Den 30 mars meddelar företrädare för de fyra allianspartierna att de kommer att gå till val under alliansplattformen även nästa val 2018. Det är på flera sätt ett märkligt besked.

Sverige befinner sig i kris. För ett halvår sedan tvingade verkligheten fram en omläggning av migrantpolitiken. Sedan dess har opinionsbildare ur skilda läger föreslagit att krisläget borde föranleda mer lämpade  regeringskonstellationer än den nuvarande koalitionen. Det har funnits förespråkare för en ren S-regering, som man menar lättare skulle kunna nå blocköverskridande överenskommelser. Andra har föreslagit att en S+M regering genom sin styrka vore bäst skickad i dagens läge. Somliga har rentav nämnt alternativet samlingsregering.

Med dagens besked förefaller det som om allianspartierna för resten av mandatperioden utesluter i varje fall de två senare alternativen. Det är, anser jag, oklokt att med detta slags deklaration redan nu så tydligt fixera planerna på en ny alliansregering, särskilt med tanke på utvecklingen i omvärlden och ställningen i riksdagen.

Vår nuvarande regering är inte bra. Den var redan vid tillträdet politiskt svag och flertalet ministrar inklusive statsministern saknade exekutiv erfarenhet på den nationella nivån. De 18 månader som gått sedan dess har tyvärr inte gett anledning att jäva det första intrycket, snarare tvärtom. Visserligen är den parlamentariska situationen komplicerad och de problem regeringen haft att ta ställning till större än vad som kunde förutses, men regeringens låga förtroendesiffror är ändå till stor del självförvållade. Den ryckighet som präglat regeringens politik, tyder på en grundläggande oförmåga och kanske rentav en brist på intresse att förstå de problem som den tvingas hantera. Statsministern personligen har heller inte visat tillräckligt ledarskap och uttrycker sig dessutom ofta obegripligt.

Om nu Löfvens regering är dålig, vad ska man då säga om oppositionen? Är inte dess uppgift att driva på för att se till att Sverige får en bättre regering? Och om möjligt redan nu och inte om två och ett halvt år. Men det avser oppositionen tydligen inte att göra, trots den nuvarande regeringens egendomliga våndor och krumbukter. Man frågar sig vilken funktion oppositionen då menar att den fyller.

Tråkigt nog verkar våra politiska partier trots Sveriges allvarliga läge sätta de egna partitaktiska intressena före landets väl. Allianspartierna förefaller belåtna med en situation där de slipper ta besvärligt ansvar. De lämnar fältet fritt åt ministären Löfven att regera sönder sig för egen maskin. Inför valet 2018 räknar man med att luften ska ha gått ur SD-opinionen, och det politiska läget återvänt till det normala och möjliggöra en borgerlig majoritet.

Men det finns inte mycket som tyder på att vi till 2018 ska bli kvitt dagens problem vare sig inom landet eller internationellt. Regeringen och oppositionen reagerar skrämmande likartat på de svåra utmaningar vi ställts inför. Båda sidor har svårt att ta till sig att den verklighet Sverige har att orientera sig i, oåterkalleligen ändrats med de senaste årens migrantkris.

Peter Arvidsson är en politiskt, kulturellt och historiskt intresserad 59-åring bosatt nära Öregrund i norra Roslagen. Till professionen är han – för närvarande – IT-specialist men har tidigare bland annat sysslat med lingvistik.