Patrik Engellau

Den 4 december skickade regeringen ett lagförslag på remiss till lagrådet. Enligt den föreslagna lagen ska regeringen dels kunna införa ”krav på identitetskontroller vid transporter som utförs med buss, tåg eller passagerarfartyg till Sverige från en annan stat”, dels kunna stänga ”väg eller annan led som allmänt används för trafik med motorfordon och som utgör en förbindelse med en annan stat”. Förslaget om att stänga vägar, läs Öresundsbron, har regeringen sedermera återtagit.

Nu ska jag först bena upp vad jag tror det här med identitetskontroller kan innebära och sedan kommentera lagrådets yttrande.

Ett problem, som påpekas i lagförslaget, är att bara 20 procent av de asylsökande visar upp identitetshandlingar, något som naturligtvis stökar till Migrationsverkets arbete. Om man på något vis kunde mota bort de papperslösa skulle migranttrycket lätta avsevärt.

Dilemmat är att om de papperslösa väl tagit sig till Sverige så kan de inte avvisas utan har rätt att söka asyl. Regeringen har därför tänkt ut att det vore bra om de kunde stoppas redan i Danmark eller Tyskland. Tanken i lagförslaget är att buss- och tågbolag samt rederier ska tvingas göra kontrollen och belastas med sanktionsavgifter om låter bli att göra detta.

Vi låtsas att regeringen får igenom sin lag och att bussförare och tågkonduktörer genomför kontrollerna redan i Köpenhamn och ber de papperslösa stiga av och göra något annat än att resa till Sverige, till exempel att söka asyl i Danmark. Är Sveriges problem då avsevärt reducerade? (Jag struntar i att en del papperslösa faktiskt inte medvetet slängt sina dokument utan kanske tappat dem i Medelhavet och att vi måhända naggar asylrätten i kanten.)

Jag tror inte ID-kontroller gör så mycket skillnad. För det första kommer alla de, när denna nya ordning blir bekant bland migranter, som avser att slänga passen att behålla dem åtminstone tills de är på Öresundsbron och först därefter göra sig av med dem. Det går nog inte att stoppa den som vill göra sig papperslös.

För det andra behöver en migrant inte anlita buss eller tåg för att ta sig över bron. Den är bara åtta kilometer lång. Det går man på några timmar. Det är lätt för en migrant att undslippa tågkonduktörernas argusögon.

För det tredje behöver en migrant inte ens använda bron. Han kan ta gummibåt över Öresund.

Sedan några synpunkter på lagrådets yttrande. Det är ett nästan rörande exempel på vad jag skrev om igår, nämligen den djupnande klyftan mellan det gamla välkända, byråkratiskt petnoga Sverige och en ny oregerlig och till synes okontrollerbar värld som hotar att sopa banan med Ordningssverige.

Sverige har idag en regering i panik, det märker man på tonfall och handläggning avseende lagförslaget. Det där med remisser har regeringen nästan struntat i. Sveriges Bussföretag fick lagförslaget den 30 november och skulle inkomma med svar två dagar senare. En del remissinstanser hann inte inkomma med skriftliga synpunkter utan fick redovisa sin ”uppfattning i telefonsamtal med anonyma befattningshavare i Näringsdepartementet”.

Jämfört med denna desperata lagstiftning per växeltelefonist framstår lagrådets pedantiska formalism som en annan värld. Lagrådet anser att ordet ”uppkommer” i lagförslagets andra paragraf bör ändras till ”har uppkommit” för klarhetens skull.

Vidare undrar lagrådet om situationen i Sverige verkligen är så allvarlig som regeringen påstår: ”I remissen anförs att det svenska asylsystemet är utsatt för stora påfrestningar och att också hälso- och sjukvården, skolan och socialtjänsten dignar under trycket liksom de myndigheter som ska sörja för att immigranterna får tak över huvudet… Lagrådet saknar en grundligare problembeskrivning. Saken bör klarläggas i den fortsatta beredningen av lagstiftningsärendet.”

Vilken bild av tillståndet i nationen! En panikslagen och oenig regering föreslår nödåtgärder som sannolikt blir verkningslösa medan lagrådet vill ändra verbformen från presens till perfektum.