Patrik Engellau

Varje regim som vill värna om sin legitimitet – vare sig den är demokratisk eller ej – måste ha vittförgrenade känselspröt som informerar den om stämningar i folkdjupet och i alla fall i någon mån låta sina åtgärder påverkas av starka uppfattningar hos dem vars arbete i sista hand finansierar regimen.

Denna angelägna kontakt mellan å ena sidan regimen och makten och å den andra det arbetande folket har organiserats på olika sätt i olika samhällen.

Ibland, som under l´ancien régime i Frankrike, har den inte organiserats alls och då gick det som det gick.

Kung Karl XI, som enligt eventuellt fabricerade berättelser inte litade på regimens reguljära känselspröt ska ha klätt sig i enkla kläder – därav tillnamnet ”Gråkappan” – och gett sig ut bland folket för att själv ta reda på vilka uppfattningar som var i svang.

Jag läser just en bok om hur Brasilien år 1822 blev självständigt från Portugal. År 1807 flydde prinsregenten, sedermera kung João VI, undan Napoleon till kolonin Brasilien som därigenom blev en jämställd systernation till Portugal. João tvingades snart tillbaka till Portugal, men han lämnade kvar sin son, som strax blev kung Pedro I av Brasilien. Portugal kaxade upp sig och menade att Brasilien åter skulle bli en koloni. Detta var naturligtvis en synnerligen känslig situation och Pedro behövde stämma av med folket. (Nåja, med eliterna. Folket bestod till två tredjedelar av slavar som inte räknades.) Kontaktfunktionen hanterades i det här fallet genom Frimurarorden, som genom sina lokala loger hade tentakler ute i hela landet. Alla frimurarlogerna ville att Brasilien skulle bli självständigt från Portugal, men några tyckte att landet dessutom borde bli en republik. Pedro I frotterade sig nära med bägge partierna. (Brasilien blev en republik först år 1889 under Pedros son Pedro II.)

I det demokratiska Sverige har kontaktfunktionen hanterats av politiska partier med uppgift dels att formulera politiska program, dels att utse de partimedlemmar som får partiets uppdrag att i val söka väljarnas förtroende att genomföra partiets program. Uppdragsgivaren har varit medlemmarna, uppdragstagaren partiets aktiva politiker. Folket har styrt inte bara genom att rösta i allmänna val, utan också internt inom partierna.

Det där fungerade länge ganska bra, men under de senaste årtiondena verkar partierna ha tappat sin kraft. Jag tror det beror på att en revolution inträffat i det tysta. Partierna är uppochnedvända. Makten strömmar inte längre nedifrån och upp, utan uppifrån och ned. De aktiva partimedlemmarna som sitter i olika valda församlingar, till exempel riksdagen, har gjort sig enväldiga. Framför allt gäller detta deras ledningar. Dessa behöver egentligen inte partimedlemmarna längre.

Att åstadkomma denna omvälvning var inte så svårt. Det räckte med att inrätta generösa statliga och kommunala partistöd, som inte delas ut till medlemmarna eller ens de enskilda valda ombuden, utan styrs och fördelas av partitoppen. Dagens partistöd tillkom så sent som 1972, men fyra årtionden räcker gott och väl till att i grunden förändra attityder och organisationers funktionssätt.

Partierna har därmed blivit som oljeländer, där regimerna inte försörjer sig av folket och dess arbete, utan genom oljeintäkter som går direkt in i statskassan som de kontrollerar. Sådana regimer behöver inte sina folk. Det är samma med partierna. De behöver inte sina medlemmar. De pengar de måste ha får de direkt från staten. Att partierna förlorar medlemmar i så snabb takt beror rimligtvis på att medlemmarna upptäcker att de egentligen inte behövs och inte längre har något att säga till om. Då känns det inte längre intressant och meningsfullt att gå på partimöten. Genomsnittligt har de fem av dagens riksdagspartier som existerade för femtio år bara 30 procent av medlemmarna kvar. Räknat på lite annorlunda sätt har andelen partimedlemmar bland svenska folket sjunkit från 16 procent till två procent.

Jag tror att detta bidragit till att de ledande politikerna från alla partier framstår som så oförmögna att förstå hur folk tänker. De nödvändiga kontaktorganen som kan sammanbinda makten med folket saknas. Det finns inte ens någon fungerande Frimurarorden till deras hjälp.