Patrik Engellau

En bekant till mig reste till Kanarieöarna på charterresa i julas. Tänk dig, sa han entusiastiskt till mig, där satt en hel flygplanslast med medelklassare, hederliga, anständiga, trevliga människor allihop verkade det.

Jag tror inte min bekant hade bildat sin uppfattning om medelklassen genom studier av Aristoteles skrifter. Det behövde han ju inte. Att medelklassen är nationens ryggrad och stöttepelare måste ju stå klart för varje tänkande människa.

Eller borde stå klart. I själva verket föraktar samtiden, i varje fall i vårt land, medelklassen. Jag googlade och valde slumpmässigt två träffar. Först ut var sångaren Mikael Wiehe, enligt Wikipedia en revolutionär och vänsterman som anser att ”Kuba är bäst på mänskliga rättigheter i Centralamerika”. Så här diktar han om medelklassen:

Jag är en medelklassgrabb
från ett medelklasshus
i ett medelklasskvarter
Ni vet ett sånt där folk bor på första våningen
för dom är rädda för att ramla ner
Där man putsar och polerar
och håller ångesten i schack
För det är viktigt att le
och man får inte trampa fel
ifall man vill va medelklass

Se där en fet kollektivsmocka rakt i fejset på nationens nyttigaste folkgrupp. Medelklassen kan skönandarna ostraffat förolämpa hur de vill. Om man bytte ut ordet medelklass mot något av orden arbetare, feminist, vänsterpartist eller rom undrar jag om trubaduren skulle nännas framföra låten offentligt. Fast det är klart, arbetare kanske inte putsar och polerar och för vänsterpartister kanske det inte känns så angeläget att le. Och feminister bryr sig nog inte om ifall de ramlar ner eller trampar fel.

Wikipedia anlägger ett förment vetenskapligt tonfall:

Karakteristiskt för medelklassen är att den ständigt strävar uppåt, socialt och ekonomiskt, samtidigt som den hotas av social och ekonomisk degradering. Vissa menar att både liberalismen samt en viss konformism och strebermentalitet avspeglar just denna osäkra position för medelklassen.

Osäkra strebrar, jojomänsan. Sådana vill man såklart inte umgås med.

Om vi hade något vett skulle vi hylla sådana människor och önska oss att alla vore likadana. Strävan är något vackert. Strävan för mänskligheten framåt. I Goethes Faust II låter diktaren tre änglar utropa ”Wer immer strebend sich bemüht, den können wir erlösen” (Den som alltid strävar kan vi frälsa). ”Bättre lyss till den sträng som brast än aldrig spänna en båge”, kvad Verner von Heidenstam menandes att strävan har ett inneboende värde även om den tyvärr  ej alltid belönas med framgång.

Och så hänsynsfullt av medelklassen att oroa sig för sin position i samhället, att frukta en klassresa nedåt! Sådant skapar en mental piska som motiverar ytterligare ansträngning till omvärldens båtnad. Vi borde vara tacksamma mot folk som motiveras av fruktan att kanske rentav tvingas till socialen och därför värnar om sin egen trygghet.

Den allmänna nedlåtenheten mot medelklassen är egentligen en överklassattityd. Minns den gamla skämtteckningen av Albert Engström, där änkenåden frågar ”Hur har de det egentligen i medelklassen, har de piano?”.