Vänsterns föreställningsvärld tenderar att innehålla teorier som låter logiska, men som vid närmare granskning inte håller, till exempel för att de inte tar hänsyn till proportioner och andra omständigheter som måste påverka bedömningen.

Låt mig ge några exempel.

2005 jämförde Amnesty Internationals generalsekreterare Irene Khan USA:s fångbas på Guantanamo med de sovjetiska Gulag-lägren.

Vid SVT:s heldagssändning vid 10-årsminnesceremonin för 9/11-attacken, konstaterade programledare Marianne Rundström att man givetvis skulle tänka på dem som dött i attacken mot USA – men hur många oskyldiga hade inte sedan dess dött i ”kriget mot terrorn”?

Härom veckan tweetade också vänsterprofessorn Deepa Kumar vid Rutgers University att USA var brutalare än ISIS på grund av de 1,3 miljoner som dött i Afghanistan, Irak och Pakistan.

Att ställa dödssiffror mot varandra är ett sätt för vänstern att, utan hänsyn till den moraliska aspekten och motiven bakom handlingar, göra västvärlden och dess fiender till lika goda kålsupare. Att USA inte medvetet önskat döda civila, medan detta varit och är Al Qaidas och ISIS faktiska avsikt, talar man tyst om.

Hur absurt detta är blir tydligt om man i förhållande till andra världskriget påpekar att visserligen dog sex miljoner judar, men vad då, hur många oskyldiga dog inte när England och USA angrep Tyskland?

Sådana kålsuparteorier som sprids från vänsterakademiskt håll behöver bemötas.

I år är det 50 år sedan Winston Churchill gick ur tiden. Frågan är om någon människa har betytt lika mycket för att vi idag åtnjuter frihet och demokrati i Europa.

Utifrån vänsterns ovan beskrivna sätt att tänka, där man helt bortser från motiven bakom politiska handlingar, så är det fullt möjligt att på ett teoretiskt plan betrakta Churchill som en brottsling, kanske inte av samma kaliber som Hitler, men ändå av samma art. Hitlers regim lät tortera fångar och det gjorde även Churchills (tyska befäl som togs tillfånga torterades av britterna). Hitler mördade oskyldiga och Churchill lät jämna Dresden och andra tyska städer med marken.

Efter kriget, i jakten på Rudolf Höss – chefskommendanten i koncentrationslägret Auschwitz – som flytt för att undkomma rättvisa spärrade britterna in dennes hustru och tvingade henne att avslöja var hennes man gömt sig genom att hota att skicka deras son till tortyr och en långsam död i Stalins dödsläger.

Den tanken stod hon inte ut med och berättade att hennes make befann sig på en bondgård under falskt namn. När britterna kom dit tog man honom tillfånga och ställde en enkel fråga: Vad är ditt riktiga namn? När han vägrade uppge något annat än det falska namn han hittat på, torterade man honom direkt på plats, till dess man fruktade att han skulle dö – till slut erkände han att han var Rudolf Höss.

1947 hängdes han efter en rättegång i Polen utan för de gaskamrar i Auschwitz dit han själv skickat hundratusentals människor till döden (Jag har själv varit på plats och sett galgen där han dinglade).

Ingen som kan historien skulle trots detta anse att Churchill var att jämställa med Hitler och Stalin. Inte ens nazisterna själva gjorde det; under krigsslutet flydde de västerut för att hamna i britternas och amerikanernas händer istället för i sovjetiska. De visste att de allierade var humanare.

Men i vänsterns abstrakta föreställningsvärld blir kålsuparteorierna möjliga. Teorier som med moraliska övertygelser och fakta behöver spräckas hål på.

Ronie Berggren, USA-expert från Örnsköldsvik, leder bloggen och podcasten Amerikanska Nyhetsanalyser (usapol.blogspot.com). Han vill se starkare band mellan Europa och USA och en enad västvärld, mer inspirerad av amerikansk och brittisk politisk tradition, som kan stå upp för västerländska, demokratiska värden i en tid då totalitarismen gör framryckningar.