Ingen kan ha undgått att det är presidentval i USA. De två partierna, Demokraterna och Republikanerna, befinner sig i primärvalsprocessen där en kandidat från respektive parti ska utses, vilka nästa höst ska tävla om presidentämbetet.

Bland Demokraterna har Hillary Clinton länge ansetts vara den som ska ta över facklan efter president Obama. Men det trodde man även 2008 när Obama utmanade från vänster och snuvade henne på nomineringen. Denna gång utmanas hon ännu längre ut från vänsterkanten – av socialisten Bernie Sanders. Det är troligt att hon vinner, men valet 2008 påminner om att ingen seger kan tas för given.

Samma sak gäller för Republikanerna, där Jeb Bush – lillebror till USA:s tidigare president George W. Bush – länge togs för given som partiets fanbärare. Nu utmanas han dock av den självgode affärsmogulen Donald Trump som slagit sig fram med hård retorik och direkta personangrepp. Även läkaren Ben Carson och affärskvinnan Carly Fiorina, som för några veckor sedan var helt uträknade, ligger nu före Bush i opinionsmätningarna. Bushs nominering är allt annat än självklar.

Det är värt att betona att kampen om positionen som ”världens mäktigaste person” sker helt inför öppna ridåer. TV-nätverket C-SPAN, som skapades 1979 av entreprenören Brian Lamb, filmar i princip alla stora politiska händelser i USA, och sänder detta både reklamfritt och gratis i allmänhetens tjänst, helt utan filtrering eller politisk styrning. Vem som helst kan följa sändningarna på nätet.

Därtill läggs kandidaternas kampanjtal och debattframträdanden ut på YouTube nästan på direkten. Vem som helst kan följa alltifrån kandidaternas respektive uttalanden om heta politiska frågor som till exempel immigrationspolitik till småaktig smutskastning om sådant som Donald Trumps frisyr.

I Sverige kritiseras ofta pengarnas roll i amerikansk politik. Pengar behövs för att köpa reklam och anställa kampanjarbetare. Men för att skaffa pengar måste man få vanliga människor att tro på det politiska budskapet. Gör folk inte det, kommer inte finansiärerna. Man kan alltså inte köpa Vita Huset. Något som Obamas seger över Clinton 2008 tydligt visade.

Det finns mycket med USA som går att kritisera. Och när Donald Trump syns i svenska TV-rutor är det lätt att anmärka på hans diviga självgodhet och även på alla andra kandidater som uttrycker sig på sätt som aldrig skulle kunna göras i Sverige.

Fasansfullt, anser många.

Det är dock värt att som svensk ta ett djupt andetag och tänka på följande: USA:s politiska system är mycket öppnare än Sveriges; inga stängda partikongresser, inga anonyma omröstningar i stängda klubbrum; allt sker öppet, inför folket.

Det innebär också att när folket vill se personer som Donald Trump röra om i grytan, så blir det också så. Medan liknande karaktärer här i Sverige snabbt skulle sorteras bort av det ovan folket upphöjda politiska etablissemanget. I USA är kandidaterna folkliga: Bernie Sanders en socialist av folket; Marco Rubio en son till invandrare; för att vinna måste man vara – eller åtminstone framstå som – en vanlig människa.

Det innebär att Anna Kinberg Batra och Fredrik Reinfeldt inte skulle ha en chans i USA. I USA måste politikerna kunna mer än statistik och teorier; de måste kunna koppla till vanliga människor och vara villiga att av folket och inför hela världen granskas i sömmarna under processen.

Mänskligheten borde glädjas över att vår tids supermakt också har världens öppnaste politiska system. Och vi i Sverige kan ta lärdom av detta, i stället för att fnysa åt de brister Donald Trump inte kan dölja för någon – alla sina pengar till trots.

Ronie Berggren, USA-expert från Örnsköldsvik, leder bloggen och podcasten Amerikanska Nyhetsanalyser (usapol.blogspot.com). Han vill se starkare band mellan Europa och USA och en enad västvärld, mer inspirerad av amerikansk och brittisk politisk tradition, som kan stå upp för västerländska, demokratiska värden i en tid då totalitarismen gör framryckningar.