Patrik Engellau

Nyligen skrev jag en krönika om tiggeri (https://detgodasamhallet.com/2015/06/15/min-uppfattning-om-tiggeri/) som väckt en hel ont blod.

Bakgrunden till mitt inlägg är att jag upptäckt en klyfta eller en motsägelse i svenskarnas, även min egen, inställning till tiggarna. Å ena sidan, säger vi oss lite till mans, att vi inte gillar tiggare, å den andra ”har vi svenskar det ju så bra” att det känns skamligt att inte ta hand om dessa stackars fattiga och lidande. (Det är lite samma tankefigur som ligger bakom vår inställning till invandrare, men den frågan lämnar jag just nu därhän.)

Så jag började fundera på den moraliska grundfrågan om våra skyldigheter mot vår nästa, till exempel romerna (se bland annat http://patrikengellau.com/2015/01/08/bor-det-finnas-granser-for-manniskans-godhet/). Jag jämförde Koranens, Jesu och det traditionella svenska samhällets förhållningssätt i frågan etc. Finns det något moraliskt imperativ enligt vilket vi har en skyldighet att helt eller delvis försörja romer och anledning att skämmas om vi inte gör det?

Efter ett tag kom jag fram till den i mångas ögon chockerande slutsatsen att vi svenskar inte behöver skämmas för att vi har det bra eftersom vi förtjänat vårt välstånd. Vi har inte snott våra framgångar från några andra. Vi har åstadkommit dem själva. Det svenska samhället har på det hela taget varit ett gott och ordnat samhälle där alla varit solidariska genom att dra sitt stora eller lilla strå till stacken. Stort eller litet strå spelar ingen roll, bara alla anstränger sig efter förmåga.

Min slutsats var att tiggare har en annan och i detta perspektiv osvensk strategi, nämligen att försöka tillgodogöra sig de strån som andra dragit ihop i stället för att delta i det gemensamma arbetet. Det är, hävdade jag, ingen för helheten bra strategi. Följdriktigt har det svenska samhället av tradition tagit avstånd från tiggeri.

För detta resonemang fick jag mycket och, som jag menar, ogrundat skäll.

Journalisten Niklas Orrenius i Dagens Nyheter (http://www.dn.se/nyheter/sverige/niklas-orrenius-alla-har-vi-vara-kors-att-bara-cragger/) antyder att jag borde skämmas, kanske för att jag ska ha tjänat miljoner, kanske för att jag inte dragit mina strån till stacken, kanske en kombination av dessa två: ”Miljonerna rullar in i Patrik Engellaus nya finanskoncern där corpverksamhet och ir-konsulting bedrivs parallellt med aktiehandeln på Aktietorget”, citerade han en fem år gammal artikel.

Orrenius tänker fel. Han vet inte om miljonerna hamnat i min ficka, men även om de gjort det är han fel ute. För det första skulle jag i så fall ha betalt en rejäl skatt. För det andra måste jag på något sätt ha gjort andra människor glada genom att producera varor eller tjänster för dem som de frivilligt och glatt betalat för att få. Annars hade det inte blivit någon vinst. För det tredje hade jag anställt en massa folk och därigenom berett dem eftersträvansvärda möjligheter att dra sina strån till stacken. Enligt min uppfattning har företagare ännu mindre skäl att skämmas inför romerna än andra. Om några skapar välstånd och utveckling och större stackar med många strån är det företagare.

I stället för att utsätta mig för milt hån borde Orrenius ha hyllat och tackat mig.

Men Orrenius är inte den ende som på sociala medier inte kunnat hålla tillbaka sitt upprörda avståndstagande från mitt resonemang. De ilskna förklarar inte varför de är upprörda, de bara ryker och skummar av vrede.

Jag tror att det ligger till så här. De politiskt korrekta skapar respekt för sin sak genom att ingjuta skam i dem som inte håller med. Den som har en avvikande åsikt intalas att han är en ond människa till skillnad från dessa goda. När hjärntvätten har pågått tillräckligt länge börjar vi vanliga människor tro att vi faktiskt är onda och bör skämmas. Därför törs vi inte öppet protestera mot de korrektas förment goda tankar.

Om det då kommer någon inkorrekt person som jag och påstår att han inte skäms är detta en fullständigt obegripligt fräck, farlig och upprorisk utmaning. Det är därför de korrekta blir alldeles galna av ilska och hamnar i affekt. De blir röda i ansiktet, pekar finger och skriker: ”skäms, skäms!” De vill att jag ska skämmas för att jag inte skäms. Men jag skäms inte i alla fall.

Tråkigt nog är det där med skammen bara en del av frågan. När och om vi svenskar eventuellt lyckas skaka av oss denna onödiga börda uppreser sig ändå svåra moraliska problem om eventuella allmosors storlek. Där kan du med fördel läsa min genomgång enligt länken ovan av Koranens och Jesu budskap. Det här är svåra och allvarliga frågor som inte lämpligen hanteras i upphetsning och medelst fingerutpekanden.