Det finns ett problem med att peka ut SD som nazister och beskriva Jimmy Åkesson som en nutida, försåtlig reinkarnation av Hitler på det sätt som Emerich Roth gör i ett flertal artiklar. Nu senast i Expressen. Faran ligger bland annat i att dagens ungdomar vet betydligt mer om Jimmy Åkesson än de vet om Hitler (helt enkelt för att Hitler är en historisk person). Om någon till exempel säger: ‘Jimmy Åkesson är som Hitler’ så ligger det ju nära till hands att tro att ‘Hitler är som Jimmy Åkesson’, det vill säga en trevlig kille från Sölvesborg, med nationalistiska ideal, låt vara med en kritisk inställning till oreglerad invandring. Den typen av argumentation (om någon nu tar den på allvar) leder snarare till att sänka tröskeln till nazismen än att motverka den.

I samma anda försöker Mikael Nilsson i Dagens Arena leda i bevis att SDs partiprogram använder sig av ‘exakt’ samma idéer som Mein Kampf, och att detta i slutändan oundvikligen leder till Förintelsen. Syftet med den här typen av utfall är lätt att förstå. Man vill till varje pris säkerställa att den yngre generationen inte överger traditionella partier, utan fortsätter att rösta på det som Stefan Löfven kallar för ‘Den svenska modellen’. Ingenting är i deras ögon viktigare. Därför tycker man det är motiverat att skrämmas lite. Ungefär som när man uttalar namnet ‘Voldemort’ i Harry Potter.

Där tror jag att Emerich Roth, och många andra som växt upp på 1900-talet, gör ett ödesdigert misstag. För dem är 1940-talet fortfarande ‘nutid’ – antingen deras egen eller deras föräldrars – och de förväntar sig att någon som är född 2005 ska reagera känslomässigt, på ungefär samma sätt som de själva. I annat fall talar man om ‘glömska’, ‘okunskap’ eller ‘förnekelse’.

Men faktum är att för de flesta av dagens grundskoleelever är Hitler och andra världskriget en del av historien. Visserligen hemsk, men kanske inte hemskare än 30-åriga kriget, digerdöden eller franska revolutionen. Vi blir inte längre skrämda av bolsjeviker. Vi fylls inte längre av bitterhet över förlusten av Finland.

Vi får inte automatiskt hjärtklappning när vi tänker på Napoleon. Det behöver inte betyda att vi ‘glömt’, eller att vi förlorat vår förmåga att lära av historien. Det betyder bara att ju längre bort en historisk händelse ligger, desto mer ‘neutralt’ förhåller vi oss till den. Kanske har vi nått den punkt, när Hitler inte längre fungerar som skrämselpropaganda. Kanske kan det till och med få motsatt effekt.

Det Emerich Roth är ute efter är naturligtvis att svärta ner Jimmy Åkesson. Om han gör det på eget bevåg, eller på uppdrag av vänsteretablissemanget, är svårt att avgöra. Men det han lyckas med är snarare att normalisera Hitler. Istället för att trycka ner SD i den dypöl, där han tycker partiet hör hemma lyfter han upp nazismen ur samma dypöl och placerar den sida vid sida med ett svenskt riksdagsparti. Ett parti som (såvitt jag kan bedöma) aldrig propagerat för koncentrationsläger, aldrig velat invadera andra länder – och inte ens under sin mörkaste period på 90-talet officiellt var ett nazistparti. Sverigedemokraterna är långt ifrån fläckfria. Men när partiet var som mest rasistiskt, bestod det av ett kompisgäng skinnskallar med noll politiskt inflytande. När Miljöpartiet å andra sidan var som mest okritisk till palestinsk terror, och tillät våldsbejakande islamister ända upp i partiledningen, då satt man i regeringsställning.

Om Emerich Roth hade varit ute efter att öka vår kunskap om nazismen, varför valde han då inte bättre exempel? Det finns idag partier, som både kallar sig nazister och faktiskt vill införa delar av Tredje rikets program. De är visserligen små, men de växer. Hade han velat varna för antisemitism, varför pekar han då inte på den religion, som både i sina grundtexter och i politisk tillämpning mer än andra vill degradera judar till andra klassens varelser? Istället pekar han ut det parti som har den mest Israelvänliga politiken av alla, möjligtvis vid sidan av KD.

Emerich Roth må ha överlevt Förintelsen, och för det förtjänar han naturligtvis respekt. Men det innebär inte per automatik att han har rätt. Det är heller ingen garanti för att han inte låter sig utnyttjas av högst nutida partitaktiska hänsyn. Såvitt jag kan bedöma är det starkaste indiciet för att dagens Sverigedemokrater verkligen är nazister bara det faktum att de kallas nazister av sina politiska motståndare. Och det har trots allt ganska lågt bevisvärde.

Jan-Olof Sandgren är yogalärare, boende i Angered utanför Göteborg. Från början utbildad biolog, med en brokig yrkeskarriär som vaktmästare, biståndsarbetare, illustratör, barnboksförfattare mm. Har legat i politisk träda sedan 80-talet, men har nyligen kastat sig in i debatten om det sekulära samhället och försvar av västerländsk kultur.