Det går undan nu. Under januari månad har den verklighet många av oss varnat för börjat bli fullt skönjbar, då den ena samhällsinstitutionen efter den andra larmar om att man inte längre klarar sitt uppdrag. I samband med det har också åsiktskorridoren börjat rämna och andra röster än de vanliga ”allas-lika-rätt”- röster börjar höras. Men tonläget i ”debatten” har höjts märkbart. Det som i ett slag öppnade många slumrandes ögon var nyårsnattens händelser runt om i Europa, och det sätt på vilket det hanterades i ett första skede. De omfattande trakasserierna i Köln och på flera andra ställen kom till slut till allmänhetens kännedom – efter att den tyska polisen initialt försökt dölja det, och till och med uttalade att nyårsnatten i Köln varit lugn – och dammluckorna öppnades på vid gavel. Det blev med ens alldeles tydligt att medias, myndigheters och politikers gemensamma agenda om att mörka händelser som kunde ”öka på rasismen i samhället” blivit kontraproduktivt.

Strax därefter sipprade det så sakteliga fram att också Sveriges myndigheter och media följde samma mönster. I minst två år hade poliser och arrangörer noterat att unga flickor sextrakasserades på ”We are Stockholm”-festivalen. Unga män, enligt uppgift oftast utomeuropeiska, tog sig friheter i trängseln framför scen och tafsade på unga flickor utan att det lett till några som helst märkbara konsekvenser utöver att flickorna drog sig undan från scenområdet till områden där det var mindre risk att bli tafsad på.

Det här borde fått de flesta att vakna upp, kan man tycka. Men istället tar inte minst namnkunniga vänsterkvinnor ny sats och påstår att inget är nytt under solen, detta har svenska män sysslat med i alla tider. Det är helt enkelt ett manligt beteende, dikterat av den könsmaktsordning som råder! Och där står diskussionen idag, åsikt mot åsikt. Samtidigt har vi en rikspolischef som ömmar mer för en mördare än för dennes offer. Och en statsminister som inte lyckas få många rätt i sin ämbetsutövning.

Kvällen den 29 januari eskalerade situationen ytterligare då en medborgarmobb attackerade ensamkommande ungdomar från Marocko på Sergels torg i Stockholm. Bakgrunden är att svenska myndigheter står handfallna inte minst när det gäller den aktuella gruppen. Poliser har vittnat om sin ”katastrofala arbetssituation, att de går på knäna, att de inte bemästrar situationen”. ”De här killarna är ett enormt problem för oss. De snor grejer överallt och misshandlar ordningsvakter på centralen. Tar tjejer mellan benen och ger dem örfilar när de säger ifrån. Alla poliser vet om det här”, säger han. ”Jag skulle aldrig släppa iväg mina barn till T-Centralen, det skulle ingen polis göra… Man tar in samma killar om och om igen och sedan släpps de ut igen eftersom man inte har en identitet eller exakt ålder, det upprepar sig hela tiden. Det är inte sällan som en grabb är ute på gatan innan polisen som grep honom är det”.

Dagen efter var det så en sedan länge utlyst demonstration på Sergels torg som flyttades till Norrmalmstorg. Denna händelse har kopplats ihop med medborgargardet kvällen innan.

Till exempel skriver Tino Sanandaji följande på sin Facebook-vägg: ”Det var full av nassar, i många fall samma low-IQ-trash som gav sig på gatubarn, utan att arrangörer tog avstånd från våld. Trött på haverister och lika trött på de med hög tolerans för haverism som agerar nyttiga idioter för DNs agitprop”. ” Maskerade huliganer och nassar var i er demonstration med utan markering. Det är extremt illa”

Även Alice Teodorescu är inne på ett liknande spår i sin måndagsledare: ”Helgens planerade attack i Stockholm mot ensamkommande och gatubarn, liksom den efterföljande demonstrationen som slutade i slagsmål, är fasansfull. Det hat som ligger bakom händelserna får aldrig relativiseras. Nynazister hör inte hemma på våra gator. Deras påstådda ambition om att ’skapa ordning’ förtjänar inga ursäkter, bara absolut avståndstagande.”

Jag var på Norrmalmstorg för att se vad som skulle hända. Det jag såg var några hundra alldeles vanliga människor, mestadels pensionärer av bägge könen, men också lite yngre män och kvinnor. De stod tysta och stilla och lyssnade på talarna och höll upp plakat med bland annat texten ”Avgå Löfven”. Gör det dem till nynazister? Gör det mig till nynazist att jag var där? Om det fanns några nynazister där var de både diskreta och lågmälda.

Avgränsade på andra sidan torget – på den sidan som vetter upp mot NK där bråket senare uppstod – stod ett hundratal vänstermänniskor. Men de var inte särskilt tysta, utan gapade och skrek för att försöka överrösta talarna i ”Folkets demonstration”.

Med tanke på hur olika vi beskriver lördagens demonstration tvivlar jag på att vare sig Tino Sanandaji eller Alice Teodorescu var där.

I tider som dessa är det av yttersta vikt hur man lägger orden för att inte hetsa upp stämningen ytterligare. Att man kallar en spade för en spade. Jag blir därför ytterst beklämd när bägge dessa debattörer, som jag hittills skattat mycket högt för deras förmåga att på ett förtroendefullt, sakligt och faktaunderbyggt sätt redovisa läget i olika sammanhang. Att just dessa två faller till föga och köper den falska mediebeskrivningen av demonstrationsdeltagarna gör mig ont.

Det gör också att jag än mer befarar vad som komma skall. Är det nu vi nått vägs ände? The tipping-point?

Monica Söderlind är före detta kemist och marknadsundersökare,  tidigare kommunalpolitiker i Ekerö kommun, numera pensionär.