Det förefaller vara ett mänskligt behov att vilja tillhöra en gemenskap “vi” som avgränsas mot andra gemenskapers “dom”. Som följd av en misslyckad integration av nyanlända invandrare, har så kallade utanförskapsområden bildats i Sverige som inrymmer en gemenskap och ett “vi’”. Utanförskapets gemenskap avgränsas mot det etablerade samhället, “dom”.

I utanförskapsområdena bor en stor andel boende med utländsk härkomst. Arbetslösheten är skyhög i jämförelse med riksgenomsnittet. Kriminalitet blir för vissa boende i dessa områden ett sätt att försörja sig. Polisen utgör en symbol för det etablerade samhälle i vilket många av de boende misslyckats med att integrera sig.

Polisen redovisar i rapporten ”Nationell översikt av kriminella nätverk med stor påverkan på lokalsamhället” hur kriminella nätverk tar ökat utrymme i utanförskapsområden. Polisen har svårt att agera i dessa områden som därmed kan betraktas som stående utanför lagen. Terrorforskarna Magnus Ranstorp och Peder Hyllegran skriver på DN Debatt att utanförskapsområden i Sverige har varit också kraftigt överrepresenterade beträffande extremism och utländska stridande.

Friskolereformen och det fria skolvalet har medfört att många barn från utanförskapsområden hamnar i andra skolor än de där de etablerades barn får sin undervisning. Medelklassen väljer att sätta sina barn i skolor med gott renommé tillsammans med sina likar. Det förekommer att föräldrar i innerstaden inte vill utsätta sina barn för ”mångkulturella experiment” och flyttar dem från skolor dit barn från socialt utsatta områden söker sig (enligt Ungdomsstyrelsens rapport Fokus08- en analys av ungas utanförskap”)

Andelen elever som inte kvalificerar sig till gymnasieskolan är betydligt högre bland elever från utanförskapsområden, se exempelvis Jan Edlings rapport “Förorterna som Moder Svea glömde” och Tino Sanandajis rapport “Utanförskapets karta”.

Tillhörigheten till, och gemenskapen i, utanförskapsområdet tar de utsatta områdenas barn med sig till skolan. I skolan kan de som så önskar öva sig i allehanda kriminella färdigheter. Det förekommer exempelvis explosioner på toaletter där papperskorgar riggats med brännbart material, utpressning av olika slag, stölder, trakasserier och hot, och till och med narkotikaförsäljning.

Under min tid som lärare i Vår Skola, en högstadieskola med elever från såväl utanförskapsområden som mer etablerade områden, har jag kunnat observera hur elever väljer tillhörighet till utanförskapens gemenskap. En pojke i en åttondeklass, som konsekvent undviker att gå på lektioner, berättar för mig att han vill vara med sina stökiga kompisar.

– Jag är inte som de, säger han och menar de välartade och skötsamma elever i den klass till vilken han omplacerats av rektor och elevhälsan. Tanken med byte av klass, från en grupp med många stökiga elever, var att pojken skulle låta sig ta intryck av sin nya klass och uppgå i en ny gemenskap. Men han väljer den gamla gemenskapen.

Det är svårt att undgå symboliken, även om det är ett pojkstreck, när en arabiskättad sjundeklassare i springandes kastar en smällare i korridoren samtidigt som han ropar Allahu Akbar. Hemmaplans kriminella nätverk, liksom de värderingar i som gör att unga män och kvinnor från utanförskapsområden känner sig lockade av Daesh, följer med eleverna in i skolan.

Utanförskapet innebär en gemenskap i sig. En höstdag när jag passerar skolgården finner jag fem skolkande ungdomar, varav den ovan nämnda pojken är en, uppradade på ryggstödet till en av bänkarna. De sitter tätt sammankrupna intill varandra, som för att skydda sig mot ett annalkande oväder. De ser så små och sårbara ut där de sitter, uppradade som små ugglor. Än så länge är de barn men framtiden hovrar elakt vid horisonten.

Gunilla Thorslund är jurist och sociolog. I syfte att bidra till minskad byråkrati och ökad handlingsfrihet i samhället tydliggör hon oönskade effekter av offentligrättslig lagstiftning