Detta saknades i Ylva Johanssons artikel

Thomasgur1

Thomas Gür

Ylva Johanssons debattartikel i DN i dag, om regeringens strategi för asylmottagande, hade varit framsynt om den hade publicerats på 1970-talet, kanske före statskuppen i Chile september 1973… eller den i Turkiet mars 1971.

Tre väsentliga element saknas i det närmaste helt i denna text och gör den därför, trots alla ”måste”-satser i den (jag räknade sju sådana, utöver alla ”bör”, ”vill” och ”ska”), till i huvudsak en text av politiska besvärjelser och schamanism.

Men först om den axiomatiska utgångspunkten som sig redan den är mycket
problematisk:

”Att så många människor som vill och kan bidra till vårt lands utveckling söker sig hit är en möjlighet som vi måste tillvarata.”

  1. Problemet är inte de som vill och kan bidra, utan de som varken vill (är intresserade) eller kan.
  2. Vad vet Johansson ifall alla som kommer, kommer för att de vill ”bidra”? Migration, oavsett formen, sker inte med statsaltruistiska bevekelsegrunder, utan av individuella skäl på grundval av grupprekrytering.
  3. Det är den här problemfria ansatsen, som längre varit och fortfarande är problemet.

Så till vad som saknas:

a) ”Johansson listar åtgärder: validering, utbildning och stöd till de med högskoleutbildning. Men hälften av de som är inskrivna i AF:s etableringsuppdrag saknar gymnasiekompetens, och en tredjedel har en utbildning som inte ens når upp till grundskolenivå. (Och då handlar det om självdeklarerade utbildningar från deras hemländer.) Johansson prioriterar hjälp till utbildade personer som har relativt goda utsikter att ta sig in på arbetsmarknaden. Samtidigt gör regeringen det ännu svårare för lågutbildade att få sitt första jobb, t ex genom att höja arbetsgivaravgiften för unga och att försämra rutavdraget. Närmare hälften av rut-sektorns anställda är utlandsfödda. Vidare har höga anställningskostnader lett till att andelen svenska enkla jobb är lägst i EU. Att hon skall förkorta mediantiden till första förvärvsarbete från idag nästan 8 år till 2 år, framstår blott som verbala eskamotage – abrakadabra och hokuspokus.

b) Inflödesperspektivet saknas helt. Johansson ställer inte ens frågan om Sverige, som den sociala välfärdsstat som hennes parti slår vakt om, förmår att både behålla sina grundläggande system och samtidigt klara av det som hon med en eufemism kallar för ”befolkningstillväxt”, som i sak innebär ett inflöde av 80 000 – 100 000 nyanlända per år i minst fem år framöver.

c) En analys om vilka resultat åtgärderna kan få saknas helt. Hur ser debet och kredit inom ramen för inflödet å ena sidan och åtgärderna å den andra. När kan de olika målen nås inom ramen för de åtgärder som föreslås?