångas upp av rättsväsendet.

Hederskulturen togs upp igen i förrgår (28/7 2021) i P1 Morgon eftersom utlandsresorna börjar ta fart igen och med dem tvångsgiftena i hemländerna. Och som vanligt är det samma trötta diskussioner och samma nötta, uttjatade och verkningslösa förslag på lösningar. I P1 Morgon får vi veta att problemet ständigt växer, att det är kommunerna som har det yttersta ansvaret och att det förebyggande arbetet, som alltid, är viktigast.

Sedan millennieskiftet har Sverige beviljat nästan två miljoner uppehållstillstånd (Se Gunnar Sandelin: ”Hot mot landets trygghet och välstånd”, 25/6 2020). Även om inte alla kommer från MENA-länderna så gör en majoritet av dem det. Inte heller alla från MENA-länderna praktiserar hederskultur, men en majoritet gör det. Man måste således vara regeringspolitiker eller genomsnittlig svensk journalist för att bli överraskad över att problemen med hederskultur växer i Sverige.

Jag tänker inte här försöka presentera några lösningar på hedersproblematiken. Att tala om insatser från socialtjänsten i form av LVU och omplaceringar till skyddat boende med skyddad identitet är som att försöka täta en läcka i Trängslet-dammen med tuggummi. Det förslår inte, det kommer inte att fungera eftersom det är otillräckligt. Volymerna är övermäktiga. Nyspråket florerar. ”Samhällsproblem” har blivit till ”utmaningar” och ”förebyggande arbete” har blivit till en omskrivning av ”vi har inte en jävla aning om vad vi ska göra men förebyggande arbete låter tjusigt och bra!”.

Visa mig ett enda exempel på något problemområde där förebyggande arbete varit framgångsrikt och effektivt. Det kan gälla ungdomskriminalitet, katastrofala skolresultat i utanförskapsområden, somaliska kvinnors omfattande barnafödande och självvalda arbetslöshet eller vad som helst. Ge mig ett enda exempel och jag ska vara nöjd och bli för evigt tyst. Men det finns inga sådana exempel.

Vi, alltså våra styrande politiker, har dragit på oss så många katastrofala och destruktiva nya samhällsinslag att det kommer att kosta hundratals, tusentals miljarder att ens försöka komma till rätta med dem. Ett totalstopp av all invandring från dysfunktionella länder och en övergång till enbart ren kompetensinvandring skulle inte lösa problemen, det skulle möjligen kunna stoppa fortsatt tillväxt.

Vårt ansvar som skattebetalare för denna farliga samhällsutveckling växer för varje år, månad, dag, timme och minut som går. Vi försöker gång på gång rösta bort direkt samhällsfarliga politiker utan att lyckas. Ändå tycks vårt ansvar aldrig ta slut.

Birgitta Sparf är utbildad socionom. Hon har varit verksam i 22 år i olika utanförskapsområden i Storstockholm. Nu egenföretagare och konsult inom socialtjänsten.