Yttrandefrihet är inskriven i svensk grundlag och FN:s deklaration om mänskliga rättigheter och hyllad i allsköns högstämd retorik. På senare tid har den dock börjat utsättas för attacker från samma etablissemang som hyllar den. Naturligtvis med goda föresatser – ”demokratin är i fara” – så därför måste yttrandefriheten begränsas.

De säger förstås inte att yttrandefriheten ska begränsas. De vill bara få bort ”hat”, ”hot”, ”fake news” och ”lögner”. Problemet är att definitionerna av dessa ord används systematiskt för att luras. Även om riktigt hat och hot naturligtvis förekommer används orden ofta som medvetet missvisande etiketter på åsikter som inte faller etablissemanget på läppen. Och när det gäller ”lögner”, inklusive ”fake news”, kan man verkligen lita på maktelitens åsikt om vad som är sanning?

Jag minns själv hur alla stora medier under 1970-talets så kallade energikris basunerade ut att ”år 2000 är all råolja i världen slut”. Det var den tidens ”sanning”. Och för bara några år sedan var den politiska och mediala makteliten bedövande enig om att asylinvandring förbättrar den svenska samhällsekonomin och rentav är nödvändig för att ”rädda pensionerna och välfärden”. Den ”sanningen” gäller inte heller längre.

Vad är sanning, vad är fake news, och vem ska få det enorma förtroendet att avgöra det över huvudet på folket? Exemplen visar att det är farligt att låta etablissemanget ha ensamrätt på att definiera sanningen – vilket är precis vad de nu vill skaffa sig.

På senare tid har det blivit mycket vanligt att Facebook, YouTube och andra amerikanska tech-företag raderar inlägg och filmer som är av icke politiskt korrekt karaktär, alternativt stänger användarens konto. Ofta handlar de censurerade inläggen om kritik mot invandring, men det kan också vara annat såsom kritik av feminism. Det hela är mycket allvarligt, eftersom dessa plattformar idag har en mycket central roll för informationsspridning och opinionsbildning. Invändningen att privata företag gör som de vill håller inte, eftersom många andra branscher med en central samhällsfunktion är underkastade hårda lagkrav.

Den svenska regeringen, liksom EU, borde under hot om lagstiftning ställa krav på Facebook, YouTube och andra amerikanska tech-företag att tillämpa yttrandefrihet och åsiktsneutralitet på sina plattformar. Nu är dessvärre situationen den rakt motsatta – regeringen och EU ställer krav på tech-företagen att öka sin censur.

Våren 2018 kallade justitieminister Morgan Johansson (s) företagen Google, Facebook och Twitter till ett möte, där han hotade med lagstiftning om de inte blir effektivare med att ta bort ”hatiskt och kränkande material”. (I ingressen står visserligen att det är ”olagligt” material som ska tas bort, men längre ned i artikeln framgör att även lagligt material ska tas bort.)

Regeringens önskemål är bland annat att tech-bolagen ska ta bort alternativa medier från topplistor och sökresultat (så att färre människor hittar dem). Observera också att regeringen vill få bort innehåll den inte gillar även om det inte strider mot svensk lag – regeringen försöker alltså gå runt rättsstaten genom att gå via amerikanska tech-bolag.

Även kultur- och demokratiminister Alice Bah Kuhnke har hotat med lagstiftning, i hennes fall gällde det Facebook, för att få bort ”det hat och de lögner som sprids”. Men vem definierar vad som är sanning när åsikterna skiljer sig åt? Tänk på den där råoljan som enligt etablissemanget skulle varit slut för 18 år sedan. Och vem definierar vad som är ”hat”? Ofta kallas helt normal kritik från motståndarlägret för ”hat”.

Inte bara den politiska utan även den mediala makteliten driver ett korståg mot yttrandefriheten. Även media har de amerikanska tech-bolagen i siktet. Sommaren 2017 kallade ett antal av de mest topprankade svenska mediacheferna Google till ett möte för att kräva åtgärder mot ”hatsajter” och ”alternativmedier”. Enligt branschtidningen Resumé gav mediacheferna Google-representanten en ”utskällning”. Närvarande var bland annat Expressens chefredaktör Thomas Matsson, DN:s chefredaktör Peter Wolodarski och Sveriges Radios vd Cilla Benkö.

Mogulerna från Big Media vill att Google ska manipulera sina sökresultat så att visst innehåll på internet blir osynligt (så som det är i Kina), även om innehållet inte strider mot svensk lag. Mediamogulerna försöker alltså, precis som den politiska eliten, gå runt svensk lagstiftning och svenskt rättsväsende. För övrigt är det högst relevant att notera att alternativmedierna utgör en växande kommersiell konkurrens för de etablerade medierna.

Ett inslag i korståget mot yttrandefriheten är att strypa finansieringen för de röster som sprider ”fel” åsikter och världsbild. Detta kan väsentligt minska deras genomslagskraft och på sikt svälta ut dem. I samband med den svenska justitieministerns möte med amerikanska tech-bolag, däribland Google, stängde Google ned reklamkontot för den alternativa nyhetssajten Samhällsnytt. Därmed försvann hälften av sajtens reklamintäkter.

Även YouTube tillämpar det ekonomiska vapnet mot alternativa röster genom att försätta filmer med oönskade budskap i ”begränsat tillstånd”. Det innebär att dessa inte genererar annonsintäkter åt den som lagt ut filmerna, inte visas på listor över föreslagna filmer och inte kan kommenteras.

Bland annat har YouTube på detta sätt strypt opinionsbildningen för den amerikanska konservativa före detta kongressledamoten och presidentkandidaten Ron Paul, som gjort sig känd för sin fräna kritik av banksystemet och amerikanska krig. I Sverige drabbades nyligen den animerade samhällssatiren ”Så att det blir rätt”, gjord av Jens Ganman och Magnus Carlsson. Efter att YouTube först tog bort filmen helt kom den tillbaka, men utan möjlighet att kommentera, dela eller föreslå filmen för andra.

En annan politisk attack mot yttrandefriheten har nyligen avvärjts, åtminstone tillfälligt. Alla riksdagspartier utom Sverigedemokraterna ville ändra grundlagen så att media skulle kunna förbjudas att i nyhetsartiklar, teve-sändningar och liknande publicera information om människors etniska ursprung, hudfärg, politiska åsikter, religiös eller filosofisk övertygelse och fällande domar för begångna brott. Exempelvis skulle den typ av grävande journalistik som Expressen genomfört i sin granskning av grov gängbrottslighet kunna förbjudas. Det ”öppnar ett gigantiskt svart hål i grundlagsskyddet [av yttrandefriheten]”, och det ”står i strid mot censurförbudet”, sa hovrättsrådet Katarina Rikte.

I sista stund drog Alliansen tillbaka sitt stöd för grundlagsändringen, så dörrarna kommer inte att öppnas för just denna typ av censur i januari 2019 som det var tänkt. Faran är dock inte över, för saken ska skickas för vidare utredning.

Nämnas kan också att en statlig utredning i slutet av 2017 föreslog att massmedier ska förbjudas att publicera information som ”tydligt försämrar Sveriges samarbete med organisationer eller andra länder”. Blir det förbjudet att skriva att Saudi-Arabien är en kvinnoföraktande och homofobisk diktatur med ofattbart grymma medeltida bestraffningar?

Lagen om hets mot folkgrupp infördes 1948, med Tredje riket och Förintelsen i färskt minne. Det viktigaste syftet med lagen var att komma åt den spridning av antisemitisk propaganda som en viss Einar Åberg ägnade sig åt, och lagen kallades i början för Lex Åberg. Att stoppa honom var förvisso nödvändigt. Denne man grundade Sveriges antijudiska kampförbund, som inledde sina stadgar med att föreningens mål är ”judendomens i Sverige totala förintelse”.

Emellertid har lagen sedan dess utökats i flera steg, och nu döms den som ”hotar eller uttrycker missaktning för folkgrupp eller annan sådan grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse eller sexuell läggning”. En märklighet är dock att lagen inte kan tillämpas när hotet eller missaktningen riktas mot svenskar.

En privat men delvis statsunderstödd gruppering på Facebook som kallar sig Näthatsgranskaren har satt turbo på tillämpningen av lagen om hets mot folkgrupp. De har utvecklat en programvara som trålar sociala medier efter uttalanden som kan polisanmälas. Våren 2018 hade Näthatsgranskaren anmält omkring 1 000 personer för hets mot folkgrupp.

Detta har resulterat i ett stort antal åtal, och många domar har blivit fällande. Ofta rör det sig om äldre personer med ringa vana vid både internet och politisk debatt, som skrivit saker som ”Fuck [den islamiska guden]” och att ”araber” bör ”åka hem”. När sådant leder till fällande domar har man kommit ganska långt från det som var upphovet till lagen.

Lagen om hets mot folkgrupp har alltmer fått karaktär av politiskt användbar gummiparagraf. En av konsekvenserna av dess svällande tillämpning är att vi bakvägen håller på att få en lagstiftning mot blasfemi (hädelse, att kritisera eller uttrycka sig vanvördigt om Gud eller religiösa symboler).

En enkät genomförd av Sveriges Radio och tre lokaltidningar i slutet av 2016 visar hur skrämmande positivt våra ledare ser på blasfemilagar. Var tredje politiker i Skaraborg vill införa förbud mot att publicera bilder som anses vara ”kränkande mot religionsutövare”, vilket dessvärre bara utgör ett av många exempel på hur större delen av vår tids politikerklass har tappat sin inre kompass.

Det finns flera exempel på hur även EU är på krigsstigen mot yttrandefriheten. EU-kommissionen har förmått fyra av de största amerikanska tech-företagen att gå med på en ”uppförandekod” om att så kallat ”näthat och hatpropaganda” ska tas bort inom 24 timmar. Återigen: Hur definieras de orden?

EU-kommissionären Mariya Gabriel har sedermera hotat med rättsliga följder om inte tech-företagen blir snabbare på att ta bort det som kallas hat. Vidare vill EU-kommissionen att det bildas ett ”oberoende nätverk av faktagranskare” som ska stoppa ”fake news” på nätet. Stefan Löfven utesluter inte lagstiftning.

Men vem ska ha makt att avgöra vad som är ”fake”? Tänk på den där råoljan som skulle varit slut för 18 år sedan enligt alla tunga medier. Borde röster som ifrågasatte den teorin ha censurerats av en paneuropisk Sanningskommission?

När man beaktar de olika attackerna mot yttrandefriheten från många olika håll kan man inte annat än bli mycket orolig. Yttrandefrihet är en av juvelerna i kronan i den västerländska tolerans som vi har kämpat oss till under sekler, och som vi borde vara oerhört stolta över och varsamma med.

Pär Ström är civilingenjör, författare och debattör.