Jag brukar ögna igenom Dagens Medicin. Häromdagen fångade en förstasidesnyhet min uppmärksamhet: Strikt policy för vård av EU-migranter.[i] Om detta har man även kunnat läsa i dagspressen[ii].

Med EU-migrant menas romska tiggare från Balkan. Förvisso har denna definition, såvitt jag kan se, inte stöd i någon lag eller förordning, men begreppet används av branschorganet Sveriges Kommuner och Landsting[iii] (SKL) och andra, som om dess betydelse vore given.

Som alla andra söker tiggarna vård när de blir sjuka. Eftersom de är EU-medborgare har de rätt till vård här i landet. För tillgång till vård utomlands krävs att man visar fram det europeiska sjukförsäkringskortet (European Health Insurance Card) som hemlandets socialförsäkringsmyndighet ställer ut på begäran. Som rumänska medborgare har tiggarna (jag förutsätter att samma sak gäller tiggare från Bulgarien) rätt till sjukvård i sitt hemland[iv]. Således saknas anledning till en särlösning för deras del då de tar svensk sjukvård i anspråk.

Sjukvårdsregionen Jönköpings län är en av de regionerna som håller sig strikt till lagen i sina anvisningar:

Om EU-medborgare utan EU-kort söker vård ska lagen om vård till tillståndslösa inte tillämpas då det strider mot likställighetsreglerna för EU-medborgare. EU-migranter ingår alltså inte i definitionen tillståndslösa.

Om en person från ett annat EU-land söker vård och inte har ett EU-kort att visa upp ska de debiteras hela summan för vården via faktura till sin hemadress. De har sedan möjlighet att i efterhand kontakta sin motsvarighet till Försäkringskassa i sitt hemland och eventuellt få tillbaka sina pengar. Denna rutin ska tillämpas på alla EU-medborgare som saknar EU-kort.

EU-medborgare har endast rätt till akut- och nödvändig vård. Planerad vård är de hänvisade till att göra i sitt hemland.[v]

Hur anvisningarna efterlevs i praktiken är en annan fråga.

Kruxet är att tiggarna inte visar upp det europeiska sjukvårdskortet när de söker vård. Eftersom tiggarna har rätt att få kortet utställt i sitt hemland – jag har inte kunnat hitta någon information som tyder på motsatsen – får man förutsätta, att de struntat i att skaffa kortet eller inte vill visa fram det. Anledningen torde vara att de är rädda att det ska avslöjas att de vistas olagligt här i landet. När man visar upp sjukförsäkringskortet måste man identifiera sig med pass eller ID-kort. Därmed fastställs ett datum från och med vilket tremånadersfristen börjar löpa. De flesta tiggarna torde stanna betydligt längre än tre månader. Eftersom inresan till Sverige från Schengenländer såsom Rumänien inte kontrolleras utgör anteckningen den enda risk för att den olagliga vistelsen upptäcks vid upprepad identitetskontroll och för att vederbörande utvisas.

Sjukvården här i landet avvisar inte sjuka människor, i vart fall inte allvarligt sjuka, oavsett deras bakgrund och betalningsförmåga. Det vill säga inte heller rumänska eller bulgariska tiggare som saknar europeiskt sjukförsäkringskort eller inte vill visa fram det. När de vid kontakt med sjukvården påstår sig sakna identitetshandlingar behandlas de som andra papperslösa. Sjukvården håller inga förhör med den som söker vård akut. Om vederbörande deklarerar att han eller hon är papperslös ifrågasätts detta inte. Å andra sidan är landstingen medvetna om att man ger vård till en personkrets som inte kan göra anspråk på att få den gratis. Ytterst är det hemlandets sociala myndigheter som borde stå för kostnaden.

Det finns en enkel lösning av problemet, nämligen att den vårdsökande tvingas identifiera sig. Men den är inte politiskt gångbar. Till och med när rumänska tiggare olagligt ockuperar allmän eller privat mark har polismyndigheten hävdat sig sakna rätt att kontrollera ockupanternas identitet, vilket myndigheten påstått vara ett villkor avvisning.

Detta är utgångspunkten för hur SKL närmar sig frågan: som katten den heta gröten. I sin tolkning av rättsläget om vem som har rätt till sjukvård och i vilken omfattning hänvisar SKL till lagen 2013:407 om hälso- och sjukvård till vissa utlänningar som vistas i Sverige utan tillstånd[vi]. Visserligen medger SKL att det av förarbetena till lagen[vii] framgår att lagen inte gäller EU-medborgare, vars rätt till sjukvård regleras av EU-rättsliga författningar. Men i förarbetena sägs också att det inte är uteslutet att föreslagen lagstiftning om hälso- och sjukvård till personer som vistas i Sverige utan nödvändigt tillstånd i enstaka fall kan komma att bli tillämplig även på EU-medborgare. Detta undantag använder SKL och Socialstyrelsen som stöd för att få lagen gälla generellt för tiggarna från Balkan, oavsett om de uppehåller sig lagligen eller olagligen hos oss.

Nu är det emellertid inte SKL eller Socialstyrelsen som bestämmer hur lagen ska tillämpas. Varje landsting är suveränt på den punkten. Det förvånar inte att somliga landsting gör si och andra så.

Härvid får man inte underskatta det opinionstryck, som olika grupper såsom Läkare i världen (ej att förväxla med Läkare utan gränser)[viii] ^, [ix] ^, [x] upprätthåller i media på sjukvården, landstingspolitikerna och tjänstemännen. Ett bekvämt sätt att komma undan opinionstrycket är att använda offentliga medel för sådant de inte är avsedda för. Notan står de svenska skattebetalarna för.

Problemet har funnits ett bra tag. På uppdrag av den borgerliga regeringen från april 2014 gjorde Statskontoret en lovvärd insats med utredningen Vård till papperslösa[xi]. I sin ett år senare avgivna delrapport konstaterade Statskontoret att behovet av vägledning om EU-medborgares rätt till subventionerad vård. Sen hände ingenting på ett tag. Det var valkampanj och Sverige bytte regering. Under tiden har en del landsting fortsatt med att ge gratis vård till en grupp som inte har rätt till den. Man får förutsätta att även landsting med striktare policy bekostat sådan vård eftersom de inte kan eller vågar tvinga vårdsökande att identifiera sig.

Martin Valfridsson, som utsetts av nuvarande regering som nationell samordnare, har utrett frågan. Det är uppenbart för fler och fler att sjukvården är i kris. Det har även regeringen börjat inse. Med den utgångspunkten är det inte förvånande, att Valfridsson ger ”enstaka fall” den snäva tolkning som förarbetena avsåg. Han efterlyser en mer (sic!) enhetlig lösning för hur sjukvården ska hantera utsatta EU-migranter. Det förutsätts ske genom samtal: ”Jag tror det är bra om landstingen har en dialog med Socialstyrelsen i den här frågan”.

Det låter vackert men är ineffektivt till förbannelse. Dialoger, det vill säga prat utan åtgärd, har pågått i flera år. Det lär ha kostat oss ansenliga summor. Sverige styrs uppenbarligen till en del genom dialoger. Mellan tondöva.

Gerhard Miksche är naturvetare med intresse för historia och samhällsfrågor

[i] http://www.dagensmedicin.se/artiklar/2016/02/01/strikt-policy-for-vard-till-eu-migranter

[ii] http://www.corren.se/nyheter/ostergotland/eu-migranters-ratt-till-vard-synas-8878700.aspx

[iii] http://skl.se/download/18.2371797b14a4dca6483fe13/1418804156789/SKL-juridiska-fragor-om-utsatta-EU-medborgare-2014-12-09.pdf

[iv] https://en.wikipedia.org/wiki/Healthcare_in_Romania; http://www.euro.who.int/__data/assets/pdf_file/0016/235141/e96931.pdf

[v] http://plus.rjl.se.index.jsf?nodeld=31671&childld=7602&nodeType=12#EU_EESSlander”

[vi] http://skl.se/download/18.2371797b14a4dca6483fe13/1418804156789/SKL-juridiska-fragor-om-utsatta-EU-medborgare-2014-12-09.pdf

[vii] Proposition 2012/13;109 s 41

[viii] http://www.svd.se/sveriges-ansvar-att-erbjuda-migranter.vard (SvD 26 jun 2015)

[ix] http://www.svd.se/tydligare-om-vard-av-eu-migranter (SvD 17 apr 2015)

[x] http://www.sydsvenskan.se/sverige/eu-migranter-kan-fa-samma-formaner-som-papperlosa (Sydsvenskan 5 jan 2014)

[xi] Statskontorets delrapport 2015:10. Vård till papperslösa. En uppföljning av lagen om vård till personer som vistas i Sverige utan tillstånd, s 9, 2:a st